Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 11. 16 mars 1946 - Maskin för dynamisk balansering, av Gunnar Svensson och Börje Langefors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 mars 1946
• 275
Fig. 2.
Låsstift för
låsning av
rotorn i rätt
vinkelläge vid
aptering av
motvikter.
obalansen i det ena eller andra
balanseringspla-net. Därmed är problemet dynamisk balansering
löst helt automatiskt. Det återstå det för alla
elektriskt mätande balanseringsmaskiner
gemensamma problemet att mäta fasläge och amplitud hos
växelspänningen, för att därmed avslöja
vinkelläge och storlek hos obalansen. Vinkelläget mätes
i denna maskin i förhållande till en viss punkt på
den roterande omkopplarens periferi och relativt
samma punkt mätes växelspänningens fasvinkel.
Omkopplaren 3 bryter kontakten till
likströmsinstrumentet 11 under hälften av varje varv. Genom
att kontakterna till omkopplaren sitta på en
vridbar stator (ej visad i fig. 1) kunna genom dennas
vridning olika halvperioder av växelspänningen
fås att passera till instrumentet. Passerar
positiva halvvågen erhålles plus-utslag, passerar
negativa halvvågen erhålles minus-utslag och passerar
en positiv kvartsvåg och en negativ kvartsvår
erhålles nollutslag på instrumentet 11. För ett visst
vinkelläge hos obalansen erhålles nollutslag vid
en viss vinkelinställning av statorn. Vinkelläget
hos obalansen bestämmes således genom
vridning av statorn tills instrumentet visar noll.
Sedan omställes omkastaren 12 varvid nya
kontakter i omkopplaren inkopplas, vilka sitta 90°
förskjutna relativt de föregående. Därvid erhålles
maximalt positivt eller negativt utslag på
instrumentet. Detta utslag änger storleken av den
motvikt, som erfordras.
Vinkeln kan också mätas direkt genom att
statorn hålles i ett bestämt läge och de 90° mot
varandra förskjutna kontakterna förbindas med var
sin spole i ett korsspoleinstrument. Enär statorns
vridläge vid vinkelbestämningen med nollmetod
senare uttnyttjas vid motviktens fastsättning
föredras nollmetoden, vilken också medger
noggrannare vinkelmätning.
När båda obalanserna uppmätts skola
motvikterna anbringas på rotorn. För att underlätta
denna procedur har omkopplaren 3 försetts med
en särskild stoppanordning, fig. 2. Denna består
av två i fjädrar fästa stoppstift av vilka endera
genom fjädern kan framföras så att det kommer
att släpa på kommutatoraxeln. I denna axel finns
för vardera stiftet ett hål, i vilket det framskjutna
stiftet när rotorn för hand vrides runt införes och
därvid hindrar vidare vridning av rotorn. Stiften
äro utförda med stor massa och framskjutas med
veka fjädrar, varför stiftens acceleration blir så
liten att, om ett stift av misstag skulle intryckas
när rotorn roterar, så hinner ej stiftet intränga
i hålet under den tid detta passerar och låsa
rotorn. Först när rotationshastigheten nedbragts till
ofarligt belopp, passerar hålet så långsamt att
låsstiftet hinner intränga. Kommutatorns stator
är endast svängbar ett halvt varv och för att
täcka vinkellägen över hela varvet är för den
skull instrumentet symmetriskt, så att såväl
positiva som negativa utslag kunna avläsas. Mot
vardera förtecknet svarar ett av de beskrivna
låsstiften, vilka för den skull märkts med
plus-eller minustecken. Sålunda svarar mot varje
vinkel två diametralt motsatta vinkellägen av
obalansen, varigenom hela varvet kommer att täckas.
Enär den på kommutatorns stator avlästa
vinkeln representerar vinkeln mellan obalansens
läge och ett omkopplingsläge på kommutatorn,
vilket kan ha samma vinkelläge som hålet för
"plusstiftet", så erhålles på detta sätt också ett
mått på vinkeln mellan obalansläget och
stifthålet. Detta innebär att när plusstiftet inskjutits
i sitt hål befinner sig obalansen i ett vinkelläge,
som med den uppmätta vinkeln skiljer sig från
stiftets. Stiftet sitter fäst i den vridbara statorn
till kommutatorn och har således, när statorn
vridits till uppmätt vinkel, vridits en vinkel från
sitt nolläge, som är densamma som obalansens
vinkelläge, och ju mer obalansens vinkelläge
avviker från sitt nolläge, ju mer har stiftet vridits
åt motsatt håll. Resultatet blir att när statorn
vridits till avläst vinkel och rotorn låsts med rätt
låsstift kommer alltid obalansen att befinna sig i
en viss riktning. Vanligen konstrueras
balanse-ringsmaskinen så att obalansen vid låst läge
befinner sig rakt uppåt eller rakt nedåt. Uppsökan
det av det vinkelläge där uppmätt
korrektionsvikt skall anbringas blir således i denna
balanseringsmaskin mycket enkel och ingen extra
gradskiva e.d. erfordras.
Innan balanseringsmaskinen automatiskt räknar
om de uppmätta vibrationerna till de i två givna
korrektionsplan sökta obalanserna, måste
poten-tiometrarna 6 a och 6 b resp. 7 a och 7 b inställas
på de för den aktuella rotortypen rätta värdena.
Dessa värden kunna beräknas, men dylika
räkningar bli mycket besvärliga. Det är därför
bekvämare att experimentellt bestämma värdena.
Enklast blir därvid denna bestämning om man
använder sig av en redan balanserad rotor av den
aktuella typen. När förhållandet mellan båda
generatorernas känslighet är rätt inställt för ett
balanseringsplan så skall ju för detta plan
obalansen noll uppmätas, även om en obalans påsättes
rotorn i det andra balanseringsplanet. Rätt
förhållande fås således på detta sätt helt enkelt så
att den inkopplade "kvotpotentiometern" 7 a eller
7 b vrides tills instrumentet visar noll.
Det är emellertid besvärligt att skaffa en
balanserad rotor innan potentiometrarna inställts, var-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
