Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 9. 3 mars 1945 - Ingenjörerna och försvaret, av P Eg. Gummeson - Diskussion, av E Sjögren, N Dyrssen, Stig I:son Hultman, Barthen, H Sterky, W Fellenius, T Åström, B Ehnbom samt P Eg. Gummeson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242
TEKNISK TIDSKRIFT’
ligt finna sådana organisationsformer, som passa för
samtliga försvarsgrenar och som innebära rationella
arbetsformer. Utredningen har emellertid endast i detalj
utformat förslag för ordnande av armens materieltjänst.
Den för materielreparationstjänsten avsedda personalen
måste enligt utredningen vara helt militärt utbildad. Men
kan man då ej ha anledning frukta att ingenjörofficeren
kommer för mycket bort från det tekniska? Kunna ej de
avvärjningsstrider, som man räknar med, skötas av
personalen, även om den fått mindre militär utbildning?
Jämför hemvärnet!
Vid kustartilleriet behövs teknisk personal för skötseln
av den komplicerade tekniska utrustning, som finns eller
tillkommer. Enligt marinöverdirektören äro
mariningenjörerna väl kvalificerade att sköta kustartilleriets materiel
och deras tekniska problem. Vid flygvapnet tjänstgöra
flygingenjörer som flottiljingenjörer och ha som sådana hand
om all flygmateriel, t.o.m. vapen, och någon ändring häri
är ej påtänkt.
Utredningen har betonat, att de uppgifter, som påvila den
tekniska personalen inom förvaltningarna, mera äro av
civil än militär karaktär, men att detta ej skulle hindra,
att militär personal av högre eller lägre grader i
utbildningssyfte skulle placeras i försvarsgrensförvaltningarna
och vid verkstäder. Detta är emellertid icke tillräckligt för
att förvaltningarna skola få ledande personal, som
verkligen känner till respektive vapen. Både officerare och
ingenjörer måste tjänstgöra där. I såväl
Marinförvaltningen som Flygförvaltningen tjänstgöra ingenjörer, som förut
varit sjökommenderade, placerade på flygflottiljer, varv och
verkstäder och som efter tjänstgöring i förvaltningarna
placeras på linjen. Detta system har visat sig fungera bra,
och vederbörande myndigheter synas betrakta det som en stor
fördel att få in personal med direkta erfarenheter från den
praktiska tjänsten. Man frågar sig då, om ej samma system
skulle vara bra att tillämpa även i Arméförvaltningens
tygavdelning?
Enligt utredningens uttalande "bör spörsmålet om
Väg-och Vattenbyggnadskårens upplösning snarast åter upptas
till prövning". Varför vill utredningen slopa Väg- och
Vattenbyggnadskåren? Vad vinner man med att göra detta?
Är det bara för likformighetens skull, eftersom kåren nu
har en speciell organisation? Anses den ej kunna vara till
nytta just på grund av denna ovanliga organisation?
Svenska Teknologföreningen har förut uttalat sig för kårens
bibehållande, men det är möjligt att frågan ännu en gång
bör förutsättningslöst utredas. Kanhända bör kårens
organisation utbyggas?
Utredningen har föreslagit, att den civilmilitära
ställningen för ingenjörer skall avskaffas, därför att de icke skulle
kunna ta befäl. Det allra viktigaste skälet för att
bibehålla mariningenjörernas nuvarande ställning är dock, att
organisationen fungerar bra sådan den är. Reglementet för
marinen innefattar erforderliga bestämmelser angående
befälsrätten. De mariningenjörer, som ha tjänstgjort ombord,
anse icke att tjänsten blivit lidande på grund av deras
civilmilitära ställning. Dessa uttalanden om
mariningenjörerna gälla även för flygingenjörerna. När alla nu äro
belåtna med det civilmilitära systemet, finns då något skäl
att frångå detta? I varje fall inte för marinen och
flygvapnet! Utredningens löneförslag är icke
tillfredsställande. Man måste fråga sig om de föreslagna lönerna för
ingenjörofficerarna kunna anses så lockande, att de bättre
bland ingenjörerna komma att söka dessa befattningar i
synnerhet som befordringsförhållandena dessutom bli
dåliga, då antalet regementsofficersbefattningar i förhållande
till antalet kompaniofficerare enligt förslaget är alldeles
för litet. Blir ej svaret "knappast"?
Utredningen har ej fullföljt sammanförandet av arbetet i
tygavdelningen med de övriga tekniska uppgifterna,
sammanhanget med linjen kommer att fattas. Utbildningen blir
lång och rekryteringen antagligen relativt svårlöst. En stor
olägenhet med förslaget är också att ingenjörofficerarna få
syssla en hel del med rent militära ting och att deras
tekniska tänkande kan störas därav.
Överstelöjtnant N Dyrssen: Jag vill understryka, att vad
jag här yttrar endast är min personliga åsikt. Jag talar
alltså å ingen annans vägnar. Jag är som tillhörande
reserven inkallad i tjänst och chef för Tygavdelningens
mate-rielvårdssektion samt föredragande inför
generalfältmästa-ren i personalfrågor rörande "arméingenjörkåren". At
denne har av chefen för armén jämlikt K.M:ts beslut
upp-dragits att handlägga dylika frågor.
Utredningen uppskattar behovet av reparationspersonal i
fält till 36 000 man och vill tiodubbla antalet kompanier
vid tygtrupperna, nämligen från 3 till 30. Enligt referat i
pressen har chefen för IV Militärområdet m.fl. påpekat,
att utredningen sålunda kommit till det egendomliga
resultatet, att behovet av reparationspersonal inom svenska
armén är detsamma som för 40 fullrustade amerikanska
infanteridivisioner. Detta skulle medföra en reducering av
vårt antal operativa enheter, indragning av truppförband
m.m.
Det synes mig, att utredningen gjort sig skyldig till en
radikal felbedömning i fråga om reparationstjänsten i fält.
Siffran blir antagligen mycket högre än 36 000, men frågan
gäller i detta sammanhang, i vilken omfattning denna
personal skall organiseras såsom militära reparationsförband,
och i vilken omfattning reparationerna kunna tänkas ske
vid civila verkstäder med anlitande av icke
krigstjänst-skyldig personal. Detta absolut grundläggande spörsmål har
utredningen över huvud taget icke ansett värt att
diskutera. Verkningsgraden vid en fältreparationsverkstad måste
bli ganska låg, särskilt så fort reparationerna bli av något
mer omständlig karaktär. Omkring 50 % av skadorna i
fält äro sådana som icke alls kunna repareras i fält. I
sig själva ganska obetydliga skador, men som ehuru
lätt-reparerade äro av natur att momentant sätta materielen
ur stridbart skick, kunna uppskattas till 25 %. Dessa
skador skola absolut repareras vid fronten, dvs. vid
fältrepa-rationsförband, denna materiel får icke belasta
transportväsendet. Återstående 25 % föranleda mera invecklade
reparationer, som skulle förrycka arbetet vid
fältrepara-tionsförbanden i fråga om nyssnämnda lättare skador.
Detta får under inga förhållanden förekomma, ty ett snabbt
avhjälpande av de lättreparerade skadorna är av mycket
stor betydelse för förbandens stridsduglighet. Arbetet vid
fältreparationsverkstäderna kommer i väsentlig
utsträckning att bestå av insättande av reservdelar. Utredningens
grundförutsättning är därför såväl ur militär som teknisk
synpunkt felaktig.
I fråga om militär eller civilmilitär ställning synes den
slutsats, vartill utredningen kommit, icke bidra till en
förenkling av problemet. Utredningen har undervärderat det
civilmilitära förmansskapets effektivitet. En duktig
ingenjör i civilmilitär ställning blir säkerligen åtlydd.
Utredningen föreslår att ingenjörofficerarna skola få
högre löneförmåner än andra officerare. Principen är
mycket litet tilltalande, men man har måst tillämpa den,
därför att man icke velat gå på den civilmilitära linjen.
Utredningens tankegång är felaktig även i så måtto, att i den
blivande arméingenjörkåren också komma att finnas
sådana, som icke äro civilingenjörer. Att förutsätta något
annat vore högst olyckligt. Examens- och pappersmeriter
få icke göra sig för breda på den praktiska duglighetens
och personlighetens bekostnad.
Utredningen föreslår vidare, att aspiranterna skola ha
avlagt civilingenjörsexamen. I förbigående kan här
anmärkas att någon undersökning om, i vilken utsträckning
högskolebildad personal erfordras, icke skett — en dylik
anbefalles dock i direktiven. Det syns mig vara ställt utom
all fråga, att vid flera truppförband civilingenjörer över
huvud taget icke äro erforderliga för ledning av
reparationstjänsten vare sig i fred eller i fält. Min tro är, att med
en tillbörlig värdesättning av den tekniska tjänsten ■— mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
