Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 22. 2 juni 1945 - Radioutrustning för trafikflygplan, av Frank Hammar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 juni 1945
623
huvudantennens intag som möjligt. De ingå
därför ej i stativet utan ha sammanförts till en lös
enhet, som antingen (som på bilden) spännes fast
ovanpå stativet eller också monteras separat på
en särskild ram, allt efter antennintagets läge i
olika fall. Enheten fjärrbetjänas med två böjliga
axlar från en manöverapparat, som är försedd
med antennströmsindikator.
Driftspänningar erhållas från tre roterande
omformare, två för sändaren och en gemensam för
samtliga mottagare. Alla tre ha sammanförts till
en omformarenhet, och stationen är utrustad med
två dylika, så att full reserv erhålles. Eftersom
enheterna normalt ej behöva betjänas under
drift, äro de ej placerade framför telegrafisten
utan på en gemensam låg bädd, som anbringas
där utrymmet bäst medger.
I likhet med alla andra ömtåliga instrument i ett
flygplan bör radioutrustningen vara skyddad mot
vibrationer, och vanligen brukar varje enhet för
sig upphängas fjädrande. I detta fall har i stället
hela apparatstativet monterats på kraftiga
stöt-dämpare av gummi, vilket medför en avsevärd
utrymmesbesparing.
Det system av kablar, som förbinder de olika
radioapparaterna i ett flygplan, brukar vara en
ständig källa till förargelse. Kablarna måste vara
skärmade, vilket innebär en
metalltrådsomflät-ning, som gör dem styva och ohanterliga. I regel
äro de anslutna till apparaternas framsida genom
mångpoliga kontakter, och detta inkräktar på
det trånga utrymmet på frontpanelen. Vid utbyte
av en enhet innebär lösskruvningen av kontakten
en ganska tidsödande operation. Det nya
uppbyggnadssystemet har medgivit en avsevärd
förenkling i detta avseende. Sändaren, mottagarna
och omformarenheterna ha nämligen baktill
försetts med en rad kontakter, som passa mot
knivkontakter i stativens rygg. Sedan man lossat två
låslänkar kan en enhet därför på ett ögonblick
dras ut ur stativet, utan att man behöver tänka
på förbindningarna. Genom att kontakterna
placerats på baksidan har utrymmesfrågan blivit
oväsentlig och kontaktstiften ha kunnat göras
kraftigare och bättre isolerade än vanligt.
Särskilda styrstift och styrhylsor av rostfritt stål
sörja för god passning, så att inga kontaktfjädrar
skadas.
Från kontaktlisterna i apparatstativets baksida
föras ledningarna från de olika apparaterna upp
till ett antal flygkontakter av gängse typ,
anbringade i stativets överkant vid ryggsidan.
Ledningarna äro förlagda inuti stativets bakre
bärande U-profiler, som försetts med lätt löstagbara
lock, så att god skärmning erhålles. Som ett
ytterligare försiktighetsmått ha mottagarnas alla
inkommande antennledningar skärmats var för sig
och fått ensamrätt till den ena hörnprofilen,
medan kraftkablarna dragits upp i det motsatta
hörnet.
Fig. 2. Radioanläggning för flygplan. 1
antennavstämnings-enhet, 2 lång- och kortvågssändare, 3 pejlmottagare, 4
trafikmottagare, 5 blindlandningsmottagare, 6
omformaren-heter, 7 huvudantenn, 8 manöverapparat för
antennavstäm-ningsenhet, 9 pejlram, 10 hjälpantenn för pejlmottagaren,
11 pejlinstrument, 12 pejlskala, 13 stavantenn för
blind-landningsmottagaren, 14 antennanpassning, 15 dipolantenn
för blindlandningsmottagaren, 16 kopplingstransformator,
17 blindlandningsinstrument, 18 telegrafistens
betjäningsapparat, 19 piloternas betjäningsapparater, 20
telefon-förstärkare.
Från apparatstativets överkant stråla skärmade
kablar ut stjärnformigt till antenner,
kraftaggregat, betjäningsapparater och indikatorinstrument.
Som framgår av fig. 2 är kabelsystemet
fortfarande ganska omfattande. Förbättringen är
emellertid mycket stor och kan knappast drivas
längre utan medverkan från
flygplanskonstruktörernas sida.
Trafikmottagare
Fordringarna på en god trafikmottagare för
flygplan i inomeuropeisk trafik äro i elektriskt
avseende snarlika de på vilken förstklassig
kommersiell mottagare som helst. Man önskar
sålunda en känslighet på 1—2 /tV, variabel
selektivitet och A 1-oscillator med variabel frekvens.
Mottagaren skall i detta fall vara kontinuerligt
avstämbar inom ett långvågsområde på 190—
515 kp/s och ett kortvågsområde på 1,5—17,5
Mp/s. Den har utförts med två steg
högfrekvensförstärkning, blandarrör (triodhexod), två steg
mellanfrekvensförstärkning, dioddetektor och två
steg lågfrekvensförstärkning samt separat A
1-oscillator. Denna uppbyggnad ger en långt större
total förstärkning än som kan tillgodogöras och
är närmast betingad av selektivitetshänsyn.
Kortvågsområdet är uppdelat på tre delband. Vidare
finnes ett ultrakortvågsområde på 30—40,5 Mp/s
för att mottagaren skall kunna tjänstgöra som
reserv för blindlandningsmottagaren.
I mekaniskt avseende äro fordringarna mer
speciella. Mottagaren måste dimensioneras så, att den
tål i ett flygplan förekommande stöt- och vibra-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
