Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 21. 25 maj 1946 - »Krigsleksaker», av r - Fido, av r - Hangarfartyg av is, av sah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
528
TEKNISK TIDSKRIFT
varvid över 1 500 tekniker dödades, bland dem flera högre
officerare. Inga bomber hamnade däremot på själva
experimentområdet. Detta förstördes först i november 1944,
och vid den tidpunkten hade modellmakarna så
fullständigt rekonstruerat hela anläggningen att modeller av V 2
kunde byggas i full skala för studier i England (Military
Eng. mars 1946). r
Fido. Det engelska flygvapnets stora förluster i flygplan
och människoliv till följd av dimma föranledde Churchill
att beordra utforskning av ett medel att skingra detta
luftfartens största hinder. Man kom så småningom
underfund med att den enda praktiska metoden var att få
dimman att avdunsta lokalt genom direkt uppvärmning
av luften. Snart blev den första Fido-anläggningen ("Fog
Investigation Dispersal Operation") färdig, och den anses
i hög grad ha bidragit till att den tyska
Ardennes-offen-siven i december 1943 så snabbt blev tillbakaslagen trots
det usla flygvädret.
Vid de första försöken värmde man upp luften med kol
och olja; då försvann visserligen dimman men den starka
röken blev i stället ett så mycket svårare hinder. Så
småningom kom man på att bränna förgasad bensin, och då
blev resultatet mera tillfredsställande. Enligt detta system
använder man långa U-formade 20 mm rör, placerade i en
ränna av gjutjärn, som är nedbäddad i en annan ränna
av betong. Rännan är vid markytan täckt av kraftiga
stålgaller, fig. 1, dimensionerade för ett tryck av 45 t,
så att flygplan och andra fordon vid behov kan köra
över dem.
Röret ligger i rännan med den ena U-grenen ovanför den
andra. Bensinen passerar först den övre grenen innan den
kommer ner till den undre, som på sin översida har en
serie munstycken med 2 mm diameter och 15 cm
inbördes avstånd. När apparaten är i bruk bestryker lågorna
från brännarna rörets övre gren, varigenom bensinen i
denna förgasas. För att underlätta förgasningen är i röret
insatt en skruvformad ledplåt, som ger bensinen en
turbulent rörelse. Gasen, som brinner med en ca 30 cm lång,
skarpt lysande låga, pressas ut med en hastighet av 300 m/s;
genom vakuumsuget tvingas luften att strömma ned utmed
sidorna av rännan, i vars mitt den blandas med gas och
förbränns tillsammans med denna. Lågan hos en stråle med
denna stora hastighet skulle normalt fladdra, men rörets
övre arm och gallret verkar stabiliserande. Den övre
grenen kyles av bensinen, som strömmar genom den, och
den kalla nedströmmande luften.
För det nya Heathrow-fältet vid London planerade
man att använda ca 11 000 m brännare, vilka skulle
förbruka 1 000 t/h bensin. Brännarna skulle placeras på var
Fig. 1. Brännare till Fido-anläggning.
sida av rullbanan, med dubbla linjer brännare runt kring
banans ändar. Brännarna skulle uppdelas i 48 av
varandra oberoende 320 m långa sektioner, så att man endast
behöver tända så många sektioner som krävs i varje
särskilt fall. Vid sidvind t.ex. behöver man endast tända
brännarna på lovartsidan och för mindre flygplan behöver
endast halva rullbanan eller mindre befrias från dimma.
Skötseln av en Fido-anläggning och dess övervakning
under drift är ingen lätt sak, då dimman gör det omöjligt
att se hur alla brännarna fungerar. Skötseln har därför
automatiserats så mycket som möjligt och är koncentrerad
till en manövertavla med ett miniatyrschema över
anläggningen, där olika ljus- och ljudsignaler visar
drifttillståndet och omedelbart anger uppkommande fel. För att
tända en sektion används en enda manöverställare, som
automatiskt sätter bränslepumparna i gång; så snart detta
skett rinner bensin ur munstyckena och antänds av
tänd-spolar. Den brinnande gasen förvärmer den bensin, som
strömmar genom den övre rörgrenen, och åstadkommer
därigenom ett ökat mottryck på pumparna. Allt efter som
bensinen förgasas stiger trycket ytterligare och när det
har nått 1 at ö slår tändspolarna ifrån, vilket signaleras
till manövertavlan. Vid högre tryck stryps
bränsletillförseln automatiskt, vilket ävenledes inrapporteras till
tavlan. Brännarna är då driftklara, och detta signaleras
till trafikledaren i kontrollkontoret. Sedan anläggningen
har slagits ifrån kan den inom en timme startas
omedelbart utan föregående uppvärmning.
Fido-anläggningen är mycket dyr i drift; det beräknas
att t.ex. landningen av ett stort transportplan kostar ca
450 £. Denna siffra får naturligtvis ses mot bakgrunden
av den risk för såväl människoliv som flygplan, som en
nödtvungen dimlandning medför. Så länge kriget pågick
gällde det ju först och främst att spara materiel och
människoliv men i fredstid måste man ta större hänsyn till
ekonomin. Den planerade anläggningen vid Heathrow har
därför skrinlagts. Sedermera lär Fido ha förbättrats i USA,
varigenom kostnaderna för en landning har kunnat
nedbringas till 200 $.
Enligt amerikanska uppgifter har man för övrigt i San
Francisco provat en ny dimröjningsanordning, kallad
"Nofog". Man använder därvid behållare, innehållande en
till sin sammansättning än så länge okänd vätska, vilka
ställs upp längs startbanan. Vätskan brinner under tryck
och åstadkommer den erforderliga växlingen i luftens
relativa fuktighet, så att dimman antingen absorberas eller
utlöses i regn. Kostnaden per gång lär belöpa sig på
endast 15 Det engelska pionjärarbetet har tydligen lett
till ett förvånansvärt gynnsamt resultat (Engineer 8, 15,
22 juni, 26 okt. 1945). r
Hangarfartyg av is. Under täcknamnet "Habakuk
pro-ject" utfördes i Kanada under 1943 hemliga försök att
genom sammanfrysning av is och pappersmassa bygga etl
stort hangarfartyg på 2 Mt. Detta konstgjorda isberg var
avsett att användas i kampen mot ubåtar.
Prov gjordes under sex månader med ett isfartyg på
1 000 t. Det var 18 m långt och 9 m brett och hade
sammanbyggts av fyrkantiga, genom hopfrysning
sammansvetsade block på 3,5 X 3,5 X 7 m, bestående av 86 % is
och 14 % trämassa. Denna blandning har samma
tryckhållfasthet som betong, dvs. över 200 kp/cm2.
Den slutliga planen gällde som nämnts ett fartyg på icke
mindre än 2 Mt, 600 m långt, 90 m brett och med 60 m
djupgående. Fartyget skulle omges av ett isolerande hölje
av annat material och isen skulle genomdras av ett
rörsystem och hållas permanent frusen av ett kylmaskineri.
Jättefartyget, vars 12 m tjocka däck och sidor beräknades
kunna stå emot alla dittills kända projektiler, skulle
förses med 26 motorgondoler, monterade vid fartygssidan,
och elmotorer skulle driva var sin propeller — 13 på
varje sida. Planen fullföljdes icke på grund av tekniska
svårigheter, minskad ubåtsfara och kostnadsskäl. sah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
