Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 6. 8 februari 1947 - Fiberplattor — framställning och egenskaper, av S Bertil Segring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 2.
Jonsson-slipverk.
Defibreringsnnetoder
Utvecklingen av defibreringstekniken har haft
som främsta syftemål att dels åstadkomma en
möjligast fullständig friläggning av fibrerna från
varandra på skonsammaste sätt, dels sköta
defibreringen med uppoffring av minsta möjliga
mängd energi, råvaror och arbetskraft. Att
speciellt det förra inte är någon lätt uppgift, förstås
därav, att 1 cm3 barrved innehåller i genomsnitt
ca 800 000 fibrer, 1 cm3 av de vanligaste svenska
lövvedsslagen ca 2 000 000 fibrer. Defibreringen
utföres alltid i närvaro av större eller mindre
mängd vatten.
Den mest kända metoden, Masons
ångexplo-sionsmetod3, som utnyttjar den ligninhaltiga
mittlamellens termoplastiska egenskaper, dvs. dess
egenskaper att mjukna vid högre temperatur, har
fullkomnats genom förbättrad driftkontroll och
biproduktförädling18’19’22. I gamla världen har
dock endast två anläggningar kommit till stånd,
den i Sverige år 1929 uppförda och Feltrinellis
fabrik i Bozen i Italien. Detta beror dels på
patentförhållandena, dels på att processen är
mycket värmekrävande och fordrar en dyrbar
och känslig ångpanneutrustning (80—100 kp/cm2
ångtryck).
Fig. 3. Boija—Jung-defibrör, 1
flisbinge, 2 inmatning, 3
flisför-värmare, 4 bottenskruv, 5
stigande transport, 6 utmatning, 7
malmaskin, 8 massautlopp.
I övriga europeiska plattfabriker användes
mekaniska defibreringsmetoder, ofta i kombination
med någon värmebehandling av flisen. Avsikten
med värmebehandlingen är tvåfaldig. Dels vill
man åstadkomma en uppmjukning av veden för
att underlätta den efterföljande defibreringen,
dels önskar man framkalla den vackra bruna,
mera hållbara färgton, som speciellt utmärker
Mason-fibern. För mekanisk sönderdelning har
två skilda sätt kommit till användning, nämligen
sönderslipning resp. defibrering mellan
mal-skivor. Svenska ingenjörer har gjort
uppmärksammade insatser vid utformningen av dessa
metoder.
Slipningen, vartill numera endast användes hel
ved (rundved), tillgår på alldeles samma sätt som
vid framställning av mekanisk massa för
papperstillverkning. Samma maskinella utrustning och
teknik utnyttjas som vid framställning av ordinär
trämassa, blott med den skillnaden, att
skärpningen av slipstenarna verkställes med
skärprullar, utförda med större delning och grövre piggar
än vad som är brukligt vid trämassetillverkning,
enär en grövre och mera lätturvattnad fibermassa
eftersträvas. Utvecklingen har här i allt väsentligt
följt träsliperiernas erfarenheter. Flera
fiberplattfabriker har också anlagts i anslutning till
träsliperier, i syfte att få bättre utnyttning av
råvaran, veden46’ s2.
Den år 1929 uppfunna Jonsson-slipen, fig. 2,
tillkom för att slipa sågverkshack och liknande
vedavfall. Den består av två slipstenar, som
roterar mot varandra, den ena med ca 275 r/m,
den andra med endast 5—10 r/m52. Sedan
problemet att av flis framställa en fullgod fibermassa
fått en annan och mera tillfredsställande lösning
genom sönderdelning av flisen medelst malskivor
i defibrörer, har Jonsson-sliparna kommit ur
bruk och ersatts med defibrörer.
Ett flertal defibrörer, arbetande med malskivor
av olika slag, har konstruerats och utprovats, men
endast ett fåtal typer har fått större spridning och
användning.
Den i USA lanserade Bauer-kvarnen har
kommit till kommersiell användning i vårt land
endast vid en fabrik, närmast beroende på, att den
fordrar mycket energi och mycket varmvatten.
Det karakteristiska för denna defibrör är, att
friläggningen av fibern utföres mellan två
stålskivor, som är försedda med refflade segment, och
som roterar åt var sitt håll och drivs av var sin
elektromotor52.
Den första svenska, kommersiellt brukbara
de-fibrören, Brehmmer-kvarnen, vars malskivor var
belagda med en konstmassa, har inte heller
kommit till användning mer än vid en enda svensk
fabrik.
Boija—Jungs defibreringsmetod, som
uppfunnits av tysken Johannes Jung och svensken John
Boija, har däremot fått vidsträckt användning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
