Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 13. 29 mars 1947 - Störningsinflytelser i svagströmsledningar från storkraftöverföringssystem, av G A Pettersson och G Swedenborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 mars 1947
325
där co = vinkelfrekvensen;
l = mantelns induktans per längdenhet;
r = mantelns resistans per längdenhet.
Förbättringen av kompensationsverkan genom
armeringen beror givetvis på att järnet höjer
mantelinduktansen. För den grövre kabeltypen
(a, b) ses emellertid att förbättringen endast
gäller vid frekvenser upp till ca 2 200 p/s. Vid högre
frekvenser betyder resistansökningen genom
till-satsförluster i järnet mera än reaktansökningen.
För den klenare kabeltypen {c, d) ha mätningar
ej gjorts vid högre frekvenser än 1 000 p/s, varför
det ej är känt var kurvskärningspunkten ligger.
Vid induktionsproblemets behandling får man
tänka sig manteln och jord som en kortsluten
mellankrets och att den slutliga induktionen sker
i slingan innerledare och jord. Man kan genom
parallellkoppling av blymanteln med
exempelvis koppartrådar, lämpligen placerade närmast
innanför manteln, sänka resistansen och därmed
förbättra reduktionsfaktorn. Val av
armerings-järn med hög begynnelsepermeabilitet verkar
likaledes förbättrande. Bägge åtgärderna äro
emellertid dyra och kunna knappast komma
i fråga annat än i specialfall.
Av intresse är att, då parallellismens längd
överstiger visst värde, induktionsspänningen i en
kabels innerledare ej ökas proportionellt mot
längden. Detta beror på fasvridningen och
dämpningen i innerledarna. Man ser detta av följande
deduktion. För en ledning, som är jordad i ena
ändpunkten och öppen i den andra, gäller
£=«,.„•/• WI
y
där E = induktionsspänningen i ledningens öppna
ändpunkt;
co = vinkelfrekvensen;
m = ömsesidiga induktansen mellan induce-
rande ledning och den ledning, vari
induktionen uppkommer;
/ = strömmen i den inducerande ledningen;
y = den komplexa dämpningskonstanten
(fortplantningskonstanten) hos den
ledning, vari induktionen uppkommer:
/ = parallellföringslängden.
1 fig. 4 visar för en viss telefonrikskabel av van-
tg hy l
lig typ kurva 1 sambandet mellan och
parallellföringslängden / vid 50 p/s. Vid 80 km
inträder en krökning av kurvan och
propordo-naliteten mellan E och / upphör med stigande /.
Efter ett maximum vid 1= 120 km minskas den
resulterande induktionsspänningen i ändpunkten.
Vid 200 km parallellföringslängd är den verkliga
induktionsspänningen
|E| = k com I’ 77
Under antagande av proportionalism mellan E
och / skulle erhållits
\E\ <= k co ml • 200
Den verkliga spänningen är således endast ca
Va av den som man skulle få vid proportionalitet
med längden.
För det fall att kabelledningen är öppen i båda
ändpunkterna gäller
E = kcom •/•*•( cothy l — ,—,)
y \ smhyll
I fig. 4 visar kurva 2 * lcothyl——;) vid
y \ sin hy 11
50 p/s.
Vid högre frekvenser äro dämpningen och
fasvridningen större än vid kraftfrekvens och göra
sig därför gällande redan vid mindre
parallell-föringslängder.
Som gräns för inducerad spänning i kablar har
CCIF satt 60 % av ledarnas provspänning mot
Fig. 3. Kab el mantelns reduktionsfaktor för olika kabeltyper, a en Telegrafverkets rikskabel utan armering (ytterdiameter
62,6 mm; manteltjocklek 3 mm); b kabel enligt a, armerad; c en Statens Järnvägars telefonkabel, utförd utan armering
(ytterdiameter 26,i mm; manteltjocklek 2 mm); d kabel enligt c, armerad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
