Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 21. 24 maj 1947 - Rationalisering inom byggnadsindustrin, av Sven Wallander - Diskussion, av D Österberg, S O Asplund, G A Svensson, S Nycander, Hj. Olson, A Teglund, E Strokirk, M Jacobsson, A Ahlén samt Sven Wallander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 maj 1947
451
Ett fel, som man kan säga nästan jämt vidlåder
svenskt bostadsbygge, är att för liten tid användes
för det tekniska utredningsarbetet. Ritningarna
få oftast hafsas ihop på rekordtid, vilket är
olämpligt och icke leder till goda ekonomiska och
estetiska resultat. Hur den svårigheten skall
övervinnas i framtiden, är svårt att säga, men
önskvärt vore, att den nuvarande överansträngningen
på ritkontoren kunde efterträdas av en mera lugn
utveckling.
Om produktionen på arbetsplatsen måste man
konstatera, att där står allt och stampar på
samma fläck som tidigare, och dock ha vissa
förutsättningar skapats för bättre förhållanden.
Byggnadssäsongen har utjämnats, vilket diagrammet
i fig. 6 över grovarbetarnas sysselsättningsgrad
torde ge belägg för. Till de positiva sidorna hör
också, att något mer maskiner äro i bruk nu på
byggnadsplatserna än för 6 à 7 år sedan. Men ett
siffermässigt belägg för, hur litet rationellt vårt
byggande bedrives, är kanske den uppgiften, att
arbetsbefäl inom en verkstad förhåller sig till
antalet arbetare som 1 :20, under det att samma
tal inom byggnadsindustrin är 1 : 40—1 : 50.
Antalet verkmästare och arbetsledare på
byggnadsplatserna är sålunda icke mer än hälften av det,
som man anser behövligt inom
verkstadsindustrin, där man dock arbetar med betydligt
jämnare och mera lättöverblickad produktion än
vad man gör på en byggnadsplats.
Man kan onekligen med skärpa fråga sig,
varför våra byggnadsentreprenörer icke göra mer åt
hela detta komplex av problem, som närmast
angår dem. Varför spar man på arbetsledning,
när man skulle kunna tjäna mycket genom att
mera noggrant övervaka, hur arbetet bedrives?
Varför överlåter man till murare och
timmermansbasar att sköta en hel del av
arbetsledningen, samtidigt som de skola utföra eget arbete
inom laget, vilket icke ger dem tillräcklig tid för
arbetsledningens viktiga uppgift? Svaret skulle
möjligen vara det, att vi icke ha verkmästare och
ingenjörer nog. Varför försöker man då icke
utbilda sådana genom snabbkurser? En hel del
av-våra mycket duktiga byggnadsarbetare skulle
säkert genom sin praktiska uppfostran vara väl
lämpade som arbetsledare, om deras kunskaper
påbyggdes. För att fortsätta frågorna: Varför
införas icke bättre hissar på våra byggnadsplatser?
Varför icke kapklingor? osv. Varför har
lidsstudiearbetet icke fått något praktiskt resultat inom
byggnadsindustrin? Våra ackordsprislistor
uppgöras ju vid avtalsförhandlingarna utan minsta
hänsyn till den exakta tid olika arbetsuppgifter
ta. De äro underhandlingsresultat, där man
använder ögonmått som bas för prissättningen.
Här finnes det verkligt stora fältet för
rationaliseringen. Detta har förr påpekats många gånger
men kan icke påpekas nog ofta. Varje om sin
yrkesheder mån företagare måste ju försöka ut-
Fig. 5.
Golvläggning på
underlag av
sand enligt
Kährs
system.
veckla sina arbetsmetoder och sitt arbetssätt. Som
slutomdöme måste man nog konstatera, att staten
i motsats till våra byggmästare genom den
finansieringshjälp den lämnar gör, vad som kan göras
på dess område. Arkitekter, stadsplanerare och
konstruktörer ha också gjort ett gott arbete, även
om mycket återstår att göra. Men det kan icke
hjälpas, att man måste ställa frågan: Vad ha ni
gjort? till våra byggmästare och entreprenörer,
ty på deras del av arbetsfältet finnas de största
arbetsuppgifterna och där vinka också de största
ekonomiska resultaten.
Diskussion
Civilingenjör D österberg: I allt tal om rationalisering
framhålles kostnadsbesparingen såsom det väsentliga. Så
är dock icke fallet, utan kostnadsbesparingen är endast en
följd av rationalisering, och denna innebär besparing av
material och arbete, dvs. ökat produktionsutbyte per
arbetsenhet respektive materialenhet. De största
möjligheterna till rationalisering på arbetsplatserna finns i själva
arbetsledningen. Arbetsledarna är i allmänhet allt för få,
och mången gång är de icke tillräckligt kvalificerade. I de
flesta fall skaffar man dem icke den hjälp de behöver.
Så att de blir rena expeditionsmänniskor. Inom industrin
börjar man alltid rationaliseringen inom den trängsta
sektionen. Inom byggnadsbranschen är arbetsledarna den
trängsta sektionen. Ett hinder för en effektiv
rationalisering är vissa svårigheter som vidlåder det nuvarande
ackordssystemet, vilka gör, att en del arbetsoperationer så
att säga går för halv maskin. Detta är en direkt produk-
Fig. 6.
Arbetslöshetens säsongvariation för
grovarbetare är mindre än
före kriget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
