Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 3. 19 januari 1946 - Reparation och nytillverkning av snabbstålsverktyg genom svetsning, av Rudolf Gunnert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
19 januari I9i6
57
Reparation och nytillverkning
av snabbstålsverktyg genom svetsning
Civilingenjör Hudolf Gunnert, Lidingö
Stål för spånavskiljande bearbetning kallas med
ett gemensamt namn för skärstål. De egenskaper,
man fordrar av ett skärstål, äro eggskärpa och
slitstyrka även vid hög arbetstemperatur.
Eggskärpan fordrar hårdhet av stålet, varför ett
skärstål vanligen har härdad, martensitisk struktur.
Förslitningsgraden beror på
bearbetningshastigheten. Är denna stor, ökar skärstålets temperatur
och minskas dess hårdhet.
Snabbstålets egenskaper
För att få hög bearbetningsförmåga brukar
man i stället för rena kolstål använda mer eller
mindre legerade stål. De vanligaste
legeringsämnena äro krom, volfram, vanadin, molybden och
nickel.
Vid hög legeringshalt av Volfram bildas s.k.
dubbelkarbid (kemisk förening av järn, volfram
och kol), som gör att stålet får hög
avverkningsförmåga och således tillåter stor arbetshastighet.
Man kallar därför sådana stål av vissa
sammansättningar för snabbstål, och dessa ha ungefär
följande analys: C 0,70 %, Cr 4 %, W 18 %,
V 1 %. En del av volframmängden kan vara ersatt
av vanadin, i vilket fall kolhalten är högre. Även
molybden kan till en del ersätta volfram. De
bästa stålen ha därjämte upp till 10—15 % kobolt.
Ett snabbstål med 18 % W, 4 % Cr och 1 % V
betecknas enligt gängse bruk snabbstål av typ
18-4-1. År 1940 framkommo stål, som kallas
snabbstål 1939 och som kunna betecknas typ
12-4-2. Analysen blev i stort: C 0,8 %, Cr 4,5 %,
W 12 %, V 2,5 %.
Eftersom volfram är den största
legeringsbeståndsdelen, är ett studium av
tillståndsdigram-met för järn, kol och volfram lärorikt. Fig. 1
visar ett tillståndsdiagram för järn och kol vid
närvaro av 12 % volfram enligt S Takeda1. Detta
diagram torde i vissa avseenden få betraktas som
schematiskt, men det ger dock en blick över de
olika föreningarnas existens vid olika
tempera-turintervall.
Om man tar som exempel ett stål med 0,80 %
C, består detta vid rumstemperatur av ferrit
DK 621.9.025 : 621.791
(oc -järn), järn-volframkarbid Fe3W3C
(dubbelkarbiden) och cementit Fe3C. Upphettas detta
stål, finns över ca 700° ingen cementit kvar i
stålet. I stället har bildats austenit (y-järn) av
cementiteten och en del ferrit. Därpå minskar
ferritmängden ytterligare, allt efter som stålets
temperatur ökas, och över nästa jämviktsläge
utgöres stålet av austenit och dubbelkarbid.
Denna dubbelkarbid minskar vid ökad
temperatur allt mer och går därvid i lösning i austeniten.
När stålet kommit in i nästa område, som
begränsas av den streckade linjen, har stålet börjat
smälta. Inom nästa temperaturintervall över
omkring 1 300° finns ingen dubbelkarbid kvar. Vid
ca 1 470° är stålet enligt detta diagram
fullständigt smält. Det är givet, att övriga ingående
legeringsämnen något förskjuta diagrammets
jämviktskurvor. Ökad volframhalt höjer
smälttempe-ra turerna.
Ju närmare stålets temperatur kommer den
linje, som markerar begynnande smältning, desto
mera dubbelkarbid löses i austeniten. Man brukar
därför vid härdningen värma så nära
smältom-rådet som möjligt, då man får maximum av
upplöst karbid och därför hög legeringshalt av
volfram i austeniten. Stålet får efter härdningen
maximal hårdhet och de bästa betingelser för att
Föredrag i avd. Mekanik den 13 mars 1945.
Fig. 1. Tillståndsdiagram för 12 % volframstål.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
