Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 1. 3 januari 1948 - Mänsklighet, teknik — varthän? av Emil Brunner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
TEKNISK TIDSKRIFT
Denna vår analys av det förflutna får inte vara
självändamål. Vi har gjort den för att bättre
förstå vad det betyder att vetenskapsmännens
varnande röster ropar oss tillbaka. Ropet tillbaka
hade väl först och främst en omedelbar politisk
mening. Vetenskapsmännen ville avvärja det
direkta hotet mot mänsklighetens liv i det att de
försökte hålla det farligaste av alla vapen borta
från det politiska maktspelet. Vi vet att detta inte
har lyckats dem — kanske inte heller kunde
lyckas, så som sakerna nu står. Hotet hänger alltså
över oss som ett damoklessvärd. Det är måhända
också, sett i större perspektiv, väl att det är så. Ty
om vetenskapsmännen hade lyckats med sin
varning, hade detta blott alltför lätt fött den
skenföreställningen att allt stod rätt till, att
mänskligheten utvecklades i rätt riktning. Därför
uppfattar vi misslyckandet som en fingervisning, ett
påvisande av det ondas fundamentala karaktär
och av nödvändigheten av en omvändelse.
Jag vill ändå inte förfalla till det motsatta felet,
att helt enkelt förkunna nödvändigheten av en
allmän folkomvändelse i kristlig mening, att
hålla en ordinär omvändelsepredikan. Så viktig
en sådan predikan än är, så träffar den inte det
som det här rör sig om. På samma sätt som vi
såg själva sjukdomen får vi också lov att se
läkemedlet i närmaste sammanhang med den tekniska
mänsklighetens olyckliga utveckling. Ordet
omvändelse måste därför ha en innebörd som
hänför sig till detta specifika problem. Om det onda
består i att medlet har lösgjort sig från
ändamålet, måste läkningen bestå i att medlet åter
träder i ändamålets tjänst. Men för att detta skall
bli möjligt måste två förutsättningar vara
uppfyllda: Ändamålet måste fattas rätt och det måste
få en sådan dynamik att det kan återta det
frigjorda medlet i sin tjänst.
Mellan medel och mål består samma relation som
mellan sak och person. Allt som är sak är medel,
målet är det personliga livet. Vrängningen av
medlet till ett pseudoändamål är en
depersonali-sering av livet. Det motsatta, det att medlet åter
blir medel och personen åter blir ändamål, måste
alltså vara liktydigt med livets repersonalisering.
Här måste jag på förhand avvärja ett dubbelt
missförstånd som ligger nära till hands: Man kan
inte helt enkelt sätta likhetstecken mellan
personligt liv och individuellt liv. Vi sätter inte här
upp individualism mot kollektivism, hur sant
det än är att vi i dag främst hotas av
kollektivismen, reaktionen efter en tidigare
individualism. Personligt liv står över motsatsen individ—
kollektiv och innebär med nödvändighet även
gemenskap. Gemenskap kan existera endast där
det finns sant personligt liv; men även omvänt:
personligt liv kan existera endast där det finns
en sann gemenskap. Den andra
missuppfattningen går kanske ännu djupare och är måhända
svårare att utrota, nämligen den att det perso-
nella felaktigt uppfattas som andligt, i motsats till
materiellt. Det gäller här lika litet en motsats
mellan spiritualism eller idealism å ena sidan och
materialism å andra sidan som det gäller
motsatsen mellan individualism och kollektivism.
Motsatsen andligt—materiellt är lika oriktig som
motsatsen individ—kollektiv. Båda dessa
motsatser tillhöra sjukdomens, icke tillfrisknandets
historia. Mänskligheten saknar idealism lika litet
som den saknar materialism. Personlivet står över
motsatsförhållandet andligt kontra materiellt.
Att leva ett personligt liv betyder att man lever
i enlighet med den mänskliga bestämmelse som
uttryckes genom bibelns ord: Gud skapade
människan till sin avbild. Person är människan icke
av naturen, person är hon icke heller genom sin
ande, person är hon först genom ansvarigheten.
Ansvarighet är ordagrant att förstå så, att vi
måste besvara den kallelse som gör oss ansvariga
— Guds kallelse. Vi är personer, vi är ansvariga,
det är exakt detsamma som att vi inte har oss
själva att tacka för vårt liv utan den som kallar
oss till livet och som, då han kallar oss, även
äskar ett svar — ett svar som vi måste avge icke
endast med ord utan med hela vår existens, hela
vårt liv. Den röst, varmed han kallar oss, är
kärlekens röst. Därför är ansvarighetens innehåll,
där den helt är fullföljd, detsamma som kärlek.
Detta är den kristna uppfattningen av människan.
Den fattar henne som person, och detta så, att det
mänskliga livets mening är just den kärlek, vilken
som en maning från Skaparen gör oss ansvariga.
Nu förstår vi varför den moderna mänsklighetens
tre paroller är falska: frihet utan band, skapande
utan ansvar och makt utan ödmjukhet. Den
kristna tron är, i sitt sätt att uppfatta människans
väsen som person, motsatsen till dem alla.
För det första rör det sig också här om frihet
— ty det gäller ju personens självständighet.
Endast i frihet kan man besvara skaparens kallelse.
Endast i frihet kan man älska Gud och sin nästa.
Kallelsen, maningen till gudomlig kärlek är en
kallelse till frihet. Men denna frihet innebär icke
oberoende utan tvärtom fullständigt beroende,
beroende av den som kallat oss till livet.
För det andra: förstår vi livet på detta sätt, står
på första plats icke skapandet utan ansvarigheten
i kärlek och till kärlek. Sant mänsklig blir man
icke genom skapande utan genom ansvarsfull
kärlek. En i sin skaparförmåga genial människa
kan vara verkligt omänsklig, men en av kärlek
och ansvar uppfylld människa är alltid sant
mänsklig, även om hon andligen icke är så rikt
utvecklad, även om hon varken är något geni eller
ens har någon talang. Trots detta står hon i
mänsklighet skyhögt över det ansvarslösa geniet.
För det tredje förnekas icke makten i denna vår
bestämning av huru människan bör vara, men
makten underordnar sig a priori vördnaden inför
den Allsmäktige som har kallat oss. Även män-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
