Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 14. 6 april 1946 - Den elektriska döden, av Albert Grönberg och C E Söderbaum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
344
TEKNISK TIDSKRIFT
ken visa nämligen ganska tydligt, att det är
hudens beskaffenhet, som blir utslagsgivande för
motståndsvärdets storlek.
Innan vi gå vidare skall nu ett försök göras att
få fram en teori för strömledningen genom
människokroppen. Utgångspunkt för resonemanget
blir därvid fig. 3. Man ser, att skillnaden mellan
likströmsmotstånd och växelströmsmotstånd är
betydligt större vid de små elektroderna än vid
de våta elektroderna. Den närmast till hands
liggande förklaringen är naturligtvis, att det är
helt olika hudpartier, som komma i beröring med
elektroden i de olika fallen. Vid de små
elektroderna är det endast de tjockare hudpartierna, som
ligga an, under det att vid de våta elektroderna
anliggning även erhålles inne i hudveck och
andra mera skyddade hudpartier. Det finns dock
all anledning att närmare undersöka riktigheten
av Freibergers15 teori. Han anser, att varje
hudlager representerar en kondensator, som är
paral-lellkopplad med ett ohmskt motstånd, och att
mellan dessa båda hudlager ligger kroppens inre
motstånd, som är av rent ohmsk karaktär. Det
låg nära till hands att studera dessa förhållanden
oscillografiska såsom Freiberger gjort, men
driftassistent Torsten Eriksson vid Trollhätte
Kraftverk, som fick uppgiften, kom med förslaget att
i stället ordna med parallellinkoppling av en känd
kondensator. På så vis blev mätningarna enkla
men framför allt utomordentligt överskådliga.
Det visade sig, att om man utgår ifrån att
likströmsvärdet vid en viss spänning är den ohmska
strömkomposanten vid samma spänning för
växelström, och antar, att skillnaden mellan
totalströmmen och den aktiva strömmen är en rent
kapacitiv ström, som sålunda härrör från en
parallellkondensator, så får man vid inkoppling
av en tillsatskondensator ett strömdiagram, som
ger fullt stöd för detta antagande. Det märkliga
inträffar sålunda, att den kapacitiva
strömkomposanten synes vara oberoende av kroppens inre
motstånd.
Mätningarna på denna punkt måste fullföljas, så
att man får klarhet i förhållandena. Redan nu
kan man konstatera, att man har med en mycket
kraftig kapacitetseffekt att göra på de relativt
små handytorna. Då man knappast kan tänka sig
några mycket höga dielektricitetskonstanter,
betyder detta, att dielektrikum har en
utomordentligt liten tjocklek. Den ekvipotentialyta, som
synes förefinnas, kan sålunda icke ligga så djupt
som i underhuden, alldenstund man då har
0,5—1,7 mm upp till hudytan, och det är
knappast heller tänkbart, att den ligger omedelbart
under hornlagret i överhuden, då hornlagret har
en tjocklek av 0,05—0,2 mm. Man skulle möjligen
kunna tänka sig, att den kapacitiva strömmen går
fram över ett tunt dielektrikum — det må nu vara
ett luftgap eller en vätskehinna — till
hudnervernas ändorgan, och att det är dessa, som bilda
kroppens ekvipotentialyta. Den ohmska
strömkomposanten får man däremot tänka sig gå fram
i andra banor. Möjligen följer den svettporerna
genom överhudens hornskikt, varefter den
fördelar sig på blodet och vävnaderna. Det
framhålles emellertid, att dessa synpunkter tills vidare
få betraktas som rena antaganden. Först sedan
man studerat de senaste undersökningarna
beträffande nervers, blodkärls och andra
kroppsdelars ledningsförmåga, och sedan man gjort
mera ingående mätningar, kan man komma till
något säkert resultat.
Elektrochockbehandling
Elektrochockbehandlingen har under senare år införts
i psykiatrin. Man visste redan tidigare, att om man hos
en sinnessjuk person kunde framkalla ett chocktillstånd,
vanligen åtföljt av kramp, detta kunde ha ett gott
inflytande på sjukdomens förlopp. Man försökte först
framkalla dessa chocktillstånd med insulin och cardiazol, men
under senare tid har man använt elektricitet. I princip
tillgår behandlingen så, att man med två 4X5 cm
elektroder, som placeras på vardera tinningsregionen på
patienten, under kort tid ansluter en 50 p/s växelspänning av
80 till 140 V. Vanlig inkopplingstid är 0,1 s. Patienten
blir omedelbart medvetslös och får ett regelrätt epileptiskt
anfall. Detta anfall börjar med de ihållande (toniska)
kramperna i armar och ben. Efter några ögonblick
uppkomma de, likaledes för det epileptiska anfallet typiska,
kortvariga (kloniska) ryckningarna i kroppen. Efter detta
krampstadium, som varar ett par till tre minuter, faller
patienten i en djup sömn, varur han efter någon timme
eller så vaknar upp. Han saknar då varje som helst minne
av anfallet. Han har ingen förnimmelse av smärta eller
obehag annat än att ban efteråt är stel i kroppen och öm i
muskulaturen. Som regel finner den sjuke det inte alls
obehagligt att upprepa behandlingen. Man har genom
röntgenfotografering2 i serie av bröstorganen kunnat följa de
olika faserna av anfallet. Under den första fasen
uppkommer ett andningsstillestånd och sannolikt en kort paus
i hjärtpulsationerna. Därefter löser sig kramptillståndet
och en normal men hastig andning med hastiga
hjärt-pulsationer inställer sig. Strömstöten doseras något olika,
med hänsyn till det uppmätta motståndet. Trots att man
härvid kommer att genom hjärnan leda elektriska
strömmar av omkring 200 mA, förekomma mycket sällan några
allvarliga tillbud. Vid några få tillfällen har emellertid
behandlingen medfört dödlig utgång.
Faurbye3 redogör för ett dylikt dödsfall. Det rörde sig
om en 35-årig kvinna med förföljelsemani (paranoisk
psykos). Hon erhöll chockbehandling med dubbelstötar,
vilket tillgick så, att efter det en behandling givits av ovan
beskriven art, patienten 3 min senare erhöll en ny stöt
men då med något högre spänning. Om den första
behandlingen var 80 V under 0,1 s, var den andra 100 V
under 0,1 s. Denna behandling hade upprepats fyra gånger;
42 h efter den sista behandlingen låg patienten död i
sängen. Den mycket fullständiga obduktionen visade på
ett lätt hjärnödem, en varig, slemmig bronkit, ett lungödem
och en fibros i hjärtmuskulaturen. Det är icke klart, om
den elektriska chockbehandlingen verkligen orsakat detta
dödsfall. Då man närmare granskade sjukjournalen fann
man, att den döda samma dag som den sista
chockbe-handlingen gavs företedde en stegrad kroppstemperatur,
som sedan kvarstod. Hon hade vidare erhållit ganska stora
mängder sömnmedel varje kväll, såväl morfin, skopolamin
som veronal. Fallet synes sålunda ej vara direkt belysande
för genom elektricitet orsakat dödsfall.
Bjerner, Broman och Svensson4 ha framlagt resultaten av
en rad djurförsök med bland annat elektrisk chockbehand-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
