Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 32. 10 augusti 1946 - Tråddrageriteknikens utveckling, av Carl-Olof von Hofsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
752
TEKNISK TIDSKRIFT
I våra dagar använder man gaseldade eller
elektriskt uppvärmda ugnar med noggrann
temperaturreglering, och för att skydda materialet, som
glödgas, lägges detta i en skyddskåpa fylld med
en gas, som icke reagerar med glödggodset. Fig. 1
visar en modern glödgningsanläggning för tråd.
Valstråd av mjukt järn har stor tänjbarhet och
hårdnar långsamt vid kallbearbetning. Den kan
därför reduceras mycket kraftigt, ända till ca
98 % av den ursprungliga arean, utan någon
mellanglödgning. Med stigande kolhalt sjunker
tänjbarheten, hårdnar stålet snabbare, och
därmed minskar förmågan att reduceras. Sålunda
kan en valstråd med en kolhalt av 0,75 % endast
reduceras ca 30 %, och valstråd med en kolhalt
av ca 0,90 % och högre kan ej kalldras alls i
obehandlat tillstånd. Orsaken är att söka i
strukturens utformning. I det kolfattigaste järnet
utgöres strukturen praktiskt taget av enbart ferrit.
Med stigande kolhalt tillkommer mer och mer
la-mellär perlit. Då perlitens cementitlameller äro
utomordentligt hårda och fullständigt sakna
tänjbarhet inses lätt, varför svårigheten vid dragning
tilltar med stigande kolhalt.
Vid en kolhalt av ca 0,90 % är all ferriten
försvunnen, och strukturen utgöres av enbart
lamel-lärperlit. Om kolhalten är högre än 0,90 %
tillkommer ytterligare cementit i form av band eller
kulor i korngränserna. För att dragning av
valstråd med en kolhalt av 0,90 % eller högre skall
bli möjlig, måste därför cementitlamellerna i
perliten och korngränserna vid högre kolhaltet
omvandlas till kulformig cementit, varigenom
materialet blir plastiskt och kallbearbetning kan äga
rum. För att bättre förstå problemet kan man
likna ferriten vid lera och cementiten vid glas.
En lerklump med stor mängd instuckna
glasla-ineller låter sig ej deformeras så lätt, som om
motsvarande glasmängd förekom i form av små
kulor. En sådan omvandling åstadkommes med
en inglödgning eller mjukglödgning, varvid la-
Fifj. 2. Struktur, t.u. efter, t.h. före mjukglödgning.
mellerna dra ihop sig till små kulor (fig. 2).
In-glödningen, som tar relativt lång tid, underlättas
väsentligt, om cementitlamellerna före
glödgningen i någon mån kunnat brytas sönder genom
kallbearbetning.
Vid kalldragning bli kristallerna långsträckta
och deras gitter bringas i ett inhomogent
spänningstillstånd. Om bearbetningen drives för långt,
uppträda bristningar i materialet. Innan denna
gräns är nådd, måste materialet genom en
värmebehandling, rekristallisationsglödgning, återföres
i ett tillstånd, som lämpar sig för vidare
bearbetning. Vid glödgningen sker en omgruppering av
materialets atomer, så att ett spänningsfritt gitter
erhålles. Nya kristaller bildas med en form som
liknar dem, som funnos innan kallbearbetningen
började.
För att tråden skall kunna uppfylla större
fordringar på hårdhet och samtidigt besitta stor
seghet, patenteras materialet före
färdigdragningen. Patenteringen är en
värmebehandlingsmetod, som uppfanns i England 1842 och
ursprungligen gick till så, att tråden uppvärmdes i
en kontinuerlig ugn till ca 1 000°C och, när den
gick ut ur ugnen, fick svalna direkt i luft.
Genom den höga temperaturen erhöllos stora
primärkristaller, som vid luftkylningen fingo en mycket
finlamellär struktur. Trådens hållfasthet blev
vid denna behandling avsevärt högre än vid
glödgning, men likväl lät den sig reduceras i
hög grad. Med tilltagande reduktion steg också
trådens seghet med avseende på vridningar och
bockningar, tills en viss grad av reduktion nåtts,
varefter tråden åter blev sprödare. Denna
ursprungliga metod har modifierats, så att tråden
i stället för att kylas i luft ledes direkt från
ugnen ned i ett blybad av ca 500° temperatur.
Ävenså har ugnstemperaturen sänkts något.
Härigenom erhålles en finare sorbitliknande
struktur, vilken har större kallbearbetbarhet och
ger bättre hållfasthetsegenskaper. I USA har
uppfunnits en metod för motståndsuppvärmning
av tråden vid patentering. Det påstås, att man
ined denna metod skall uppnå bättre
hållfasthets-och utmattningsegenskaper hos den färdiga
tråden. Patentering kan endast användas på kolstål
med kolhalter om ca 0,40—0,90 %. Den
reduktion, som dylik tråd underkastas, är ca 50—95 %,
beroende på dimensionen, och hållfastheten
varierar mellan ca 140 och 300 kp/mm2.
Ytbehandling
För att en tråd skall kunna dras, måste den vara
rengjord från oxid. Ursprungligen gjordes detta
för hand, genom att man skurade den med sand
eller stenar. Detta var emellertid mycket
tidsödande och i början av 1800-talet övergick man
till trumpolering. Först omkring 1860 började
man använda svavelsyra eller saltsyra för
bort-betning av oxiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
