Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 1. 3 januari 1948 - Mänsklighet, teknik — varthän? av Emil Brunner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 januari 1948
3
som själv helt förmådde stå emot naturen, är
innehållet och meningen, och också det eggande i
berättelsen, det som har gjort den till ungdomens
favoritlektyr. Människan som helt kan hjälpa
sig själv, den sant tekniska människan.
Bakom de senaste tvåhundra årens tekniska
utveckling ligger en mycket djupare andlig
process som börjar minst tvåhundra år tidigare:
renässansen eller exaktare, det element av
renässansrörelsen som innehöll fröet till den moderna
tekniska människan. Det är inte någon
tillväxtsjukdom hos mänskligheten i dess utveckling
utan ett slags syndafall, som är begynnelsen till
den olyckliga utvecklingen. Även denna
tilldragelse på djupet ville jag karakterisera med tre
begrepp eller rättare begreppspar: frihet utan band,
skapande utan ansvar, makt utan ödmjukhet.
För det första präglas nutiden av en strävan efter
frihet. För detta prisar vi den med rätta.
Emellertid har denna frihet ända från början, om också
icke från början fullt klart, uppfattats som
obetingat, absolut oberoende. Det är det slag av
obetingad oavhängighet, som tydligast uttryckes av
Karl Marx: "Människan är fri endast om hon har
blott sig själv att tacka för sin tillvaro."
Därför är denna frihetsrörelse icke endast en
frigörelse från den politiska och kyrkliga
abso-lutismens fjättrar utan sist och slutligen en
frigörelse från Gud själv. Så ansåg Marx. För att
vara fri måste människan avkasta sig den boja
som tron på Gud utgör. Ty att tro på Gud
innebär ju att man är beroende. Människan kan nå
frihet i form av fullkomligt oberoende endast om
hon hyser en ateistisk uppfattning. Andra än
Marx har sagt det både före och efter honom,
men få har uttryckt motsatsen mellan oberoende
och gudstro lika klart som han.
Ett andra kännemärke på den andliga rörelse
som tog sin början med renässansen är
upphöjandet av den skapande människan till högsta
princip. Den geniala människan, den skapande
människan — det är den riktiga människan.
Härmed ställer sig detta tänkesätt i skarpt
motsatsförhållande till ett annat, nämligen det
kristna, enligt vilket icke skaparförmågan utan
ansvarsskyldigheten och kärleken är det väsentliga
hos människan. Om skaparförmågan är det
väsentliga, då måste plats beredas för den skapande
människan; allt annat, även det moraliska,
ansvarigheten, måste underordna sig det skapande.
För geniet är allt tillåtet som hjälper honom att
producera. Men med skapande kan vi ju icke
förstå enbart genial, andlig produktion.
Skapan-dets kult, trivialiserad och förytligad, blir även
en kult för den materiella produktionen, helt
enkelt en produktivitetens kult. Produktionen
blir den mänskliga tillvarons egentliga innehåll.
Det tredje elementet åter, det djupaste och
farligaste av dem alla, är människans upphöjande
av sig själv till självändamål. Viljan till makt —
det var ett program för den moderna människan
långt innan Nietzsche uttalade det. Människan
vill först och främst äga makt över naturen, en
sådan makt som gör henne oberoende av naturen.
Hon vill frigöra sig från beroendet och för att
göra det måste hon ha makt. Denna vilja till
makt är ett slags religiös passion: den lidelsefulla
viljan till självfrigörelse. Det är den som står
bakom sökandet efter De Vises sten och bakom
den sammankoppling av teknik och magi, som
förekom i början av den moderna teknikens
utveckling. Den lidelsefulla viljan till herravälde
över naturen, som existerade redan innan
maskinen förverkligade den, har sin rot i denna
kvasireligiösa vilja till självfrigörelse. Den talar
ur följande yttrande som fälldes vid Benjamin
Franklins grav: "Han berövade himmelen dess
blixt och tyrannen hans spira." Där finns alla tre
momenten sammanfattade: frihet utan band,
skapande utan ansvar och makt utan ödmjukhet.
Där finns så att säga en uppsträckt knytnäve.
Detta var de djupa krafter, som har gett
tekniken — och likaså den nya naturvetenskapen —
mäktiga impulser och den inriktning, vilken i dag
plötsligt framstår för oss som ett förfärande
problem. Tekniken har lösgjorts från det mänskliga
livets etiska och religiösa sammanhang, den har
blivit autonom, därför att dess djupaste motiv
var människans autonomi. Vi kan nu förstå
varför tekniken slog in på ett så hastigt tempo,
varför den inte dämpade tempot för att möjliggöra
en social anpassning till de omvälvningar som
den självt skapat. Den radikalt revolutionära
utvecklingen av tekniken infaller emellertid i en tid
som i ytterst ringa mån var i stånd till att socialt
och moraliskt smälta en sådan mängd av
förändringar, dvs. att åstadkomma den anpassning som
var nödvändig för att tekniken icke skulle få bli
en fara för det mänskliga livet. Dylika etiska
motkrafter saknades inte helt. Vi behöver endast
tänka på huru industriteknikens förhärjningar
under den högkapitalistiska tidsåldern i någon
mån gottgjorts genom lagstiftning om
arbetarskydd, genom fackföreningsrörelsen och andra
moraliserande faktorer. Men alla dessa
motkrafter räckte inte på långt när till, inte endast
emedan tekniken utvecklade sig i ett sådant rasande
tempo, utan även emedan mänskligheten hade
förlorat moralisk substans. Den nedärvda kristna
moralen började ju just vid denna tid att skakas
i sina grundvalar och detta ledde senare på
1800-och 1900-talen till ett snabbt, totalt nedbrytande.
Det är ingenting att förvåna sig över, att en så
revolutionerande teknik inte kunde moraliskt och
socialt smältas. Det är inte underligt, att i slutet av
denna rörelse står en teknik som icke mera är i
stånd till att fråga efter nytta eller skada, efter
mänsklighet eller omänsklighet, en teknik som
utvecklas självständigt mot viljan hos den
mänsklighet som börjar inse, att hon är på orätt väg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
