Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 23. 7 juni 1947 - Omvärderingskrisen, av Björn Sjövall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3(498
TEKNISK TIDSKRIFT
detsamma som att vara ett slags övermänniska.
Sedan han konstruerat detta
meningssammanhang förmår utsvävningarna inte längre bryta ned
honom psykiskt. Tvärtom, de bevisar hans högre
människoart — på det sättet framträder de som
äkta uttryck för ritual.
Det exempel, som här valts, bör icke förleda
oss att se något mindervärdigt i ritualen. I
princip är nämligen den rituella mekanismen
densamma, antingen det rör sig om urspårade
individer eller om mänsklighetens störste. Avgörande
är att ritualen möjliggör den skapande
spänningen. Därigenom bevisar den sig som något
synnerligen positivt och betydelsefullt.
Spänningen
Det väsentliga yttre kännetecknet på spänningen
är att det rör sig om kampen mot ett motstånd.
Detta får emellertid inte överstiga individens
resurser, ty i stället för spänning uppstår då en
hämning. Ett ytterligare kännetecken på
spänningssituationen är, att personligheten
förverkligar sig, dvs. får uttryck för sin förmåga i olika
hänseenden. Spänning talar vi därför om endast
i sddana fall, då det rör sig om aktivitet, som
strävar att övervinna ett motstånd under
utvecklande av individens förmåga. Behoven är de
nödvändiga energigivarna vid uppkomsten av
spänning. Men spänningen själv utgör icke något
behovsmål. Den uppstår i samband med de drifter
och behov, som sammanhänger med
förverkligandet av våra möjligheter. Själva behovet kan
i varje särskilt fall karakteriseras på sitt sätt.
Spänningen däremot uppkommer som en
biprodukt, som något som man icke har inriktat sig på
frän början. Spänningen utgör något ogripbart,
som ger livet dess egentliga värde. Man kan
sålunda inte tala 0111 ett behov av spänning. Talar
man om ett sådant behov menar man icke den
spänning vi avser här; det rör sig då snarare om
ett behov av nervkittlande upplevelser, ett behov
av omväxling, en sensationshunger. Spänningen
utgör något centralt i livsprocessen, vilket vi
upplever som tecken på att vi förverkligas, att vi
fullgör vår uppgift i tillvaron. Allt inom behovens
värld är underkastat aviditetens lag. Men
spänningen tröttnar vi inte på, den är höjd över
aviditetens lag. Spänningen är ovanför behovsvärlden,
samtidigt som den endast möjliggörs genom
behoven.
Människan upplever spänningen i mycket olika
sammanhang. Förutsättningen är alltid
möjligheten att verka i någon form. När vi på olika sätt
strävar att tillfredsställa våra behov upplever vi
plötsligt spänningen. Det händer då att denna
upplevelse ger en ny kvalitet åt det sammanhang,
där vi hade upplevelsen. Ifrågavarande
sammanhang får därigenom en ny betydelse för oss.
Kanske var det i diskussionen med någon som
vi upplevde spänningen, kanske var det vid åhö-
randet av en konsert, kanske var det vid
utförandet av ett visst arbete. På det sättet kan olika
behovsobjekt få en tillsats av nytt värde, just därför
att de visat sig vara förmedlare till upplevandet
av spänning. Men kan man därför säga, att
spänningen har blivit ett behovsobjekt? Nej, inte om
man fattar "behov" i den vanliga betydelsen av
ett begränsat begär. Vad som ligger bakom vår
strävan efter spänning är något vida större. Man
kan säga att det är livets allt sammanfattande
grunddrift, som ger sig till känna här.
Spänningen inställer sig som ett tecken på att vi är
på rätt väg. Ett behovsobjekt, som genom
spänningen fått ett förhöjt värde, förlorar detta värde
så snart det upphör att vara en väg till spänning.
Ett arbete kan t.ex. med tiden förlora sitt
egenvärde.
När vi inte längre upplever spänningen i vårt liv
är detta detsamma som att livet börjar bli
meningslöst. Det är då vi ser oss om efter olika
möjligheter att sätta in oss själva i ett
meningsfullt sammanhang. I detta läge uppstår i bästa
fall olika former av fiktiva sammanhang jämte
ritual (vi erinrar oss att ritual är en handling som
bekräftar ett fiktivt sammanhang).
Det förhållandet att vissa behovsobjekt i
egenskap av förmedlande led till upplevande av
spänning får ett tillskott av värde skall här göras till
utgångspunkt för en speciell värdeteori.
Värdena
Varje objekt, som vi tillmäter något värde, utgör
ett medel att tillfredsställa ett eller flera behov.
Vår inställning till olika behovsobjekt bestäms
som bekant av aviditetens lag. Vår värdering av
olika objekt förändras sålunda då behoven
tillfredsställs. Men vid sidan av de olika värden,
som sammanhänger med våra behov, har vi en
helt annan typ av värde, nämligen det värde som
utstrålar från spänningen. Vi har sett att ett
behovsobjekt får ett speciellt värde genom sin roll
att förmedla upplevelsen av spänning. När denna
roll av någon anledning upphör, försvinner också
det därmed sammanhängande värdet. Aviditetens
lag kan icke utgöra någon förklaring av nämnda
förlopp. Låt oss t.ex. tänka på ett arbete, som
genom spänningen fått ett egenvärde. Efter en
tid behärskar arbetaren sitt arbete i så hög grad,
att arbetet blir en ren rutinsak. Därmed upphör
också snart dess förmåga att väcka spänning, och
dess egenvärde slocknar. Observera skillnaden
mellan upphörandet av arbetets egenvärde och
tillståndet av behovsmättnad*. Arbetaren är fort-
* Det som här påvisats är alltså något annat än den inom
arbets-psykologin fastställda skillnaden mellan å ena sidan mättnad (ha fått
nog av ett visst arbete) och å andra sidan trötthet (allmän
nedsättning av arbetsenergin). Spänningen upphör när arbetet inte längre
befordrar individens utveckling utan övergått till rutin. Rutinarbetet
behöver därför inte ha uppnått mättnaden och blivit olustbetonat.
Mättnaden kanske inträder lång tid efter det arbetet upphört att ge
spänning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
