Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 3. 18 januari 1947 - Nya fiskemetoder, av Karl-Hugo Larsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 januari 194 7
67
Fig. 12. Anordningar för mätning av motstånd vid olika
maskstorlekar.
För att hålla en trål öppen anbringar man, som
redan nämnts, vikter på underkant och flottörer
— vanligen glaskulor — på överkant av
trålmynningen. De klotformiga glaskulorna äro långt
ifrån idealiska för sin uppgift. De ha stort
motstånd, och det medför, att den effektiva
bärkraften minskas, när farten ökas. För medel, som
ställts till förfogande ur Hugo Hammars fond för
sjöfartsteknisk forskning, har jag helt nyligen
mätt upp motstånd och bärförmåga för några
flytkroppar av olika form, fig. 10 och 11.
Vid samma tillfälle undersöktes i modell
motståndets variation med olika maskstorlekar i
trålduken. Att en trål med större maskor går lättare
är en finmaskig trål är ju rätt självklart, men det
kan ha sitt intresse att få ett siffermässigt uttryck
för skillnaden. Jag har hört fiskare omtala, att de
sett nya tyska och danska trålar med myckel
stora maskor nära mynningen. Här går
önskemålet att nedbringa trålmotståndet i samma
riktning som kravet på skydd för fiskbeståndet
genom internationellt fastställda minimimått på
maskstorlekarna, fig. 12 och 13.
Vad som här har anförts om nya fångstmetoder
och redskap som resultat av modellförsök och
experiment måste bli en besvikelse för den, som
väntat sig att få en lista på nya sätt att fiska. Vad
som hittills skett är, att det kommit fram ett par
olika modeller av flyttrålar, som ännu inte är
helt utprovade för olika fisken. Men jag har sett
det som min uppgift med detta föredrag att
klarlägga, att det går för sig och att det går bra att
genom modellförsök prova ut och undersöka nya
fiskredskap. Enbart med släpförsök i modellskala
når man dock inte önskat resultat. De måste
kompletteras med systematiska fiskeförsök i full
skala och under för fiske vanliga betingelser.
Allt experimentarbete, när det gäller fiske, måste
med nödvändighet bli tidsödande och dyrbart.
Man är beroende av väder och vind, och arbetet
måste avpassas efter den säsongmässiga
variationen i olika fiskslags förekomst. Det belopp,
som skulle erfordras för att hålla en eller ett par
båtar i gång året runt, uppgår emellertid inte till
mer än några tiondels procent av värdet på den
årligen fångade fisken, och den utgiften blir en
bagatell jämfört med de summor, som stå att
vinna för fiskerinäringens utövare och landet i
dess helhet genom minskad drivmedelsåtgång och
större fångstkapacitet.
Nu hör man ofta den synpunkten framhållas, att
det är meningslöst att öka fiskets fångstkapacitet,
då det redan nu råder överproduktion på fisk.
Jag brukar vid samtal med fiskare om detta
spörsmål säga, att om frivillig fångstbegränsning har
införts av fiskarnas valda förtroendemän så att
en båt endast får landa ett visst antal lådor per
vecka, så är det väl ingen skada skedd, om den
medgivna veckoransonen kan fångas på ett par,
tre dagar.
Men det är naturligtvis fel, att
fångstbegränsning över huvud taget skall behöva förekomma,
i synnerhet nu, då svält och nöd råder på många
håll i världen. Här finns det stora arbetsuppgifter
för tekniker. Dels gäller det att skapa lämpliga
transportmedel — fartyg, bilar och
järnvägsvagnar — med kylanordningar för långväga
transport av färsk fisk, dels böra nya
konserveringsmetoder utexperimenteras, som göra det
möjligt att bevara fisk en längre tid på sådant
Fig. /4. Tömning av trål vid fiske i södra Östersjön april
1946.
Fig. 13. Resultat av försök med trål med olika
maskstorlekar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
