Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 10. 10 mars 1945 - Krigets sprängämnen, av Gustaf Ljunggren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 mars 1945
267
liycl och acetaldehyd genom kondensation i
närvaro av kalk. Härvid uppkommer en fyrvärdig
alkohol, pentaerytrit, som genom nitrering
överföres till pentaerytrittetranitrat, pentyl, eller som
det ibland kallas pentrit eller nitropenta
4 CH20 + CH3CHO + H20 1=
= C (CHoOH)4 + HCOOH
Pentaerytrit Perit
Kväveindustrins roll
Formaldehyd och pentaerytrit ha stor betydelse
för framställning av konstmassor och
framställning av nyssnämnda sprängämnen har därför
kommit i nära kontakt med konstmasseindustrin.
Tidigare var, såsom påpekats beträffade glycerin,
sprängämnesindustrin sammankopplad med
livsmedelsindustrin och det var den i ännu högre
grad därför att för tillverkning av samtliga
sprängämnen även fordras salpetersyra. Redan
de gamla salpetersjudarna hade lantbrukets
naturliga gödsel som sin råvarukälla och det fanns
därför en ganska naturlig orsak, varför krig,
ringa skördar och hungersnöd hörde ihop.
Då förra väiiskriget bröt ut var Chilesalpetern
huvudkällan för tillverkning av salpetersyra,
liksom för kvävegödningen. Det var först under
detta, som teknisk framställning i stor skala av
salpetersyra ur luftens kväve genomfördes.
Därigenom gjordes råvaror tillgängliga för
obegränsad framställning. Kväveindustrin utbyggdes
också under mellankrigsåren runtom i världen med
en i förhållande till fredsbehovet mycket stor
överkapacitet men har under det nuvarande
kriget än ytterligare utbyggts.
Kaliumnitrat var med redan när krutet
upptäcktes men har numera i biandsprängämnen ersatts
med ammoniumnitrat, vilket är betydligt billigare
och vid explosion restlösl överföres i gasformiga
produkter. Ammoniumnitratsprängämnen
framställdes för första gången i Sverige, nämligen av
Ohlsson och Norrbin, som 1867 patenterade
"ammoniakkrut". Deras arbeten övertogos sedan
av Nobel. Numera spelar ammoniumnitrat en
mycket stor roll. Det kan framställas syntetiskt i
stora mängder och användes för uppblandning
med andra sprängämnen; med trotvl t.ex. blir det
trotan. Sådana ammoniumnitratsprängämnen
användes redan under förra kriget men ha fått en
allt större användning under nu pågående krig.
Ammoniumnitratsprängämnen äro särskilt
lämpade, då det gäller minverkan. Det i vårt land
viktigaste ammoniumnitratsprängämnet är
nitro-lit, som har stor militär och civil användning.
Även kalciumkarbid, framställd ur kol och kalk
på elektrotermisk väg, har fått tjäna som
råmaterial för explosivämne. Ur karbid framställes
kalkkväve (kalciumcyanamid), vilket kan överföras
till dicyandiamid, guanidinsulfat och slutligen till
nitroguanidin, som kan komma till användning i
vissa drivmedel. Med utgångspunkt från
kalkkväve kan även tetrazen,
guanylnitrosamino-guanyltetrazen, ett relativt nytt initieringsmedel
i tändhattar, framställas. I samband med
initieringsmedel kan nämnas, att blyazid allt mera
undantränger det klassiska knallkvicksilvret.
Andra typer av sprängämnen äro klorat- och
perkloratsprängämnen, som använts ända sedan
1890-talet, cheddit m.fl.
Nya sprängämnestyper
Den ena utvecklingslinjen har varit att finna
nya utgångsmaterial och metoder, som lämpa sig
för masstillverkning, den andra att öka verkan
och få fram nya effekter. Man vill icke endast
ha ersättning för gamla sprängämnen, man vill
också ha dem bättre. De för militärt bruk
använda sprängämnena äro i fast form, kunna
gjutas eller pressas, men degformiga, plastiska
sprängämnen ha också sin användning, särskilt
vid förstörelsearbeten. Uppmärksamheten torde
även riktas på flytande eller gasformiga
sprängämnen, som tidigare icke haft någon nämnvärd
militär användning.
Trots de effekter, som utvecklas med de
moderna sprängämnena, är deras energiutveckling
ringa. 1 kg trotvl utvecklar endast ca 1 000 kcal,
under det att värmeutvecklingen vid förbränning
av 1 kg bensin är av storleksordningen 10 000
kcal. En flygbomb på 1 800 kg vikt och med
1 000 kg laddning utvecklar vid explosionen en
energimängd ungefär lika stor som den, som
erhålles genom förbränning av 80 kg bensol. Vad
som skiljer explosionen från förbränningen är
den snabbhet, varmed energin utvecklas.
Detona-tionshastigheten är en viktig faktor i brisansen.
Man har emellertid försökt att öka
energiutvecklingen genom att använda bränsle eller andra
ämnen med stort energiinnehåll som
sprängämnen och att tillsätta syre eller syreavgivande
ämnen, antingen flytande syrgas, kvävetetroxid eller
tetranitrometan. Då den flytande syrgasens
temperatur är —180°, så torde väl därifrån det ryktet
ha kommit att man i kriget som hemligt vapen
skulle använda fruktansvärda kylmedel, som
skulle få allt liv att stelna över stora områden.
Men det är ej denna effekt man bygger på, utan
på syrets egenskap att trots sin låga temperatur
verka förbrännande. Sådana sprängämnen ha
tidigare diskuterats under namn av oxylikviter
och panklastiter och ha också fått en viss
användning. Man kan med dessa få fram nya typer
av sprängverkan. I vissa blandningsförhållanden
äro de i hög grad stötkänsliga och ha därför
varit svåra att anbringa i artilleriprojektiler, då
de ej tåla chocker. Konstruktioner ha därför
gjorts, där de två komponenterna förvaras var
för sig. En skiljevägg utlöses vid skottlossning,
resp. bombfällning och på vägen genom luften
blandas komponenterna, som måste vara bland-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
