Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 22. 2 juni 1945 - Radioutrustning för trafikflygplan, av Frank Hammar - Elektronik eller tronik?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 juni 1945
629
Fig. 13. Omformarenheter.
Långvågssidan avstämmes med förlängningsspole
och variometer och har två områden.
Kortvågssidan, som avstämmes med både variometer,
vridkondensator och fast induktans, har fyra
om-kopplarlägen, av vilka två svara mot
serieavstäm-ning och två mot parallellavstämning.
De från manöverapparaten kommande två
böjliga axlarna påverka variometern resp.
vridkondensatorn över en snäckväxel men påverka
samtidigt malteserkorsanordningar, så att
omkopplarna under vartannat halvvarv vridas fram
ett steg.
Omformareenheter
Medan samtliga glödspänningar och
reläspän-ningar tas direkt från flygplanets 14,5 eller 29 V
likströmsnät, erhållas anodspänningarna från
roterande omformare.
En mindre omformare sörjer för samtliga
mottagares anodspänning 250 V. Den startas
automatiskt så snart någon av mottagarna inkopplas.
Sändarenheten erhåller 500 V och 1 500 V från
två omformare, av vilka den ena även lämnar
växelspänning till en gallerförspänningslikriktare.
Alla tre omformarna äro sammanförda på en
enhet, där även alla säkringar samlats.
Lågspän-ningssäkringarna äro av automattyp.
Koncentrationen av hela stationens
kraftutrust-ning till en enhet innebär en sådan vikt- och
volymbesparing, att det blivit möjligt att
föreskriva att stationen normalt skall monteras med
två enheter, så att 100 % reserv erhålles. Vid
utformningen av enheterna har reservbehovet
ytterligare beaktats. Omkoppling från ordinarie
till reserv kan nämligen ske omformare för
omformare, så att stationen är driftduglig även om
exempelvis 500 V omformaren skulle mankera i
den ena enheten och 1 500 V omformaren den
andra. Omkopplingen sker med ett handgrepp
genom att en flatstiftkontakt flyttas från den
ena frontpanelen till den andra.
Hetjäningsmöjligiieter
Flygplanets telegrafist betjänar direkt alla
kontrollerna på apparaternas frontpaneler och
därutöver antennavstämning och pejlram medelst
böjliga axlar.
Samtliga mottagares utgångskretsar äro anslutna
till en liten betjäningsapparat, dit telegrafisten
ansluter sina hörtelefoner, nyckel och mikrofon.
Hörtelefonerna kunna kopplas mellan de olika
mottagarna med hjälp av ett par vippomkastare,
som även medge anslutning till flygplanets
lokaltelefonnät. Eftersom telegrafisten ofta måste sköta
flera saker på en gång, är det ordnat så att han
kan koppla in sig på två olika system samtidigt.
Detta är för att undvika parallellkoppling ordnat
genom skilda anslutningar för höger och vänster
hörtelefon.
Planets förste och andre piloter ha tillgång till
liknande små betjäningsapparater för anslutning
av hörtelefoner och mikrofon. De kunna koppla
in sig på pejlmottagare, blindlandningsmottagare
och lokaltelefonnät och kunna reglera
ljudstyrkan individuellt. De ha vidare pejlinstrument och
blindlandningsinstrument framför sig och kunna
alltså vid målflygning och blindlandning välja
mellan optisk och akustisk indikering.
Elektronik eller tronik?I diskussionen efter professor
H Alfvéns föredrag i Svenska Elektroingenjörsföreningen
den 19 januari 1945 framförde tekn. dr U Lamm följande
synpunkter på nomenklaturen inom elektroniken:
"Ordet elektronik är icke särskilt lyckat. Den
framstående amerikanske forskaren Slepian anför följande
definition på elektronik: ’Electronics deals with electrons
which are free in the sense of being substantially at mucli
greater distances from the nuclei of atoms than the radii
of the outermost ståhle orbits of the normal atom.’
Definitionen täcker säkert mycket väl det begrepp som avses,
men dess benämning elektronik för tankarna på ett
mycket vidare område. Man frågar sig varför icke
elektronernas rörelse i fasta och flytande ledare och oledare,
alltså praktiskt taget hela elektrofysiken och
elektricitets-läran och en god del av atomteorien och fysiken i övrigt,
där elektronerna uppträda som dominerande faktorer,
skulle hänföras under en så vid benämning som ’elektronik’.
Ordet gasurladdning är likaledes föga träffande. Dess
historiska ursprung torde vara den gnista, som uppkom vid
urladdning av en leidnerflaska. Leidnerflaskor och andra
kondensatorer kunna urladdas utan att det uppkommer en
’urladdning’ och ’urladdningar’ kunna åstadkommas utan
benämningar på angränsande begrepp. Även om man kanske
inte bör ställa för stora krav på en sådan benämnings börd
och ursprung, så har ordet dessutom den nackdelen att vara
för tungt för alt kunna avledas och sammansättas till nya
benämningar på angränsande begrepp. Även när det sålunda
gäller att skilja mellan de två huvudformerna av
’urladdningar’, alltså den rena elektronströmningen kontra den
blandade elektron- och jonströmningen, är ordet föga
tjänligt. Professor Alfvén använde uttrycken
’vakuumurladdning’ resp. ’gasurladdning’, vilka kanske för rent
vetenskapligt bruk kunna accepteras. En tekniker är dock van att med
vakuum beteckna ett trycktillstånd under atmosfärtrycket.
I en kvicksilverlikriktare, som arbetar med ett gastryck
(Hg-ånga) av 0.01—0,1 mmHg, talar man till och med om
höguakuum, och likväl tillhör dess urladdningsfenomen
icke kategorien ’vakuumurladdning’, utan äro typiskt
jonbehäftade.
En viss tvekan har nog rått, om ’jon’ skall betraktas som
överbegrepp till såväl elektron som anjon och katjon. ’Jon’
skulle då beteckna fri laddningsbärare överhuvudtaget. På
senare åren synes man dock ha helt frångått detta schema
och har såsom sammanfattande benämning endast fått det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
