Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 13. 29 mars 1947 - Likström genom jorden över stora avstånd, av Ragnar Lundholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
322
TEKNISK TIDSKRIFT
mellan elektroderna var blott ca 1 ohm (emot
2,24 vid försöket Tälle—Vik).
Få grund av att strömmen i jorden var så liten,
blott ca V5 av strömmen vid försöket Tälle—Vik.
blevo mätresultaten ej lika säkra och medge icke
någon beräkning av strömbanorna.
På så långt avstånd som 115 km från
Grisslehamn uppmättes en kabelmantelström av 0,04 %
(jämför resultatet 1 % pä 12 km avstånd vid
provet Tälle—Vik). I järnvägsskenor uppmättes
på ca 100 km avstånd från elektroderna
strömmar på ungefär 2 % av elektrodströmmen.
Försök på sträckan Seskarö—Norrbyskär
Vid detta försök voro elektroderna belägna den
ena vid Seskarö vid norra änden av Bottniska
Viken och den andra vid Norrbyskär längre
söderut i Bottenhavet (fig. 2, sträcka d).
Elektrodavståndet var 315 km och en rät linje mellan
elektroderna gick praktiskt taget belt i havet. En
ström av ca 50 A kunde erhållas med den till buds
stående likriktaren. Strömmen i kabelmantlarna
uppmättes till 0,014 % på 22 km avstånd från
Norrbyskär och strömtätheten vid kabelytan till
0.004 /iA/cnr, omräknad till 1 000 A
elektrod-ström. Enligt Vos’ beräkningar skulle vid
homogent ledande mark och samma elektrodavstånd
till kabeln, 13 km, ett värde av 0,13 juA/cm2 (vid
1 000 A) erhållits. Totala motståndet mellan
elektroderna var även vid detta försök ca 1 ohm.
Då strömbanorna vid detta sista försök icke
behövde övertvära nämnvärda landområden har
tydligen havsvattnet med sin ofantligt mycket
bättre ledningsförmåga (sp. resistans ca 2 ohm/m
emot ca 104 för berggrunden) avlänkat större
delen av strömmen från landet innanför den med
strömbanorna i stort sett parallella kustlinjen.
Huvuddelen av strömmen måste dock, enligt vad
beräkningar visat, även i detta fall ha sökt sig
ned till jordens inre.
Försök ined elektroder i Koskullskulle och Alsbäck
Vid det sista stora försöket, den 1 september
1946. användes som ena elektrod en malmkropp i
Fig. 1. Vid teoretisk beräkning au jordpotentialen ha
antagits två fall: det halvledande jordlagret ligger på helt
isolerande berggrund (överst) eller på fullt ledande
undergrund (nederst).
Koskullskulle och som andra elektrod en
järnlina i Gullmarsfjorden i Alsbäck (samma
anordning som vid det fjärde försöket). Avståndet
fågelvägen (fig. 2, sträcka e) mellan elektroderna var
ej mindre än 1 000 km och strömstyrkan
betydande, i medeltal 270 A och maximalt 330 A.
En svartmalmskropp sådan som den i
Koskullskulle är en tämligen idealisk elektrod. Genom
att slå in ett tjugotal järndubbar i sprickor i en
håla i malmkroppens inre (där de äro väl
skyddade lör vädrets makter) kan man få en god
elektrisk kontakt med den i sig själv nästan
metalliskt ledande malmkroppen. Elektrolytisk
frätning kan endast uppstå vid malmkroppens utsida
men detta spelar ju ingen roll på grund av
elektrodens betydande storlek. Om man väljer en
sådan malmkropp som anod och som katod t.ex. en
järnelektrod i havet (den elektrolytiska frätningen
vid katoden torde bli obetydlig), så torde
elektrod-frågan ha fått en rätt tillfredsställande lösning.
Vid försöket var totala jordmotståndet från
elektrodanslutning till elektrodanslutning 0,475
ohm, vilket vid 1 000 A eller ungefär den ström,
som kan ifrågakomma vid en framtida
storkraftöverföring. motsvarar en effektförlust av 475 kW,
dvs. ett praktiskt betydelselöst värde. Om en
punkt mitt emellan elektroderna anses ha
noll-potential, så var vid försöket potentialen på
malmkroppen (fortfarande ha alla värden
reducerats till 1 000 A) + 390 V och potentialen på
järnlinan i Gullmarsfjorden —85 V. Även
spänningsfallet i jorden var lägre vid södra än vid
norra änden. Sålunda hade en punkt på markytan
på ca 150 km avstand från elektroderna en
potential av ca — 1 V i södra änden men + 3 V i den
norra. Endast jämförelsevis små strömmar
uppmättes i skenor och kabelmantlar.
Slutsatser
Vid placering av elektroderna på land kunna
störningar befaras dels i form av elektrolytiska
frätningar på kabelmantlar, dels i form av
felsignalering vid järnvägarnas signalsystem. De
hittills erhållna resultaten med strömledning
genom jorden på långa avstånd äro emellertid
icke så omfattande, att fullt säkra kvantitativa
slutsatser kunna dras. Elektrolysstörningarna
torde dock sträcka sig ut till några tiotal km
avstånd från elektroderna och signalstörningarna
ännu längre vid de strömstyrkor av
storleksordningen 1 000 A, som kunna komma i fråga vid
en storkraftöverföring med likström. Vid
placering av elektroderna i havet konstateras i vissa
fall en väsentlig förbättring.
Potentialmätningarna vid jordytan med
telefonledningar som mätledningar ge vid handen, att
strömmen från elektroderna väsentligen söker
sig ned till jordens inre, där ledningsförmågan på
grund av den höga temperaturen är mycket större
än i de kallare berglagren närmare jordytan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
