Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 32. 10 augusti 1946 - Tråddrageriteknikens utveckling, av Carl-Olof von Hofsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 augusti 1946 751
Tråddrageri teknikens utveckling
Chefsingenjör Carl-Olof von Hofslen, Sandviken
Tråddrageritekniken har i likhet med de flesta
industrigrenar genomgått en mödosam och lång
utveckling från hantverk till storindustri.
Liksom på andra områden har en ökad efterfrågan
och skärpta kvalitativa krav samt en hälsosam
konkurrens lockat fram de metoder, som vi
använda i dag. Ännu ha vi emellertid icke nått
fulländningen, utan nya framsteg göras
oupphörligt.
De äldsta trådfynden härröra från
Mesopotamien och ha tillverkats av babylonierna ca 4 000
år f.Kr. Även egyptierna kunde konsten att
tillverka tråd. Den första verkliga tråddragningen,
innebärande en reduktion av tråddimensionen,
torde ha ägt rum först ca 900 år e.Kr. Till en
början drog man bronser, men i förra hälften av
1300-talet började man dra järntråd.
Utgångsmaterial
Utgångsmaterialet var smidda stänger, ungefär
10 mm i diameter och ca 3 m långa. I slutet av
1400-talet började man smida platta stänger, ca
25 X 7 mm och ca 3 m långa. Dessa stänger
delades sedan med mejsel i två eller tre strimlor,
vilka smiddes runda, så att de kunde dras.
På 1500-talets mitt konstruerades saxar, med
vilka man kunde spalta stängerna och på så vis
komma från den mödosamma och tidsödande
mejslingen. Båda metoderna användes ända fram
till början av 1800-talet.
Omkring 1700 började man valsa platta stänger,
som sedan spaltades i cirkulärsaxar till strimlor,
soin smiddes runda.
Valsningstekniken trängde långsamt framåt,
men redan 1728 vet man, att fransmannen Pleuer
valsade rund tråd i slutna spår. Metoden föll dock
i glömska och 1783 uppfann engelsmannen
Henry Cort den ånyo. Det troliga är, att den
framkommit på flera platser ungefär samtidigt. År
1820 hade metoden utvecklats så långt i
Tyskland, att man kunde tala om trådvalsning.
Ringvikterna voro emellertid ej större än ca 5—6 kg.
På 1840-talet förbättrades trådvalsverken, så att
ringvikter på 25 kg kunde valsas, och nu valsar
man i moderna trådvalsverk ringvikter på 130—
250 kg. Därmed har man nått en gräns, vilken
DK 621.771.3(091)
621.946(091)
icke torde vara lämplig att söka överskrida,
emedan valstrådringarna bli alltför ohanterliga.
Tråddragerierna kräva emellertid icke endast
tillräckligt stora ringvikter utan även en
tillfredsställande valstrådkvalitet. För att kunna dra en
förstklassig tråd måste man ha en valstråd som
är rund, fri från ytfel och vid högre kolhalter
fri från avkolning. Detta kräver en minutiös
kontroll vid valsningen och tekniskt fulländade
anordningar, vilket är svårt att förena med kravet
på hög produktion. Det arbetas intensivt på att
förbättra valstråden och där finnes mycket att
göra, ty det är ytterligt få valsverk i världen, som
fyller måttet.
Värmebehandling
För att ett material skall kunna kalldras måste
det besitta en viss grad av tänjbarhet. Vid
kallbearbetning ökar hårdheten och minskar
tänjbarheten och för att åter få tråden mjuk, måste
den glödgas. Till en början skedde detta i
öppna eldar. Så småningom övergick man till
flamugnar, och för att skydda tråden i dessa för
allt för stark oxidation började man omkring
1880 att lägga den i skyddspannor av gjutjärn.
Föredrag i avd. Kemi och Bergsvetenskap den 12 april 1946.
Fig. 1. Modern glödgningsanläggning för tråd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
