Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 52. 30 december 1944 - Inskränkningar i patenträtten, av Åke Holmbäck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23 december 19M
1517
av skyddstiden. Enligt uttalande av
justitieministern i 1944 års proposition skall även då det
gäller förevarande fall blott sådan användning
av den patenterade uppfinningen kunna medges,
som kan anses falla inom ramen för det
utnyttjande eller de åtgärder, som tidigare skett i
god tro.
Tvångslicens
En stat, som beviljar ett patent, vill i regel ha
garantier för att den utövning av patentet, som
kommer att äga rum, också skall ske inom staten
i fråga. Denna grundsats ha vi också haft i Sverige
sedan lång tid tillbaka. 1884 års patentförordning
föregicks av en patentförordning av 1856 och § 10
av denna förordning stadgade att en patenthavare
måste inom två år (vilken tid dock kunde
inskränkas till ett eller utsträckas till högst fyra
år) inför Kommerskollegium styrka, att han var i
full utövning av den patenterade uppfinningen.
Vidare var han tvungen att varje år styrka att
uppfinningen fortfarande utövades inom riket.
Fullgjorde icke patenthavaren dessa krav,
konstaterade Kommerskollegium att patentet hade
förfallit och tillkännagav detta i Post- och Inrikes
Tidningar.
Den grundsats, som visar sig i detta mycket
stränga lagstadgande, har i stort sett utvecklats
i mildrande riktning. 1884 års patentförordning
i dess ursprungliga lydelse stadgade i § 15 att
patenthavaren skulle inom tre eller i
undantagsfall fyra år ha låtit bringa uppfinningen i något
väsentligt omfång till utövning inom riket. I
särskilda fall ägde patentmyndigheten föreskriva
andra åtgärder genom vilka patenthavaren kunde
anses ha uppfyllt villkoret om utövning av
uppfinningen. En redan påbörjad utövning kunde få
nedläggas men utövningen av patentet måste då
återupptas inom ett år. Om inom angiven tid
uppfinningen icke utövats i det omfång, som
förordningen fordrade, eller nedlagd utövning icke
återupptagits, var patentet förverkat, dock icke
automatiskt genom ett konstaterande från en
myndighets sida utan först efter ogiltighetstalan,
förd inför domstol av enskild person, som hade
intresse av att patentet förklarades förverkat.
Tendensen till mildring av tvånget att en
patenterad uppfinning skulle utövas inom riket
fortsatte att göra sig gällande i slutet av förra och i
början av innevarande århundrade. Riksdagen tog
år 1896 ett initiativ i frågan. I en skrivelse till
K.M:t ifrågasatte den, om det inte vore för strängt
mot uppfinnaren att patentet förverkades på
grund av utebliven utövning. Resultatet av
riksdagens initiativ blev att 1902 § 15
patentförordningen ändrades därhän, att, om en patenthavare
ej utövade patentet inom tre år, vem som helst
ägde stämma patenthavaren till domstol som
förut, men ej med talan om patentets OgiltighetS-
förklaring utan endast om licens att själv få ut-
öva uppfinningen på de villkor, som domstolen
bestämde. År 1934 mildrades slutligen § 15
patentförordningen dithän att då patenthavare
stäms för att han icke utövat patentet inom tre
år, han skall ha rätt att visa giltig anledning till
sin underlåtenhet.
Efter dessa ändringar har numera § 15
patentförordningen följande lydelse:
"Varder, sedan tre år förflutit från det att
patent beviljades, den patenterade uppfinningen
ej inom riket utövad i ett mot förhållandena
därstädes väsentligen svarande omfång, äge den, som
vill erhålla tillstånd att utan hinder av patentet
utöva uppfinningen, därom emot patenthavaren
föra talan vid domstol. Visas ej giltig anledning
till underlåtenheten att utöva uppfinningen,
före-skrive domstolen, efter ty skäligt prövas, under
vilka inskränkningar och villkor samt mot
vilken ersättning uppfinningen må av käranden
utövas."
Till en början fäster man sig vid att en
förutsättning för att en kärande skall kunna få licens
— tvångslicens som uttrycket lyder — är att
patentet ej utövas i ett mot förhållandena i riket
väsentligen svarande omfång. Då § 15 i dess
lydelse av 1884 blott fordrade utövning i något
väsentligt omfång och gav patentmyndigheten rätt
att substituera utövningstvånget med andra
åtgärder, har på denna punkt lagen, i strid mot den
allmänna tendensen, blivit strängare. Vad som
menas med att ett patent icke utövas i ett mot
förhållandena i riket väsentligen svarande
omfång får avgöras av domstol från fall till fall.
Då bestämmelsen framlades för riksdagen, vilket
skedde genom 1902 års proposition, yttrade
justitieministern till statsrådsprotokollet, att ett
patent måste utövas i en omfattning, som
motsvarade å ena sidan landets behov av de industriella
alster, vilkas åstadkommande uppfinningen
avsåg, och å andra sidan de inom riket till följd av
landets naturliga beskaffenhet och förhållandena
i övrigt föreliggande betingelserna för
uppfinningens tillgodogörande. Huru i särskilda fall
lagtexten skall tolkas är emellertid tveksamt. Man
torde kunna anta att en utövning, som i det
väsentliga tillgodoser landets behov, är tillräcklig för
att undvika en tvångslicens. Någon tillverkning i
Sverige för export fordras icke under några
förhållanden. Domstolarna torde ha möjlighet att
i en rättegång om upplåtande av tvångslicens ta
hänsyn till, om förutsättningarna här i landet
skulle vara särskilt svåra för utövande av
uppfinningen i fullt föreskriven skala.
Ett lands behov av en vara mätes givetvis av
efterfrågan på varan. Efterfrågan kan emellertid
på konstlad väg minskas genom att priset sättes
högt. Har patenthavaren satt ett oskäligt pris å
den vara, som åstadkommes genom patentet,
torde han ändock vara skyldig att underkasta
sig tvångslicens. Man kan alltså icke undvika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
