Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 43. 26 oktober 1946 - Skyddsarbetet vid Korsnäsverken, av Yngve Christiernsson - Förebyggandet av olyckshändelser inom industrin, av r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26 oktober 1946
1079
ut en rapport om olycksfallet pa en särskild blankett,
vilken sedan insändes dels till avdelningskontoret och dels
till skyddsinspektören. För alla dylika rapporter användes
blanketter enligt "Gävle-systemet", dvs. enligt den
promemoria, som utarbetats av Tekniska Föreningens i Gävle
skyddstekniska arbetsutskott. Har ett allvarligare
olycksfall eller tillbud inträffat, skall detta omedelbart anmälas
till skyddsinspektören, vilken då snarast möjligt skall
undersöka orsakerna till olycksfallet eller tillbudet. Vid dessa
undersökningar bör arbetsbefäl och om möjligt
vederbörande skyddsombud närvara. Är det fråga om mycket
allvarliga olycksfall, anmodas polis och även
yrkesinspektören att närvara vid undersökningen.
De inträffade olycksfallen införes på särskilda tablåer,
genom vilka man på ett synnerligen överskådligt sätt kan
följa dem. Genom ett beteckningsschema anges när och
var olycksfallet inträffat, dess orsak, vilken kroppsdel, som
skadats, skadans art, den skadades sysselsättning,
sjuktidens längd m.m. Olycksfallen införes också på särskilda
olycksfallskort för varje arbetare. Detta för att få
kontroll över så kallade vaneskadare. Den statistiska
behandlingen är i viss mån tidsödande, men är nödvändig, om
man på ett rationellt sätt skall kunna bekämpa
olycksfallen. Den ger nämligen en hel del anvisningar om, var
riskerna finnes och många gånger även uppslag till, hur
riskerna skall elimineras.
Kontroll över vissa olycksfall med långvariga följder är
många gånger nödvändig. Man bör utgå ifrån, att den
skadade skall ha vad honom lagligen tillkommer i
sjukersättningar osv. men icke mera. Mäskning med besöken
hos läkaren bör således icke tolereras. Särskilda läkarkort
användes därför, på vilka läkaren kan markera
besöksdagarna. Många gånger är det också nödvändigt att på
lämpligt sätt kontrollera, vad den skadade har för sig
under sjuktiden. Det måste ju anses fel, för att ta ett enda
exempel, att en skadad, vilken är sjukskriven som helt
arbetsoförmögen — trots läkarintyg, som skulle befriat
honom — fullgör beredskapstjänstgöring i mycket
krävande tjänst — för att samtidigt få uppbära full
sjukersättning. Fallet var tydligt försäkringsbedrägeri, men den
skadade undgick följderna, genom att försöket tack vare
kontrollen upptäcktes i tid.
Samarbetet mellan bruksläkaren och skyddsavdelningen
är här, som det bör vara, synnerligen gott, ett samarbete
som också givit mycket goda resultat på skilda områden.
Hur har nu skyddsarbetet vid Korsnäsverken lönat sig?
Av fig. 1, som visar olycksfallsfrekvensen m.m. vid
cellulosafabrikerna, ser man att frekvensen sjunkit rätt
vackert från 1931 till 1940, med undantag av åren 1938—1939,
för att sedan från 1942 oavbrutet stiga till 1945. Således ett
rätt bra resultat till att börja med, men som sedan
åtskilligt försämrats. Varpå beror detta? Topparna 1938—1939
orsakades av driftstopp på något över en månads tid varje
år. Olycksfallsfrekvensen stegrades då med 100 och 140 %
Fig. 2. Olgcksfallsfrekvensens ökning
under 2:a halvåret 1945 i jämförelse
med l:a halvåret 1945: t.v. vid
sågverket samt t.h. vid hela
trävaruindustrin. - antal årsarbetare i
100-tal.
i jämförelse med medelfrekvensen för året för övrigt och
berodde på, att arbetarna kopplades över på annat, för
dem ovant arbete, ökningen i frekvensen från och med
1943 sammanhänger med omfattande om- och
nybyggnadsarbeten, vilka, då de måste ske under drift, även om de
utföres av främmande arbetskraft, orsakar irritation och
— ökar olycksfallsfrekvensen. Största andelen i denna
ökning har dock de senaste årens stora rörlighet på
arbetsmarknaden, vilken orsakar ständiga nybesättningar i
arbetet — och ovana vid arbetet. Att ovana vid arbetet och
arbetsplatsen ökar olycksfallsfrekvensen framgår tydligt
av fig. 2, vilken visar frekvensökningen från ett halvår
till ett annat vid bolagets sågverk och trävaruindustrier
vid Korsnäsverken. Driften vid sågverket måste nämligen
under senare delen av 1945, på grund av omfattande
om-oclx nybyggnadsarbeten, omläggas från enskifts- till
två-skiftsdrift, vilket innebar en ökning av arbetarstammen
med 60 %. Olycksfallsfrekvensen ökade också, från 2,1
olycksfall per 100 årsarbetare till 15,1 eller vid hela
trävaruindustrin från 8,7 till 14,3 olycksfall per 100
årsarbetare, ett typiskt exempel på hur den ovana arbetskraften
kan påverka frekvensen.
Av fig. 1, som visar olycksfallsfrekvensen m.m. vid
trävaruindustrin vid Korsnäsverken, framgår också hur den
ovana arbetskraften under senaste åren påverkat
frekvens-kurvan i icke önskvärd riktning. Frekvenstoppen år 1936
orsakades dock av andra omständigheter, vilka ej kunna
belt förklaras. Vid en enda avdelning på över 80
årsarbetare ökade det året olycksfallsfrekvensen med ej
mindre än 200 % jämfört med avdelningens medelfrekvens.
Störst var ökningen av olycksfallen orsakade av
infektioner. Ökningen uppgick till 600 % jämfört med
förutvarande femårsmedeltal och dock hade arbetet på intet
sätt förändrats eller de hygieniska förhållandena för
övrigt försämrats. Infektionsskadorna uppgick till 10 per 100
årsarbetare mot ca 1 per 100 årsarbetare vid de övriga
avdelningen av bolagets industrier. Ytterst noggranna
undersökningar har tyvärr icke kunnat ånge någon säker
förklaring till denna frekvensökning. Den resulterade
emellertid i att avdelningens samtliga arbetare fick var sin
klo-laminflaska för hemmabruk med fri tillgång på kloramin.
Sedan dess har infektionsfrekvensen gått ned till ca 1 fall
per 100 årsarbetare.
Fig. 1 visar, att skyddsarbetet, trots den som vi vågar
hoppas tillfälliga stegringen av frekvensen, verkligen
lönar sig. Detta framgår av att antalet förlorade
arbetsdagar per årsarbetare vid cellulosafabrikerna sjunkit
från i genomsnitt 3,5 dagar för åren 1931—1936 till i
genomsnitt 2,1 dagar för åren 1937—1945. För
trävaruindustrierna är motsvarande siffror 4,2 och 1,8. Således har,
även om antalet olycksfall per 100 årsarbetare ökat något
under de senare åren, emellertid sjuktiderna per
olycksfall avsevärt minskats, vilket i sin tur visar, att
olycksfallens svårighetsgrad nu är väsentligt lindrigare än under
tidsperioden 1931—1936. Att detta i sin tur — utom att
bidra till minskat mänskligt lidande ocli onödiga förluster
för de skadade — även gjort skyddsarbetet ekonomiskt
lönande, bör kanske också lämpligen framhållas i detta
sammanhang. Yngve Christiernsson
Förebyggandet av olyckshändelser inom industrin.
Förebyggande av olyckshändelser i arbetet är i sanning
ett problem av oerhörd omfattning och räckvidd. Det är
inte begränsat till tiden, det börjar i skolan och är
ständigt på nytt aktuellt på arbetsplatserna. Det är tekniskt
och socialt och dess verksamhetsfält berör det
industriella livets alla områden.
Vi sade nyss att det är ett tekniskt och socialt problem
Den tekniska sidan utgörs av verkstäderna, de industriella
anläggningarna och maskinerna. Den sociala, mänskliga
faktorn utgörs av personalen, av arbetaren. Är dessa två
faktorer lika betydelsefulla eller väger den ena tyngre än
den andra?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
