Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 3. 18 januari 1947 - Tendenser inom amerikansk ångteknik, av Torsten Wykman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 januari 194 7
53
säkerhets- och alarmanordningar för att man i
tid skall upptäcka läckning. Vidare var samtliga
väggtuber i eldstaden försedda med
termoelement, kopplade till ett registrerande
centralin-strument, så att man under driften hela tiden
kunde övervaka varje tubs temperatur. Ett
besvärligt problem i början hade varit att få
kvicksilvret att "väta" tuberna, så att dessa blev kylda
tillräckligt. Efter långvariga experiment fann
man slutligen, att en mindre tillsats av
magnesium och titan tillsammans gjorde, att
kvicksilvret vätte tubväggen. Tillsatsen av magnesium
skedde nu på det viset, att man löste upp stavar
av magnesium i kvicksilver i ett särskilt kärl och
lösningen pumpades sedan därifrån in i pannan
med en slags doseringspump. Magnesium bildar
en förening med kvicksilver, som är ganska lätt
och som så småningom flyter upp till ytan och
måste skummas av med särskilda anordningar.
Kvicksilverturbinen var densamma som
installerades från början, den hade fungerat i stort sett
bra hela tiden.
Jag anger här några data för
kvicksilveraggregatet i Kearny-stationen: admissionstillstånd för
turbinen 10 at ö, 540°G, genererad effekt 20 000
kW. Motsvarande data för vattenångturbinen är:
25 atö, 400°C, 30 000 kW. Värmeförbrukningen
hos aggregatet var enligt uppgift i medeltal 2 500
kcal/kWh, motsvarande en termisk
verkningsgrad av ca 34 %, vilket inte är dåligt, även om
man numera kan komma upp till nästan samma
siffror också vid vanliga ånganläggningar med
stora aggregat. Med modernare turbiner och
effektivare kvicksilverkondensorer räknade man
emellertid med att kunna komma ned till en
värmeförbrukning av 2 300 kcal/kWh eller ca 37 %
termisk verkningsgrad.
Intresset för kvicksilverpannan bland
kraftverksfolk föreföll dock inte vara alltför stort, till
stor del beroende på de hittills gjorda mindre
goda erfarenheterna med avseende på
driftsäkerheten. Visar sig den nya pannkonstruktionen
arbeta bra i fortsättningen, kan man emellertid
tänka sig, att kvicksilverpannan kan få ett visst
uppsving i framtiden såsom "topping unit", dvs.
förkopplingsaggregat framför befintliga
ånganläggningar.
Ängpannor för förångning av andra medier än
vatten, exempelvis difenyloxid och liknande
ämnen med hög kokpunkt vid samtidigt relativt
måttliga tryck, användes numera i ganska stor
utsträckning i Amerika inom vissa kemiska
industrier, speciellt oljeindustrin. Genom användning
av ånga från dylika ämnen vinner man ju den
fördelen att på ett bekvämt sätt kunna hålla
konstanta, höga temperaturer, vilket ofta är av
stor betydelse vid kokning o.d. inom den kemiska
industrin. Difenylångpannorna utföres enligt
samma principer som vanliga ångpannor, såväl
självcirkulation som tvångscirkulation användes.
Matarvattenbehandling
Som allmänt intryck får jag nog säga, att man
i USA kommit långt, när det gäller
matarvattenbehandling. De flesta ångkraftverk med
högtryckspannor evaporerar visserligen
tillsatsvattnet, men åtskilliga undantag härifrån finns. Vid
ett verk, som jag besökte, Deepwater, NJ, matade
man t.ex. en av 100 at ö-pannorna, som hade en
kapacitet av 200 t/h, med enbart kemiskt berett
råvatten, trots att detta bl.a. innehöll 15—20 mg/l
kiselsyra. Men den kemiska reningsanläggningen
Fig. 3. Kvicksilverångpannan i Kearny Station, N.J., efter
ombyggnaden 1940; A kvicksilverturbin, B generator, C
kvicksilverkondensor, samtidigt utgörande vattenångpanna,
D överhettare för vattenånga, E och F konvektionseldyta
med kvicksilvertuber, G eldstad, klädd med
kvicksilver-strålningstuber.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
