Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 32. 10 augusti 1946 - Tråddrageriteknikens utveckling, av Carl-Olof von Hofsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 augusti 1946
753
Fig. 3. Betningsbad; ovanför trådringarna ses
utsugnings-trumman.
Vid betningen löses i första hand den närmast
järnet liggande järnoxidulen (FeO) av syran, som
tränger in genom sprickor i glödspånsskiktet. Då
syran därefter angriper järnet bildas vätgas, som
spränger sönder resten av oxidskiktet, vilket
utgöres av järnoxid (Fe203) och järnoxidoxidul
(Fe304). Dessa senare oxider bilda siam som
samlas på betkarets botten.
Oxidernas löslighet är störst i svavelsyra vid ca
20 % koncentration och i saltsyra vid högsta
koncentration. Då emellertid lösligheten avtar
mycket måttligt vid begynnande utspädning,
användes vanligen en ca 10-procentig syra. Genom
att uppvärma svavelsyran till ca 70°C och
saltsyran till ca 50°C förkortas betningstiden. För
att ytterligare påskynda betningsförloppet och
för att möjliggöra ett så jämnt och likformigt
angrepp av syran som möjligt, kan man ordna
så, att betgodset befinner sig i sakta rörelse
under betningen. Till betbaden sättes sparbets,
som mildrar syrans angrepp på järnet, så att
betningen blir jämnare. Dessutom minskar den
syraåtgången och utvecklingen av betångor. För
att hindra betångorna att komma ut i
arbetslokalen, brukar man ha en utsugningsanordning
i förening med en luftridå, som avskärmar
ångorna uppåt och leder dem till en
utsugningstrumma (fig. 3).
Sedan tråden betats spolas den ren med
högtrycksvatten, som bör ha ett tryck av minst
10 kp/cm2. Spolningen kan ske antingen med
ett grovt munstycke från vattenpost eller i
spoltank, i vilken trådringarna hängas ned och
spolas med ett stort antal fina vattenstrålar.
Fördelen med den senare metoden är, att man
slipper en ofta mycket besvärande ångbildning,
men den kräver större pumpar och högre
vattentryck. Amerikanarna rekommendera ända till
25 kp/cm2. För vissa kvaliteter och dragnings-
metoder räcker det icke endast med en spolning
efter betningen, utan trådringarna måste smidas
under växelvis syrabegjutning och
vattenspolning i en trådtvättningsmaskin. Vid smidningen
lyftas trådringarna upp och få falla ned
oupphörligt, så att trådvarven slå och gnida mot
varandra, varigenom de sista resterna av oxid
avlägsnas.
På sista åren har man försökt ersätta betningen
genom att belägga tråden med smält glas, vilket
när det svalnat och tråden bockas, spränges loss
tillsammans med oxiden. Sandblästring är en
annan metod, som har sina förespråkare. Ingen av
dessa metoder torde ge bättre resultat än en väl
utförd betning och de måste ställa sig betydligt
dyrare.
Kalkning
Sedan tråden betats och spolats doppas den i
bad av slammad kalk, för att eventuella
syrarester skola neutraliseras och för att
dragsmörjmedlet vid den efterföljande dragningen skall
häfta bättre vid trådytan. Det är ytterst
betydelsefullt, att kalkningen utföres på lämpligt sätt, för
att dragningen skall bli ekonomisk. Vanligen
användas varma kalkbad 80—90°C. Genom den
höga temperaturen torkar tråden snabbare, och
kalken häftar bättre vid dess yta. I vissa fall böra
dock kalla kalkbad användas, t.ex. när tråden
kopprats i samband med betningen, ty eljest blir
ytan mörk. Fig. 4 visar ett kalkbad i Sandviken. Vi
ha propelleromröring, vilket är mycket
fördelaktigt, ty kalken hålles hela tiden jämnt slammad.
Uppvärmningen sker med ånga genom
panelelement längs karets sidor. För att minska
avdunstningen är karet försett med ett
tryckluftmanövre-rat lock.
Fig. 4. Kalkbad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
