Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 22. 2 juni 1945 - Radioutrustning för trafikflygplan, av Frank Hammar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(028
TEKNISK TIDSKRIFT
Fi<j. 10. Principschema för
kortvågs-sändare.
så att avstämning sker med en fyrsektions
vridkondensator. Koppling till antennens
matarled-ning tas ut på lägsta frekvensområdets
effekt-kretsspole, som ständigt är inkopplad.
Av fig. 10 framgår även hur rätt område
automatiskt inkopplas. Frekvensväljarratten är
anbringad på axeln till en kristallkarusell A. som
uppbär de åtta kristallerna. Vid val av en viss
frekvens inkopplas alltså direkt rätt kristall. Men
på samma axel äro även ett antal nockskivor B
anbringade, som ingå i en genom alla steg
löpande spolomkopplare. Nockarna äro så inställda, att
de mot det berörda frekvensområdet svarande
spolarna automatiskt utväljas. Måste en viss fast
frekvens flyttas från ett område till ett annat
måste nockarna omställas. Sådan flyttning är
givetvis ej avsedd att företas under flygning.
Frekvensväljarratten har ytterligare en funktion.
Den sörjer nämligen även för att en mot den
valda frekvensen svarande spärrarm C frigöres i
den rastermekanism, som vridkondensatoraxeln
är kopplad till. När vridkondensatoraxeln
därefter kringvrides medelst en vevanordning
kommer i ett visst läge en tand D i spärrarmen att
låsa fast den mot spärrarmen svarande
raster-skivan E. Denna har på förhand fixerats i ett
läge, som svarar mot korrekt avstämning för
ifrågavarande frekvens.
Antennför läng ni ng senhet
I moderna trafikplan anser man sig i allt större
utsträckning kunna slopa den hittills mycket
använda släpantennen och endast använda fast
antenn. Antennavstämningsenheten är därför endast
konstruerad för det senare alternativet.
Den fasta antennen på exempelvis ett flygplan
Douglas DC 3 har en statisk kapacitet av
storleksordningen 150 pF och dess längd inklusive
nedledningens yttre del är ca 14 m. Den låga
kapaciteten innebär att vid långvågssändning
mycket stora spänningar uppstå vid
antennintaget. Värden på 20—30 kV äro ej ovanliga, och
en ytterst omsorgsfull isolation blir därför
nödvändig. På kortvåg vålla spänningarna inga
besvär. I gengäld äro avstämnings- och
anpassningssvårigheterna avsevärda, eftersom antennens
längd är sådan, att den uppvisar flera resonanser
inom frekvensområdet. Man måste därför
omväxlande använda serie- och parallellavstämning av
antennkretsen, och detta har varit ganska svårt
att förena med kravet på enklast möjliga
betjäning.
Principschema och den mekaniska anordningen
framgå av fig. 12. Ett trelägesrelä, som
manövreras av centralomkopplaren i sändaren, sörjer för
att antennen alltid är kopplad till rätt sändare.
I viloläge går den direkt till trafikmottagaren.
Fig. 11. Sändarenhet med avtagen kåpa och frontpanel.
LV-SÄNOARE TRAFIK- KV-SÄNOARfc
MOTTAGARE
Fig. 12. Principschema för antennavstämningsenhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
