Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 36. 8 september 1945 - Inhibitorer för skydd av järn vid rengöring med syror, av Björn Israelson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 september 1945
987
Faktorer som influera på skyddsverkan
Vid betning användes vanligen 5—20 %
svavelsyra vid 40—80 °G eller eventuellt saltsyra med en
koncentration av 2—15 % vid rumstemperatur.
För upplösning av pannsten användes, som
tidigare nämnts, huvudsakligen saltsyra med en
koncentration av ca 5 % vid 20—50°C. Saltsyran har
vissa nackdelar jämfört med svavelsyra, vilket gör
den mindre användbar för betning. Vid högre
temperatur än 30—40°G är saltsyran alltför
flyktig för att användas i öppna kärl eller system.
Vidare fordras i allmänhet dubbla mängden
inhi-bitor mot för svavelsyra. Detta anser Machu21
bero på att kloridjonerna äro mindre än
sulfatjonerna och därför lättare genomtränga det
adsor-berade skiktet.
Inhibitorernas skyddsverkan sjunker i allmänhet
med stigande temperatur. En ofta bidragande
orsak härtill är att många inhibitorer brytas ned vid
högre temperatur. I ren syra stiger såsom nämnts
viktsförlusten med 10—20 % för 1°
temperaturökning, vid tillsats av inhibitor däremot endast
med 2—3 %, ibland ännu mindre. Att en del goda
inhibitorer vid högre temperatur har ungefär
samma skyddsverkan som vid lägre beror på att
vikts-förlusten i ren syra stiger proportionellt med
viktsförlusten i syra med inhibitor. För en del
inhibitorer däremot stiger skyddsverkan och sjun
ker viktsförlusten med stigande temperatur,
beroende på att inhibitorns löslighet stiger med
temperaturen och först då den har uppnått en viss
koncentration i lösningen kan den ge ett maximalt
skyddande skikt. Så ger t.ex. en 0,1 % tillsats av
dibensylsulfoxid i 20 % svavelsyra vid 12°C, där
inhibitorns löslighet är låg, en skyddsverkan av
Vikteförlust
Fig. 4. Katodisk betning av järn i svavelsyra utan och med
tillsats av inhibitor (enl. Machu och Ungersböch").
64 %, vid 75°C däremot 98,9 %. Även den
absoluta viktsförlusten är här mindre vid den högre
temperaturen än vid den lägre.
Den erforderliga inhibitorkoncentrationen
varierar som nämnts för de olika ämnena. Medan de
bästa ge maximal skyddsverkan redan vid en
koncentration av ett par hundradels procent fordra
andra en tillsats av en eller ett par procent.
Exem-pervis ge ämnen som diortotolyltiokarbamid,
dibensylsulfid, dibensylsulfoxid maximal
skyddsverkan (95—99 %) vid en koncentration av 0,01
—0,1 % medan stärkelse, kinolin, gelatin,
gummi-arabicum, turkisk rödolja fordra en
koncentration av omkring 1 % och däröver. Vid betning
sjunker inhibitorkoncentrationen med antalet
beskickningar. Den på metallytan adsorberade
inhi-bitorn avlägsnas nämligen ur betningsbadet
tillsammans med metallen. Detta visar sig i
praktiken som en ökning av syraförbrukningen för
varje beskickning.
Skyddsverkan är även i viss grad beroende av
järnets sammansättning och värmebehandling.
Den elektriska strömmen har viss inverkan på
inhibitorernas skyddsverkan. Sålunda funno
Machu och Ungersböck23*25 vid katodisk betning av
järn i 10 % svavelsyra utan tillsats av inhibitor
vid 60°C och 0,01 A/dm2 en skyddsverkan av
ungefär 75 %. I 19 % saltsyra vid 50°C och 0,01
A/dm2 var skyddsverkan ungefär 40 %. Vid
tillsats av inhibitor bli förhållandena helt
annorlunda. Medan vid vanlig kemisk betning fordras
en inhibitorkoncentration av 0,02—0,05 % är
0,002—0,005 % tillräckligt för att vid katodisk
betning med en strömstyrka av 0,01 A/dm2 ge en
skyddsverkan av 98—99,5 %, dvs. korrosionen
upphör praktiskt taget fullständigt (fig. 4).
Litteratur
1. Abrams & Wagner: Use of inhibitors in cleaning metallic pipe.
Water Works & Sewerage 82 (1935), s. 192.
2. ApRoberts: Still tank pickling. Iron Age 147 (1941) h. 22
s. 37—40.
3. Bablik: Zur Prüfung von Beizzusätzen. Korrosion u.
Metall-schutz 4 (1928) s. 179—181.
4. B att a & Leclerc: Die Chemie des Beizens. Chim. & Ind. 41
(1938) s. 292—297.
5. Chyzewski & Evans: The classification of anodic and cathodic
inhibitors. Träns, electrochem. Soc. 76 (1939) s. 215—228.
6. Clarke: The use of inhibitors (ivith special referencc to
anti-mony) in the selective removal of metallic coatings and rust. Träns,
electrochem. Soc. 69 (1936) s. 131—142.
7. Creutzfeldt: Das Beitzen der Metalle unter Anwendung von
Sparzusätzen. Korrosion u. Metallschutz 4 (1928) s. 102—107.
8. Damon: Acid corrosion of steel. Ind. Engng Chem. 33 (1941)
s. 67—69.
9. Esau: Inhibitors and their probable mechanism. Iron Steel
Engr 13 (1936) h. 11 s. 33—38.
10. Evans: Inhibitors — safe and dangerous. Träns, electrochem.
Soc. 69 (1936) s. 213—227.
11. Jelenik: Entfetten und Beizen. Oberflächentechn. 19 (1942)
s. 61—63.
12. Jimeno, Grifoll & Morali.: Inhibitors in pickling. Träns,
electrochem. Soc. 69 (1936) s. 105—113.
13. Loutrel: Pickling of stainless steel. Metal Finishing 1940
s. 645—646.
14. Machu: Uber korrosionspassivität. österr. Chemiker Ztg 36
(1933) s. 43—46, 51—54.
15. Machu: über den Einfluss von Deckschichten auf die
Korrosion. österr. Chemiker Ztg 37 (1934) s. 46—50, 64—67.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
