Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 50. 15 december 1945 - Skakrännan — en transportanordning, av Paul Sköld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 december 1945
1389
Skakrännan — en transportanordning
Ingenjör Paul Sköld, Arboga
Om en kropp, som är fritt upplagd på ett
horisontellt plan, skall undergå en horisontal
förskjutning relativt till planet, kan detta ske
exempelvis genom att planet ges en
horisontalacceleration, vars minsta värde är a\= ug, där jx —
friktionskoefficienten.
Låter man nu planet röra sig i motsatt riktning
med en acceleration som är mindre än ug följer
alltså, att kroppen i denna riktning helt följer
planets rörelse. Om därför planets acceleration
periodiskt överskrider resp. underskrider ug kan
förutses, att kroppens relativa förskjutning blir
enkelriktad.
Detta förhållande är vad som kan inträffa, om
planet drives av en vevrörelse, där vevstakens
längd / < oo (se fig. 1). Transportförmågan
åstadkommes alltså genom att kroppen genom
sin friktion tidvis följer planets rörelse och
sålunda periodvis får sin utgångshastighet av denna.
Detta är i korthet skakrännans arbetssätt.
Låter man nu planet (rännan) rulla på lutande
plan med stigningsvinkeln <x, kommer vid
rännans fram- och återgående rörelse kroppens
upplagstryck N mot rännan att variera mellan
N = m [g ± a ’ sin <x)
Man kan härvid lämpligen uppdela
skakrännorna i två huvudgrupper, nämligen
transport med varierande upplagstryck, dvs. a > 0
transport med konstant upplagstryck, dvs. oc = 0.
Genom att, såsom i den första gruppen, variera
upplagstrycket genom snett riktad rörelse, blir
den erforderliga accelerationen en funktion av
ug med avseende på a. Härigenom blir
accelerationskurvans form mindre utslagsgivande och
kan för enkelhetens skull betraktas som rent
sinusformad dvs. vevstakens längd / antas vara
oändlig. Denna grupp med varierande
upplagstryck har sin vanligaste tillämpning på Ferraris
skaktråg och har ingående behandlats av B G
Markman (Jernkont. Ann. 1917, bihang).
För den andra gruppen rännor med konstant
uppslagstryck är däremot accelerationskurvans
form en viktig faktor för beräkningen av rännans
transportförmåga. Söker man i möjlig mån
utnyttja denna skakränna som transportanordning,
måste därför vevstakens längd noga avpassas.
DK 621.867.52
Dessutom bör vevstakens ytterända röra sig i
samma plan som går genom vevaxelns centrum.
Teoretiskt minimum för vevstakens längd är
/ > r, där r — vevradien. Vid stora lagertryck och
därmed skrymmande lager uppstå ofta
konstruktiva svårigheter att göra / mindre än 2,5’ r
även om man ur frammatningssynpunkt skulle
vinna några procent genom att göra exempelvis
/ = 2 r. Transportkapaciteten går asymtotiskt
mot noll, när l går mot oo.
Om man sålunda generellt antar att 1 = 2,5’ r,
visar det sig att för alla värden på drivorganets
varvtal n blir största frammatningen per varv
X = 1,05 • r
under förutsättning att förhållandet mellan u, r
och n följer sambandet
1 260 • u
r =––-2—
Far V beteckna största frammatningshastigheten
i m/h blir därför
V = X ’ ii’ 60 = 63 ’ r ’ n
Härav kunna följande samband erhållas för
maximala transporthastigheten per timme
V = 63 • r ’ n = 2 236 \fjjrr = 79 400 ^
n
Lutas rännan uppåt eller nedåt, avtar res}),
ökar transportkapaciteten som funktion av lut
Sammandrag av Tekniska Skrifter nr 126 (1945).
Fig. 1. Genom att göra vevstakens längd 1 < oo erhålles
en acceleration, vars minsta värde är geometriskt större ån
accelerationens positiva maximum. Härigenom kan
rotationshastigheten anpassas så, att accelerationskurvan skär
ug-linjen endast under varvets ena hälft, i motsats till den
oändligt långa hävarmen, vars accelerationskurva är
symmetrisk med avseende på <p-axeln.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
