Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 30. 27 juli 1946 - Intensifiering av våra utlandsförbindelser inom teknisk och vetenskaplig forskning. Vetenskaplig forskning, av Arne Tiselius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2.9 juni 1946
725
de i kraft vid krigsutbrottet och att de sålunda
ännu ej till fullo hunnit visa sina allvarliga
nackdelar.
Jag hör inte till dem som obetingat tror på
nyttan av utrikes studieresor. Det är klart att det
alltid är nyttigt att komma ut och lufta på sig ett
tag som det heter men det kostar tid och pengar
och nu för tiden ganska mycket pengar. Det som
enligt min uppfattning lönar sig bäst — jag
bortser då helt från de självklara fall då
vederbörande reser ut med ett mycket begränsat syfte t.ex.
för att studera nyheter i fråga om
institutionsbyggnader, för en speciell konferens e.d. — är
att ta en rundlig tid på sig (t.ex. ett år) och
tillbringa denna tid i en forskningsmiljö av
utpräglad karaktär; där får givetvis vars och ens
personliga inriktning vara avgörande vid urvalet.
Man måste nämligen poängtera, att en studieresa
för att vara motiverad skall ge någonting utöver
vad man kan läsa sig till i den numera återigen
rikt flödande vetenskapliga litteraturen. Under
kriget, när vi led av avspärrningen även i detta
avseende, kunde det vara berättigat att folk reste
ut och ’ informerade sig i största allmänhet".
Under normala förhållande skulle jag vilja säga
att ingen borde resa ut utan att ha läst på det han
tänker studera med begagnande av all tillgänglig
litteratur. Det är en förolämpning att, när man
besöker ett vetenskapligt institut, ej i förväg ha
satt sig in i så mycket som finnes publicerat om
det man vill se. Det är möjligt att värdarna på
stället håller god min, men man riskerar att bli
betraktad som "vetenskaplig sightseer" och man
tar upp en dyrbar tid som kunde ha använts till
det väsentliga: nämligen att få sådana uppgifter
och personliga intryck som man ej kan läsa sig
till, opublicerade uppgifter, framtidsvyer etc. Det
kan vara svårt nog ändå att få ut något sådant
av ett kort besök, och därför har jag själv mest
sympatier för det förstnämnda projektet, även om
jag vet att det kan innebära en övervinnelse att
ej resa runt allt vad tygen håller.
Om statsmakterna i, som man hoppas, än större
omfattning vill främja våra vetenskapliga
utlandsförbindelser med studiestipendier torde man
med full rätt kräva en mycket ingående prövning
av vederbörandes kompetens och möjligheter. Det
förefaller mig som om forskningsråden i alla
avseenden vore de lämpligaste organen för att
företa denna prövning och utdela dylika reseanslag.
Så sker redan med det medicinska
forskningsrådet, som också har full rätt att självt dela ut
pengar till en viss gräns (20 000 kr. per fall).
Så har även föreslagits bli fallet för det planerade
naturvetenskapliga rådet. Märkligt nog synes det
äldsta av forskningsråden — det tekniska — ej
ha samma möjligheter, men detta torde väl vara
en sak som lätt kan ändras efter mönster av det
medicinska rådet. Jag kan tillägga att det
naturvetenskapliga rådet även avses kunna inbjuda
utländska forskare som gästföreläsare eller för
någon längre tids besök för samarbete inom
forskningen. Det har tidigare känts som en allvarlig
brist att vi ej haft möjlighet att besvara den
uppmärksamhet som ofta visats svenska forskare
av utlandet — ej minst av USA — i form av
dylika inbjudningar.
Detta kan för övrigt ge mig anledning framhålla
att vårt land står i en mycket stor
tacksamhetsskuld till Rockefeller-stiftelsen för talrika och
rikligt tillmätta resestipendier för naturforskare
och medicinare före kriget och även nu. Man
tycker kanske att Sverige, som gått oskatt genom
kriget, nu i större omfattning än tidigare kunde
förväntas klara den saken själv till förmån för
bättre behövande. Även därför tror jag att
anspråken på bidrag av våra egna resurser kommer
att bli större än tidigare. De pengar, som läggs
ned på att möjliggöra för en ung lovande forskare
att skaffa sig utbildning och inspiration
utomlands, torde emellertid nog höra till bästa
kapitalplaceringar man kan göra.
Jag har nyss berört vissa oformligheter i det
civila avlöningsreglemcntet till nackdel för dem
som måste resa utrikes såsom ett led i sin
normala tjänsteutövning som just består i
vetenskaplig forskning. För universitetsprofessorerna
föreligger ej detta hinder i samma mån då de ej
inplacerats på civila avlöningsreglementet. Man har
emellertid här liksom vid de tekniska högskolorna
ofta klagat över att undervisningen är så
betungande att man ej får tid för forskning och man
har efter amerikanskt mönster velat föreslå någon
motsvarighet till "sabbatical years". För min del
är jag rätt skeptiskt mot en sådan lösning.
Problemet föreligger och är mycket allvarligt, men
en lösning, som skulle möjliggöra en mer eller
mindre regelbundet återkommande ledighet vart
sjunde år (eller vad det nu kan bli), skulle med
all säkerhet försvåra ledighet under mellantiden
Men en forskares vetenskapliga verksamhet låter
sig ej ställa in på sjuårsperioder. Det finns andra
vägar, som t.ex. den av naturvetenskapliga
forskningskommittén föreslagna, nämligen en viss
avlastning i den elementära undervisningen till
förmån för "forskningsundervisning", dvs.
handledning av forskningsarbete av mer avancerade
elever.
Likaså måste jag erkänna att jag ställer mig en
smula frågande inför de tekniska attachéerna —
även om jag ej på något sätt vill utge mig för
sakkunnig. Men är det ej så att en attaché skall
inhämta något som ej är tillgängligt för andra
eller som han i varje fall får reda på före andra?
Detta kan han såvitt jag kan förstå endast göra
med framgång på det område där han är
specialist. I övrigt skulle jag för min del tro att
riklig tillgång på utländska facktidskrifter och
snabba förbindelser i längden är oss till bättre
hjälp. Undantag måste naturligtvis göras för de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
