Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 14. 5 april 1947 - Artificial Respiration Explained av Carl E Söderbaum och Albert Grönberg - Electric Traction for Cranes, av Frans Landau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
342
TEKNISK TIDSKRIFT
Artificial Respiration Explained, av Firank G Eve.
E & S Livingstone Ltd., Edinburgh 1946. 76 s., 32 fig.
5 sh.
I förordet påpekar förf., att kunskapen om den
kost-gjorda andningen under de senaste åren har ökats så
mycket att det är på tiden att allmän kännedom sprides
härom, så att räddningspersonalen får klart för sig inte
bara vad den skall göra utan också varför den skall göra
så. Man måste sålunda veta att målet är att få liv i de
nervceller i hjärnan, som reglerar andningen och som har
slutat arbeta på grund av syrebrist. Från dessa celler
utgår också impulserna till mellangärdets funktion. Vidare
måste man ha klart för sig att det inte tjänar något till
att försöka syrsätta blodet i lungorna om man inte kan
få i gång blodcirkulationen, så att detta syre föres till
hjärncellerna.
Första kapitlet handlar om den naturliga andningen.
Där får man klart för sig att lungorna är för små för
bröstkorgen. Lungvävnaden är passiv, men genom
vakuumverkan hålles lungorna utspända mot bröstkorg och
mellangärde. Man får sålunda utandning först när
mellangärdet slappnar och bröstkorgen sänkes. Inandningen
åstadkommes genom att bröstkorgen höjes samtidigt som
mellangärdet spännes. Luften rusar då in i lungorna.
I andra kapitlet skärskådas de tre huvudtyperna
av-konstgjord andning: Schäfers, Silvesters och Eves, mot
bakgrunden av de tre livsbetingelserna: värme, cirkulation
och ventilation. Här träffar man på många intressanta
förklaringar. Blott en skall nämnas. De nervceller, som
reglerar andningen, är belägna i den del av hjärnan, som
ansluter sig till förlängda märgen. Det ligger nära till
hands att tänka sig att dessa celler direkt skulle påverkas
av syretillförseln. Så är emellertid inte fallet, utan dessa
celler är i stället rädda för allt för stor C02-halt i blodet.
Vid sådan ökning sätter de i gång kraftigare andning.
Det följande kapitlet innehåller en beskrivning av de
olika metoderna för konstgjord andning och av alla
modifikationer av de tre ursprungliga metoderna, som med
tiden arbetat sig fram. Sedan går förf. igenom problemet
"asphyxia", dvs. kvävningen så som den framkommer vid
drunkning, koloxidförgiftning, elchock, hos nyfödda barn
och genom gift. För vart och ett av dessa fall
rekommenderas en behandlingsmetod. Oin elchocker säger förf.,
att den beror på spasm eller paralysering av
andningsmusklerna eller på skada på nervceller eller hjärta vid
strömpassage genom kroppen. Hans råd är att slå från
strömmen omedelbart. Om detta icke är möjligt måste
man tänka innan man gör något, annars kan man själv
falla offer för strömmen. Man får endast använda väl
isolerande föremål, såsom långskaftade golvborstar eller
rep, då dessa är torra för att ta lös den skadade med.
Förf. rekommenderar ögonblicklig början med Schäfers
metod och snabbast möjliga övergång till
gungningsmeto-den (se Tekn. T. 1946 s. 350). Han nämner om ett fall då
man på så sätt fick liv i den skadade efter 20 minuter. De
fem första minuterna hade Schäfermetoden använts, i
fortsättningen Evemetoden. Skall man sätta någon
tidsbegränsning för den konstgjorda andningen så bör den
vara 8 h.
Det femte kapitlet lämnar för samtliga metoder för
konstgjord andning instruktioner, vilka är synnerligen
belysande och föredömligt utformade.
Förf. har inte riktigt samma instruktion för Schäfers
metod som vi är vana vid. Huvudplaceringen och
räkningen är annorlunda. Vidare rekommenderar han slutna
fingrar i stället för spridda fingrar vid pressningen (se
Tekn. T. 1947 s. 341).
Det är tydligt att man liar många fördelar vid
användning av gungningsmetoden. Den är kraftbesparande och
fordrar föga skolning och här kan man bättre än vid andra
metoder tillgodose kravet på värmetillförsel.
Blodcirkulationen underlättas och likaså ventilationen. På denna punkt
har ett par engelska läkare företagit ett fullt övertygande
experiment. Dr Pask lät sin kollega dr Macintosh söva sig
med eter, varefter andningen stoppades genom
"överventilation". De tre metoderna för konstgjord andning
provades sedan, varvid det visade sig att utandningen vid
Schäfer gav 390 cin3, vid Silvester 400 cm3 och vid Eve
580 cm3.
Läsningen av denna bok ger vid handen att man
verkligen uppnått tydliga framsteg på den konstgjorda
andningens område.
Carl E Söderbaum, Albert Grönberg
Electric Tractioii for Cranes, av Richard A West.
Pit-man, London 1946. 86 s., 26 fig. 15 sh.
Den lilla boken är ägnad åt en ingående analys av
driftförhållandena hos åkmaskinerier för brokranar och
traverser — speciellt för järnverkskranar — och de faktorer,
som är bestämmande för val av en lämplig drivmotor.
Övriga kranrörelser berörs enbart flyktigt och i
jämförelsesyfte.
Förf. påvisar, att ifrågavarande motorer ofta väljes för
små på grund av att kranleverantören icke gör klart för
sig, att det för denna kranrörelse i många fall fordras ett
mycket större förhållande mellan accelerationskraft och
normal drivkraft vid konstant märkhastighet än för t.ex.
lyft- eller trallåkrörelsen.
Kraven på ökad kapacitet hos kranarna möts ofta genom
ökning av hastigheten, vilket emellertid ej alltid leder till
önskat resultat. Det händer nämligen icke så sällan, att
de höga hastigheterna ej kan utnyttjas ocli att större
kapacitet kunde uppnås med lägre topphastighet men förbättrad
acceleration och retardation. Detta gäller i synnerhet
längd-åkrörelsen hos stålverkstraverser, där den genomsnittliga
åklängden under en körning är relativt liten och
följaktligen större delen av körtiden går åt för att accelerera
och bromsa motorn, som ofta ej hinner upp till sitt fulla
varvtal.
I ett räkneexempel utfört för en 5 t skrotchargeringskran
påvisas t.ex. att en nedsättning av märkhastigheten till
hälften, dvs. från 2 m/s till 1 m/s vid samtidig ökning av
accelerationen från 0,3 m/s2 till 0,6 m/s2 i ifrågavarande
fall icke endast medför en minskning av motoreffekten
från 74 hk till 40 hk utan även en snabbare förflyttning
av kranen upp till väglängder av 12 m. Först vid åkning
över längre vägsträckor gör sig den högre märkhastigheten
gällande. Av samma exempel framgår även alt en 100 hk
likströms seriemotor arbetar effektivare än en 140 hk
trefas motor för samma önskade maximala åkhastighet och
vid samma acceleration.
I ett särskilt kapitel, som handlar om val av lämplig
apparatutrustning, diskuteras bl.a. hur en felaktig
dimensionering av motor eller kontrollermotstånd inverkar på
driften och vilka ändringar, som sannolikt blir behövliga
för att förbättra förhållandena. Boken avslutas med en del
exempel på val av lämpliga längdåkmotorer för kranar
av olika typ och storlek.
Bland kritiska anmärkningar av betydelse, som kan
göras, är följande.
Hastighets-moment-diagraminet för en släpringad trefas
motor enligt fig. 1 borde i likhet med fig. 4 som gäller
för en likströmsmotor ha utförts med distinkta
kurv-områden, där motorn arbetar antingen i lyft- resp.
fram-riktning eller sänk- resp. backriktning, drivande eller
bromsande.
Den på s. 12 lämnade uppgiften om det specifika
vindtrycket som man bör räkna med för kranar i arbete
stämmer väl överens med svensk praxis. Det nämnes samtidigt,
att den uppgivna siffran motsvarar ca 150 % av friktionen
eller 350 % av accelerationskraften. I verkligheten torde
det emellertid vara omöjligt att generellt uttrycka
vindtrycket i procent av dessa krafter, eftersom vindytan icke
står i någon bestämd proportion till kranens vikt.
På sid. 19 uppges åkmotståndet härrörande från åkhjulens
rull- och flänsfriktion till 1,8 kg/t, vilket förefaller alldeles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
