- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 76. 1946 /
999

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 41. 12 oktober 1946 - Utvecklingen på konsthartsområdet i USA och i Tyskland, av Bo Särnö

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

999

kades till syntetisk borst, som påstods bättre bibehålla
sin form än amerikanska polyamider.

Polyuretanerna användes i liten skala som lim för
flygplanskonstruktioner. De gav ett mera plastiskt lim än
fenolhartserna. Limmet kallades Polystal. Det framställdes
genom blandning av 40 delar Desmophen 900 och 100
delar Desmodur TH. Det var användbart högst 1—5 h
efter hoprörningen. Karbamid användes som katalysator
för härdningen. Utan katalysator tog härdningen 10 h
vid rumstemperatur, med karbamid 1—2 h. En 20 •%
karbamidlösning i vatten ströks på ena sidan av faneret,
varefter detta torkades. Det var riskabelt att påskynda
reaktionen genom uppvärmning på grund av de giftiga
ångor, som bildades under härdningen.

Ett mycket lätt konsthartsskum framställdes av
Desmophen 900 och Desmodur TH. Som jäsmedel användes
lättflyktiga lösningsmedel. Det var möjligt att komma ned
till en specifik vikt av 0,02. Brännbarheten nedsattes
genom inblandning av trikloretylfosfat (ett mjukningsmedel).
Skummet benämndes Moltopren. Vid en specifik vikt av
0,10 hade det en tryckhållfasthet av 5—10 kp/cm2. Det
användes i flygplan som fyllnad i vingar och
stabiliseringsroder samt i ubåtar för ljudisolering.

Polyuretanerna användes slutligen för lackering av trn,
gummi, läder, papper o.d. Lackeringen hade utmärkt finish,
var synnerligen väderbeständig, hade goda elektriska
egenskaper och liten gasgenomsläpplighet.
Polyuretanimpreg-nerat papper var ett utmärkt skydd mot senapsgas.

Elastiska pohjestrar

Tyskarna tillverkade gummiliknande polyestrar, som
såldes under benämningen I-Gummi och en del andra namn.
Närmast liknade produkterna de amerikanska
Paracon-hartserna. Som utgångsmaterial tjänade flerbasiska syror
och polyhydroxyalkoholer.

En kvalitet gick under beteckningen Hartz G 215. Den
framställdes av 1,4-butandiol och adipinsyra. Den
användes för beklädnad på insidan av flygvapnets bränsletankar.
Luftwaffes bensin innehöll 2 % kresol eller fenol, och
G 215 var beständig mot denna blandning.

Vissa typer I-Gummi gjordes av 1 mol trimetylolpropan
och 26 mol etylenglykol. Trihydroxyföreningar gav
grenade molekylkedjor.

Ett av tyskarnas senaste framsteg i fråga om polyestrarna
var en produkt, framställd av 100 mol adipinsyra, 93 mol
etylenglykol och 7 mol tetrametylendiamin. Detta harts
kunde "vulkaniseras" med upp till 7 mol hexandiisocyanat
och 9 mol totylendiisocyanat. Produkten kallades
IN-Gummi. Brotthållfastheten var 290 kp/cm2, brottöjningen
&50 %. Även rivhållfastheten var hög. Ännu mera
gummiartade hartser framställdes av diisocyanater, som
innehöll en nitrogrupp, t.ex. nitrobenzidindiisocyanat.
Brott-hållfastheten uppgavs vara 190 kp/cm2, brottöjningen

Tabell 9. Tyska polyisobutylenkvaliteter
Benämning Sammansättning

mol.-v.

Oppanol B 3 Polyisobutylen ................3 000

50 Polyisobutylen ................50 000

100 Polyisobutylen ................100 000

150 Polyisobutylen ................150 000

200 Polyisobutylen ........ 150 000—200 000

O Blandning av %

Polyisobutylen ............90

Polystyrol ......................10

U Blandpolymerisat av

Isobutylen och
Butadien
(C) (Polyvinylisobutyleter)

t 200 %. Rivhållfastheten var ungefär densamma som för
naturgummi. Hartset kunde fördra mera fyllnadsmedel
än övriga I-Gummikvaliteter.

Bindemittel Li 160 användes som ersättning för linolja
inom linoleumindustrin. Monomeren var en ester, som
framställdes av adipinsyra och trimetylolpropan. Den
kunde uppta mera fyllnadsmedel än linolja.

Polyetylenimin

Polymin P framställes genom polymerisering av
etyleni-min i en kvantitet av ca 4 t/mån. Den användes för
papperslimning, varvid man uppnådde hög våthållfasthet.
Doseringen var 1—2 % på cellulosavikten.

Polyisobutylen

I Tyskland såldes ren polyisobutylen som Oppanol B
med efterföljande sifferbeteckning, som angav
molekylvikten i 1 000-tal (tabell 9). Det tillverkades ca 400 t/mån.
Den mest högmolekylära kvaliteten, Oppanol B 200, hade
en medelmolekylvikt av 150 000—200 000. Dess mekaniska
egenskaper var bättre än den vanliga amerikanska
stan-dardkv^iliteten med molekylvikten 80 000, men i gengäld
var den svårare att bearbeta.

Isobutylen polymeriserades löst i flytande etylen vid ca
—100°C med bortrifluorid som katalysator.
Molekylvikten kontrollerades genom tillsättning av n-butylen, och
man fick lägre molekylvikter ju större tillsatsen var.

Oppanol B 200 användes mest av kabelfabrikerna.
Kvaliteter med lägre molekylvikt användes för beläggning av
tyg till gasskyddskläder. Tyget kunde antingen kalandreras
med polyisobutylen eller bestrykas med en bensollösning
därav. Syrgasslangar för flygare sprutades av Oppanol B
på grund av den goda köldbeständigheten. Bearbetningen
av Buna S och blandningens elektriska egenskaper
förbättrades genom Oppanoltillsats. Rör och tankar bekläddes
med pneumatiskt expanderad slang, varvid kärlväggen
först beströks med ett lim, bestående av en 40 % Oppanol
B-lösning i monostyrol med bensoylperoxid som
katalysator. På grund av sin frihet från lukt och smak
användes Oppanol B 200 som innerlager i slangar för öl och
flytande livsmedel.

För att höja paraffins smältpunkt och minska
benägenheten för kristallisering tillsattes 5—20 Oppanol B.
Sådana blandningar användes för pappersimpregnering.
Vidhäftningen förbättrades genom tillsättning av
polyvinyl-isobutyler.

Oppanol B kunde blandas med fyllnadsmedel och dylika
blandningar användes till packningar och beklädnader.
Oppanol ORG var en blandning av Oppanol, carbon black
och grafit. Den fann användning till fuktisolering av
byggnader och dilatationsfogar i betongkonstruktioner. Dynagen
var en liknande produkt, som bestod av 20 delar Oppanol
B 200, 5 delar montanvax och 20 delar carbon black.
Dynagen kalandrerades till 1—2 mm tjocka plattor. Protodur
W var en blandning av Oppanol B 200 och grafit. Den
användes som blymantelersättning för elektriska kablar
på grund av sin låga vattendiffusion.

Av Oppanol O tillverkades huvudsakligen folier för
elektriska ändamål. Oppanol U hann aldrig framställas i
större skala. Oppanol C var polyvinylisobutyleter.

Kiselhartser

Kiselhartserna, som började tillverkas i Förenta Staterna
under kriget, hade ingen motsvarighet i Tyskland. De
består av raka eller grenade kiseloxidkedjor, vid vilka är
bundna organiska radikaler. De förekommer i form av
vätskor, fett, lack, harts och gummi. De hade under
kriget en vidsträckt militär användning och även för civila
ändamål kommer de säkerligen att spela en viktig roll.

Om man använder de utomordentligt värmebeständiga
kiselhartserna tillsammans med andra värmebeständiga
material, uppnår man anmärkningsvärda fördelar, som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:31:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1946/1011.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free