Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 45. 9 november 1946 - Raketbränslen, av Per A Kylberg och L G Sundblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 november 1946
1123
tankar) ger en teoretisk utströmningshastighet
av 2 160 m/s och en motsvarande teoretisk
dragkraft av 220 kp/kgs förbrukat bränsle (jfr
tabell 1). Användningen av salpetersyra betingas
givetvis av dess höga syrehalt men torde dock
medföra svårigheter ur konstruktionssynpunkt på
grund av sina starkt frätande egenskaper. I några
omtalade fall har anilin ersatts med andra
organiska komponenter, t.ex. monoetylanilin.
Ehuru mycket litet är känt om användningen
av denna bränslekombination, kan dock nämnas
att den utnyttjats i såväl allierade som tyska
raketmotorkonstruktioner11. Bland de senare kan
nämnas luftvärnsprojektilen "Wasserfall", som
till utseendet mycket påminner om en
förminskad V 2-bomb. Enligt vissa uppgifter voro dessa
raketprojektiler i sitt mest fulländade utförande
utrustade med små ekoradioanläggningar, som
automatiskt styrde dem mot målet7*10.
Mononitrometan
Mononitrometan CH3N02 tillhör den grupp
raketbränslen, som icke erfordra någon syrebärare,
då det i sig själv innehåller tillräckligt med syre
för förbränningen2. Detta bör avsevärt underlätta
dess utnyttjande och handhavande, ehuru det
sannolikt är rätt explosivt. Mononitrometan är en
vätska med specifika vikten 1.139. den
teoretiska utströmningshastigheten 2 150 m/s och
dragkraften vid förbränning 222 kp/kgs
förbrukat bränsle (jfr tabell 1).
Det är icke känt om detta bränsle kom till större
praktisk användning under kriget.
Fasta bränslen
Det äldsta drivmedlet för raketer torde vara
svartkrut (75 % salpeter, 15 % kol och 10 %
svavel), som tillhör gruppen fasta bränslen.
Svårigheterna med att erhålla en fullständig
blandning mellan ett pulverformigt bränsle och syre,
luft eller annat medium äro kända. Dock finnes
alltid möjligheten att använda pulverformigt
bränsle som tillsats (insprutning) vid flytande
bränslen. Svartkrut innehåller som alla
sprängämnen en viss mängd syre för förbränningen.
Ett fast bränsle, som kommit till användning
under senare år, är en krutliknande produkt
huvudsakligen bestående av diglykoldinitrat.
Fig. 7. Raketplanet Bachem BP-20 Nätter.
Detta ger vid förbränning en teoretisk
gashastighet av 1 790 m/s och en dragkraft av 182 kp/kgs
bränsle. Fasta bränslen ha t.ex. utnyttjats i de
raketmotorer, som konstruerats som
starthjälp-aggregat för tyngre flygplan för att nedbringa
den erforderliga startsträckan för dessa.
Atomärt väte
Professor Langmuir har föreslagit användande
av ett speciellt drivmedel — atomärt väte1 —
varvid egentligen utnyttjas elektrisk energi för
raketdrift. Elektrisk energi användes här för
sprängning av vätemolekyler H2 till atomer,
vartill åtgå stora kvantiteter energi. Omedelbart
efter sprängningen sträva väteatomerna att
sammansluta sig till molekyler under frigörande av
den upptagna energin men nu i form av
värmeenergi. Det är givetvis svårt att bibehålla väte i
atomärt tillstånd och molekylsprängningen måste
därför äga rum omedelbart före gasströmmens
inträde i förbränningskammaren. I detta fall äger
ingen förbränning rum. endast en gas användes
och intet syre erfordras. Med hänsyn till att 1 t
väte för fullständig förbränning kräver 8 t syre
skulle systemet innebära en avsevärd
viktsbesparing i bränsle och tankar, men man måste
i stället räkna med erforderlig vikt för elektrisk
utrustning och ackumulatorer. Den höga
värmeenergin hos atomärt väte kan synbarligen tänkas
ge stora fördelar, ehuru ytterligare forskning är
nödvändig för att lösa detta problem.
I tabell 4 anges teoretiska reaktioner för
dissociationen av vätemolekyler. Olika
dissociations-grader förutsättas och det är högst osannolikt
att uppnå 100 % atomärt väte. De beräknade
utströmningshastigheterna äro troligen alltför
optimistiska; en mera noggrann undersökning
leder till en antaglig hastighet av
storleksordningen icke över 10 000 m/s. I så fall skulle dock
fortfarande den teoretiska dragkraften vara
dubbelt så stor som den, som kan erhållas med bästa
fasta eller flytande bränslen.
Atomenergi
En annan tänkbar energikälla är atomenergin.
Det är ännu så länge svårt att säga någonting
om möjligheterna av att använda denna energi
i form av en kontinuerlig ström. I varje fall
synes atomenergin icke direkt lämpad för
drivkraft, då den ju till större delen utgöres av
strålningsenergi jämte kinetisk energi hos neutroner
Tabell Data för atomärt väte
Reaktionsformel Reaktionsvärme kcal Teoretisk
utströmningshastighet m/s Teoretisk dragkraft kp/kg
h+h=h2 98 560 20 290 2 070
h+h+h + h+h2=3 h 2 197.12 16 570 1 690
h + h + h2=2 h, 98 560 14 340 1 460
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
