Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 13. 29 mars 1947 - Störningsinflytelser i svagströmsledningar från storkraftöverföringssystem, av G A Pettersson och G Swedenborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
324
TEKNISK TIDSKRIFT
Tabell 1. Olika jordarters ledningsförmåga under olika betingelser (ledningsförmågan erhålles uttryckt i cgs-enheter
genom multiplikation au tabellvärdena med 10—
Terrängbeskaffenhet Nederbördsmängd normal eller hög (> 500 mm/år) liten (< 250 mm/år) Trakter med salthaltigt grundvatten Intervall
Sannolikt medelvärde Intervall Intervall
Yngre avlagringar, lätta leror ................ 2 000 5 000—1 000’ 2 000—10* 10 000—2 000
Leror, äldre ................................ 1 000 2 000—500 1 000-1001 3 000—l 000
Märglar (t.ex. från översta triaslagret) ........ 500 1 000—300
Porösa kalkstenar (t.ex. krita) ............... 200 300—100 200—30
Porösa sandstenar (t.ex. sandstenar från översta triaslagret och lerskiffrar) ................. 100 300—30 < 10 3 000—300
Kvartsiter, täta och kristallina kalkstenar (t.ex. marmor och kalkstenar från carbontiden) .... 30 100—10
lerskiffrar och skifferliknande avlagringar .... 10 30—3 300—100
Graniter .................................... 10 j 10—0
Skiffrar (fossilförande), gnejser och vulkaniska (eruptiva) bergarter ....................... 5 ’
* Allt efter grundvattnets avstånd titi jordytan.
transversell utan även i longitudinell led.
Mätresultaten ha bekräftat teorins riktighet. CCIF
har utarbetat ett diagram (fig. 1) över
ömsin-duktansen per km längd vid 50 p/s mellan
parallella, i ändpunkterna jordade ledningar, som
funktion av avståndet, med kurvor för skilda
värden på jordledningsförmågan. Man ser att vid
exempelvis 1 km avstånd ömsinduktansen är
ungefär 12 gånger så stor vid en
jordledningsförmåga om 4 ’ 10—15 cgs (vanligt värde för svenskt
urberg) som vid 4 • 10~~13 cgs (vanligt värde för
den europeiska kontinentens slättland). Detta
innebär ju, att, om på kontinenten vid viss
jord-slutningsström och viss parallellism med nämnda
ledningsavstånd skulle alstras 100 V inducerad
spänning, man för en likadan parallellism och
jordslutningsström på de flesta håll i Sverige finge
räkna med ej mindre än 1 200 V inducerad
spänning, ett för oss givetvis ogynnsamt förhållande.
Som vägledning för induktionsberäkningar på
olika håll har CCIF angivit den sannolika
jord-ledningsförmågan vid olika geologiska
formationer (tabell 1), varvid hänsyn även tagits till
grundvattenståndet. Om man studerar Sveriges
geologiska karta, finner man att granit- och
gnejsformationer, som ju förete påfallande dålig
ledningsförmåga, äro de förhärskande. I
mellersta Skåne, östligaste Småland, på Öland och
Gotland, i vissa smärre delar av Västergötland,
Östergötland och Närke samt i stora delar av Jämtland
och västliga Lappland består berggrunden av
kambrosilur, som har mycket större
ledningsförmåga än urberget. I sydvästra och nordöstra
delarna av Skåne har man kritformationer, som
ävenledes förete relativt god ledningsförmåga.
ömsinduktansen är starkt frekvensberoende,
vilket i någon mån åskådliggöres av fig. 2, som visar
värdena per km parallellföringslängd vid 50 och
800 p/s. Ju högre frekvensen är desto mera
dämpas det elektromagnetiska fältet genom sekundärt
alstrade strömförlopp vid utbredningen åt
sidorna, och desto mindre blir då ömsinduktansen.
Induktion i kablar
Vid induktion i kablar får man en
reduktionsverkan genom den inducerade
kabelmantelström-men. Man talar om mantelns "reduktionsfaktor",
varmed menas förhållandet mellan den verkligen
inducerade spänningen i innerledarna och den
inducerade spänning, som skulle ha uppkommit
i dessa ledare om någon mantel ej funnits.
Diagrammen i fig. 3 visa för fyra representativa
kabeltyper reduktionsfaktorns frekvensberoende.
Det är karakteristiskt att kompensationsverkan
ökas, dvs. reduktionsfaktorn minskas med
stigande frekvens, vilket beror på att förhållandet
reaktans/resistans stiger. Det matematiska
uttrycket för reduktionsfaktorn k är
k =
i A , ^
V K*
Fig. 2. Ömsesidig induktans vid 50 och 800 pjs mellan
parallella enkelledningar (med jord som återgångsledning).
——- induktans för avståndet a,––induktans för
avståndet a+ 7.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
