Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 4. 25 januari 1947 - Arbetets infogande i personligheten, av Björn Sjövall - Den fråga, av Alf Ahlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
80
TEKNISK TIDSKRIFT
fångas det frigjorda driftlivet, och den yttersta
konsekvensen är kriget. Emot denna utveckling
kan vi endast ställa strävan att befrämja
personlighetens integrering i positiv och kulturskapande
riktning. Det är i denna situation arbetet träder
i förgrunden. Ty arbetet kan bli den hävstång
med vars hjälp utvecklingen vrides i andra banor.
Med utgångspunkt från arbetet kan
nutidsmänniskan uppnå personlighetens integrering. Detta
sker nämligen när arbetet samtidigt är: dels
psykologiskt välanpassat och alltså ett uttryck för
funktionsskiktets egenart, dels i sin egenskap av
ritual en samlingspunkt för personlighetens
energier.
Tar vi nu till bakgrund vad som här sagts om
arbetets egenvärde samt om arbetet som ritual,
kan den industriella kulturens problem ges
följande formuleringar:
Hur nås den rätta arbetsanpassningen som
befordrar spänningen i arbetet (arbetets
egenvärde) ?
Hur åstadkommes arbetets inpassning i ett
övergripande sammanhang, som ger det en rituell
innebörd och därmed möjliggör ett
tillvaratagande av energierna för kulturskapande
uppgifter?
Den första frågan torde nå sin lösning genom
en samverkan mellan psykoteknik och social
välfärdspolitik. Den andra frågan löses endast
genom en skapande insats på världsåskådningens
område.
Den fråga om "arbetets egenvärde", som i föregående
uppsats behandlas, är otvivelaktigt av utomordentlig
betydelse och räckvidd för hela nutidslivet. Det är ett
faktum, att för det ojämförliga flertalet nutidsmänniskor
arbetets motivering icke ligger i utan utanför arbetet självt.
Detta är snarast ett nödvändigt ont, som man måste utföra
för lönens och fritidens skull. Att i möjligaste mån höja
lönerna och förkorta arbetstiden blir snart sagt de enda
problem i samband med arbetet, som ter sig av vital
innebörd för flertalet nutidsmänniskor. Alla arbetskonflikter
återspeglar denna situation. Och dock borde frågan om att
ge arbetet självt ett värde, dvs. ordna det så, att man
trivs med det, finner glädje och tillfredsställelse i det,
vara en minst lika viktig fråga. Man må blott göra det
tankeexperimentet, att en människa ställdes i valet mellan
ett väl betalt arbete, som skulle vara henne alltigenom
motbjudande, och ett mindre väl betalt sådant — jag
förutsätter naturligtvis dock, att det skulle ge henne en
dräglig levnadsstandard och en relativ ekonomisk trygghet —
som skänkte henne stor tillfredsställelse. Vilket skulle hon
välja? De klassiska nationalekonomernas "economic man",
som alltjämt spökar i det allmänna medvetatidet, så snart
man tänker över sådana frågor, skulle utan tvekan välja
det förra. Men jag misstänker, att de flesta verkliga och
levande människor skulle välja det sistnämnda.
Att den höjning av levnadsstandarden och förkortning
av fritiden, som möjliggjorts genom den tekniska
utvecklingen, icke medfört en motsvarande ökning av lyckan och
tillfredsställelsen torde väl kunna med ett visst fog påstås
(att bevisa påståendet är visserligen omöjligt, eftersom man
icke kan få några kvantitativa mått på "lycka" och
"tillfredsställelse"). Ligger det någon sanning i detta
påstående, så sammanhänger det otvivelaktigt därmed, att
frågan om "arbetets egenvärde" alltför mycket försummats
i nutidslivet. Man kan på goda grunder hävda, att hela
vår industrialiserade och tekniserade kulturs framtid i hög
grad hänger på våra möjligheter att på ett
tillfredsställande sätt löser detta problem. Ty — såsom förf.
avslutningsvis med full rätt antyder — om människan icke finner
tillfredsställelse i arbetet, om detta icke får något
"egenvärde" för henne, måste hon söka den utanför detta.
Mycket i de extrema politiska rörelsernas och ideologiernas
psykologi har nära samband med detta. Inte ens i sitt
första brutala och okontrollerade skede åstadkom
industrialiseringen i stort sett någon materiell utarmning av
massorna — den moderna ekonomiska historieforskningen
har här reviderat en länge slentrianmässigt upprepad åsikt.
Och att den senare genomgående medfört en stor höjning
av den materiella standarden är höjt över varje diskussion.
Däremot torde den i många fall ha medfört vad man skulle
kunna kalla en psykisk utarmning. Den består just däri
att arbetet förlorat något av sitt egenvärde; inga
löneökningar, ingen reduktion av arbetstiden kan erbjuda
någon fullgiltig kompensation för denna förlust.
Nu påstås det ofta, att detta ligger i själva det
industriella arbetets väsen och sålunda är ofrånkomligt. Man
jämför det gamla hantverksmässiga arbetet — av vilket
man vanligen tecknar en romantisk och idealiserad bild
— med det moderna industriarbetet, och jämförelsen
utfaller så gott som alltid till det sistnämndas nackdel. Det
säges till sitt väsen vara "själlöst", "mekaniserat" osv., det
ger icke något spelrum åt personliga insatser och eget
initiativ. För min del anser jag detta åtminstone till 75 %
höra till de tanklöst upprepade påståenden, som kommer
mycket ont åstad, icke blott därför, att de är omotiverade
utan också därför att de utövar en skadlig suggestiv
verkan, icke minst på arbetarna själva. Påståendet rymde
kanske mera sanning på ett tidigare stadium av den tek
niska utvecklingen, men ju mer denna fortskrider, dess
mindre sant blir det. Ty just det "själlösa", "mekaniserade"
arbetet övertas därmed mer och mer av maskinerna själva.
Det blir de arbeten, som kräver initiativ och personlig
insats, som då mer och mer kommer på människans lott.
Ännu återstår mycket, innan denna utveckling över hela
linjen skapat nya möjligheter till rekvalificering av arbetet,
men den är på god väg. För den hävdvunna uppfattningen
låter det paradoxalt att säga, att ju mera den tekniska
utvecklingen framskrider, desto större möjligheter skapas
att göra arbetet mera tillfredsställande, men det finns
mycket goda skäl att påstå, att det förhåller sig så.
Men "möjligheter" är icke detsamma som "verkligheter".
Att förverkliga de möjligheter, som det moderna
industriella arbetslivet erbjuder för att höja arbetets egenvärde,
måste bli en stor uppgift, för vars lösning krävs ökade
psykologiska insikter hos våra tekniker och industriledare,
fördjupad förståelse av problemets innebörd och ett
fruktbart samarbete mellan företagsledning och arbetare. Redan
därmed, att ovanstående uppsats klart markerat
problemet, synes den mig vara ett löftesrikt tidens tecken. Förf:s
analys av dess innebörd är också givande, även om den
kan förefalla en smula för abstrakt. Det bör kanske
ytterligare understrykas, att de tre skikt, som han kallat
"funktionsskikt", "motiveringsskikt" och "energiskikt" aldrig i
den konkreta situationen kan hållas isär, men
distinktionen synes mig likafullt ånge en fruktbar synpunkt på
problemet. Idealet i varje situation skulle vara att så mycket
som möjligt närma sig fall I, där arbetet får en
energi-utlösande spänning och sådana situationer, som
framkallar "konflikt" eller "vakuum" undvikes. Jag är benägen
tro, att fall II är vanligare än förf. gör gällande.
Uppsatsen synes mig kunna ge upptakten till en fruktbar
diskussion. Den behandlar en fråga, som visserligen
ingalunda är förbisedd men som jag tror i vårt land ännu
alltför litet uppmärksammad av tekniker och
industriledare. Det är betecknande, att ingen psykologisk skolning
ännu hos oss ansetts nödvändig för ingenjörsutbildningen
vid våra tekniska högskolor. Alf Ahlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
