Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 2. 12 januari 1946 - Moderna metoder för framställning av bensin, av Bruno Engel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 januari 1946
j 35
kan användas som brännolja eller för
framställning av smörjoljor, t.ex. genom efterföljande
vakuumdestillation. En del av de olika
sidoströmmarna förångas och fraktioneras på nytt i ett eller
flera särskilda avdrivningstorn, varvid vissa ångor
kunna återföras till huvudkolonnen. Antalet
bottnar i kolonnen uppgår vanligen till 20—30 och
vid framställning av ftygplanbensin, som i
allmänhet har lägre kokpunkter och trängre
kokpunktsgränser än vanlig motorbensin, användas
särskilda, i fig. 1 icke visade kolonner med ända
till 60 bottnar. Destillationsprocessens ekonomi
har under de senaste två decennierna avsevärt
förbättrats genom lämplig anordning av
värmeväxlare, och kostnaderna för bensintillverkningen
ha därigenom kunnat reduceras med närmast
50 %.
Gentemot panndestillationen har
pipe-stillför-farandet den fördelen, att oljan på grund av den
snabba upphettningstiden icke undergår något
ter-miskt sönderfall och andra icke önskvärda
reaktioner samt att bränsleförbrukningen är avsevärt
mindre. Dessutom erhållas i pipe-stills i allmänhet
fraktioner med relativt konstant sammansättning,
under det att egenskaperna hos i pannor eller
pannbatterier destillerade bensiner ofta variera
inom vida gränser.
Vid destillationen är det ytterst viktigt att
överhettningar undvikas, enär för hög temperatur
ökar risken för kolvätenas termiska sönderfall.
I vissa moderna destillationsanläggningar har
därför termoforförfarandet införts i stället för
den direkta upphettningen med bränsle eller heta
förbränningsgaser. Härvid uppvärmes ett inert
termostabilt ämne till högre temperatur och ledes
till en värmeväxlare, i vilken oljan upphettas till
den erforderliga destillationstemperaturen. Vid
Mercurv-processen användes kvicksilver som
termofor och vid Dowtherm-processen difenyloxid.
Termoforen kommer aldrig i direkt beröring med
oljan eller oljeångorna.
Allt efter marknadsläget framställas ur den från
avdrivningskolonnen kommande bensinen,
eventuellt genom ytterligare destillation, följande
produkter, nämligen:
Fraktioner Kokpunktsgränser, °C
Petroleunieter ................... 30— 60
Flygbensin ...................... 32—149
Bilbensin ........................ 32—210
Normalbensin . . !................ 50—130
Tvättbensin } ^
Lackbensin J ................ —
Lackbensin, tung ................ 149—209
Krackning
Bensinhalten i olika mineraloljor varierar inom
ganska vida gränser. Vissa råoljor, t.ex. från
Pennsylvania, Midcontinent-USA och
Nederländska Indien, innehålla ganska avsevärda mängder
bensin, mellan 30 och 40 %, under det att
kaliforniska, mexikanska, ryska och många andra
oljors bensinhalt uppgår till endast 2 à 5 %,
sällan 10 %. Då emellertid icke mindre än 50 %
av den i hela världen producerade mineraloljan
förbrukas i form av bensin för bilmotordrift,
inses lätt, att den genom destillation utvinnbara
straight-runbensinen är alldeles otillräcklig för
att täcka världsmarknadens behov.
Redan för 30 år sedan utfördes därför försök att
öka bensinproduktionen utan att behöva bedriva
rovdrift av oljefälten och översvämma
marknaden med mineraloljans mindre eftersökta tunga
destillationsprodukter. Dessa försök resulterade i
de generellt som "krackning" betecknade
förfarandena.
Vid krackning utsättas de eljest i överskott
förekommande tunga mineraloljefraktionerna för hög
temperatur, varvid en sönderdelning sker under
bildning av produkter med lägre molekylvikt och
lägre kokpunkter. Begreppet krackning betyder
emellertid icke enbart en framställning av lätta
kolväten ur mineraloljans tyngre fraktioner utan
även en framställning av sådana kolväten, som
tack vare sin kemiska konstitution ha en mindre
benägenhet till knackning i motorn än vad fallet
är med straight-runbensin.
Krackprocessen har genomgått en enorm
industriell utveckling, och hur stor roll den spelar inom
världens oljeproduktion framgår av det faktum,
att numera över hälften av den i
världsmarknaden saluförda och förbrukade bensinen är
framställd genom krackning av tyngre oljefraktioner.
De första vetenskapliga
krackningsundersökning-arna utfördes redan år 1865 av fransmannen
Ber-thelot, och på hans arbeten byggdes de försök,
som senare utfördes av Young, Peckham, Pintsch,
Abel, bröderna Nobel, Engler och Burton. Dessa
förfaranden voro emellertid först år 1915 mogna
för industriell exploatering. Under det första
världskriget uppfördes sålunda i England och
Amerika några mindre krackanläggningar, i vilka
icke endast bensin utan även bensol och toluol
framställdes, vilka aromater ju spela en stor roll
som utgångsmaterial för framställning av
lösningsmedel, sprängämnen och andra
krigsförnödenheter.
Reaktioner vid krackningen
De processer, som försiggå under krackningen,
äro på grund av oljornas komplicerade
sammansättning ytterst invecklade, och det är därför
knappast möjligt att uppställa ett allmängiltigt
schema över reaktionsförloppet. Man måste där
för nöja sig med empiriskt fastställda data för
reaktioner av rena kolväten vid hög temperatur
och försöka att härur något så när beräkna
reaktionsförloppet för mer eller mindre komplexa
kolväteblandningar.
På grund av de olika kolvätegruppernas, alltså
paraffinernas, olefinernas, naftenernas och
aro-maternas olika termodynamiska egenskaper äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
