Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 51. 21 december 1946 - Sugning mellem hinanden overhalende Skibe, av Carl Wilhelm Prohaska - Dykarens värmebalans, av Arne Zetterström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1.1338
TEKNISK TIDSKRIFT
Et almindeligt Fragtskibs Styremoment er af
Størrelsesordenen
Ms■
6°
—— • Li • Ai • Vi2 kpm
4,d
100
L1
U
hvor Rorarealet A ~ 0,02 Ld.
Ved Sammenligning faas derför den nødvendige
Rorvinkel til at modvirke Sugningen
V2 ]/AjAgl /Li = 100 fr V2]/
Vi ’ Li2 dl V U U Vi V
ßi
hvor à = Blokkoefficienten.
Eksempelvis bliver for
0^10°
Da en Rorvinkel af denne Størrelsesorden ikke
kan gives momentant, ses det, at der under
Om-stændigheder som de betragtede kan blive Tale
om en kraftig Udskæring, og at en meget større
Afstånd derför bør tilraades under Overhaling.
Er Skibenes Hastighedsforskel ringe, faar
Ror-gængeren mere Tid til at modvirke
Drejetenden-serne, og er den meget stor, vil Faserne
gennem-løbes saa hurtigt, at 4de Fases Paavirkning vil
modvirke den i 2den Fase opstaaede, som Skibet
endnu ikke har naaet at reagere for. Der ma a
derför være et vist Forhold mellem
Hastigheds-differens og Middelhastighed, som er særlig
farligt. Det er naturligvis ikke muligt at angive dette
eksakt, men det skønnes, at Differenser paa
20—30 % vil være særligt at frygte.
Af en Film, der viser Overhaling mellem frit
sej-lende Skibsmodeller uden Ror, fremgaar ved en
Afstånd mellem Modellerne omtrent som den i
ovennævnte Eksempel angivne, at der
fremkom-mer i 2den Fase en meget betydelig og pludselig
Udskæring af det overhalede Skib, medens det
overhalende kun paavirkes i ringe Grad. Disse
Forsøg var ligesom Svingningsforsøgene udført
ved Danmarks tekniske Højskoles
Skibsbygnings-afdeling.
Dykarens värmebalans
626.02
I Tekn. T. 1945, s. 173, redogjorde teknolog Arne
Zetterström för sin nya metod att möjliggöra dykning till större
djup genom att i stället för luft tillföra dykaren en
blandning av syre och väte och i vissa fall kväve under
förhållanden, som uteslöt risk för explosion. Metoden
provades av uppfinnaren själv ombord på flottans
bärgningsfartyg "Belos" under nedstigning till 40, 113 och 160 m
djup. Tiderna för uppstigning och uppehåll härunder på
bestämda djup hade uträknats av professor Yngve
Zotterman och visade sig betryggande. Vid dykningen den 7
augusti 1945 till 160 m (världsrekord med mjuk
dykardräkt) gick allt som det skulle, och goda telefonrapporter
mottogs från dykaren såväl på 160 m djup som under
uppstigningen, intill dess härunder ett ödesdigert fel
begicks ombord på "Belos", där ett avhåll, som tjänade att
hindra dykarens plattform att rotera, och som skulle
hållits slak, lades till spels och vindades hem, varvid den
unge forskaren och ingenjören hastigt drogs upp till ytan
och omkom av dykarsjuka (Tekn. T. 1945, s. 923).
Zetterström stod vid sin bortgång mitt uppe i ett lovande arbete
att göra dykeritjänsten mera riskfri med hänsyn tagen
till såväl tekniska som fysiologiska förhållanden, och de
konstruktioner han utarbetade eller uppskisserade har
kunnat fullföljas. Bland hans efterlämnade papper
befann sig även en i mars 1944 daterad undersökning över
dykarens värmebalans, som här publiceras.
Djupdykaren är till skydd mot kylan iklädd tjocka,
värme-isolerande kläder under klädningen. På grund av det ökade
trycket mot fötterna tryckes klädningen mot kroppen upp
till brösthöjd. Detta försvårar i hög grad luftcirkulationen
i dräktens nedre delar. Underkläderna verkar dels som
strålnings-, dels som konvektionsskydd. De är även
hygro-skopiska, så att de kan uppta den mot dräkten
kondenserande vattenångan. Vid arbete uppstår värmeöverskott
i kroppen. Detta bortledes genom värmeövergång till
klädningen, vattenavdunstning från hud och lungor, och
uppvärmning av andningsluften. Den direkta värmeövergången
sker huvudsakligen genom värmeledning i luften. (Utbytes
luften mot exempelvis heliumsyre, ökar denna avsevärt,
vilket även erfarenheten visar.) På grund av den åtsittande
klädningen försvåras som förut nämnts gascirkulationen.
Detta har till följd, att värmeavgång genom svettning för
en stor del av kroppen blivit starkt nedsatt. Dykarens
värmeöverskott måste sålunda till stor del bortledas genom
lungorna. Vid större djup, exempelvis 70 m, är den
luftvikt, som per timme passerar lungorna, vid vila ca 4 kg/h.
Vid arbete kan denna vikt tiodubblas. Om man sålunda
antar en gasvikt på 40 kg/h och temperaturförhöjningen
till 37—4° i= 33°C, så bortföres 320 kcal/h motsvarande
en effekt av Va hk. Under förutsättning att den tillförda
luften är mättad med vatten till 4°C, tillkommer ytterligare
ett betydande avdunstningsvärme, eftersom
expirations-luften är mättad vid 37°C.
Denna stora värmeavgång borde ju till synes mer än väl
täcka värmeöverskottet även vid hårt arbete, vadan
svettning skulle vara utesluten. Detta är emellertid icke fallet. På
större djup ökas nämligen andningsarbetet avsevärt,
beroende på att luftens ökade täthet orsakar ett stort tryckfall i
luftvägarna. Tryckfallet och därmed andningsarbetet är
proportionellt mot kvadratroten ur gasens specifika vikt.
På 70 m djup är denna 7 gånger den vid ytan, och därför
blir andningsarbetet ca 2,7 gånger det normala. För sin
funktion kräver detta i sin tur ökad lungventilation, vilket
ytterligare belastar lungans kapacitet osv. Man kommer
till, att en relativt måttlig ansträngning utlöser ett så
betydande andningsarbete, att värmeöverskott i form av
svettning uppträder. Vidare föreligger risk, att
andningstillståndet blir labilt, vilket lätt leder till kvävning.
För att häva dessa olägenheter kan man gå två vägar.
Den ena är att låta dykaren andas en gas, som ger mindre
andningsmotstånd, som exempelvis helium eller väte; den
andra är att förvärma gasen. Det är nämligen så, att
luftens uppvärmning till kroppstemperatur normalt sker
huvudsakligen i näsans kanaler. Dessa är emellertid för trånga
för luftens passage på större djup, så att en viss andning
genom munnen måste tillgripas. Instinktivt strävar dykaren
att låta största möjliga mängd gå genom näsan (jämför
andning kall vinterdag), varvid stort andningsmotstånd
uppkommer. Om luften förvärmes till kroppstemperatur,
kan andning obehindrat ske via munhålan och
andningsarbetet sålunda i väsentlig grad nedsättas. Det till synes
paradoxala förhållandet att dykarens svettning skulle
minska, om värme på så sätt tillföres, får sålunda sin
förklaring. Arne Zetterström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
