Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 1. 3 januari 1948 - Världsbild och livsåskådning, av Gunnar Aspelin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6
TEKNISK TIDSKRIFT
Världsbild och livsåskådning
Professor Gunnar Aspelin, Göteborg
En storman i det västerländska tänkandets
historia, Immanuel Kant, frågade en gång: vilka
är de de högsta problem, som reser sig för den
mänskliga tanken? Och han svarade: det är de
tre frågorna:
Vad kan jag veta?
Vad bör jag göra?
Vad får jag hoppas?
Den första frågan tvingar sig på oss så snart vi
söker att orientera oss i den värld, i vilken vi
lever och verkar. Hur långt kan vi vinna
kunskap om verkligheten, vad garanterar oss att våra
antaganden är sanna, att vår världsbild
motsvarar den realitet, som vi söker gripa med vår
tankes resurser. Om vi följer idéernas historia,
finner vi en lång rad av försök att förklara världen
från naturfolkens myter till den moderna
vetenskapens teorier, grundade på experiment och
matematisk kalkyl. Sannolikt kommer många av
vår tids ledande idéer att i framtiden räknas till
de övervunna ståndpunkterna, om vilka
diktarens ord gäller: "ich weiss dass du der
Vergangen-heit gehörst in jeder Beziehung." Hur långt kan
vi veta något med säkerhet, var går gränsen
mellan exakt kunskap och ovissa meningar? Denna
fråga låter sig inte avvisas så snart vi på allvar
reflekterar över våra möjligheter att tränga in i
tillvarons mysterium. Det finns gott om folk —
med eller utan vetenskaplig allmänbildning —
som aldrig irriteras av dylika spörsmål. De tror
på "vetenskapens sista ord’’ som deras förfäder
trodde på den härskande teologins dogmer. De
kan le ett medlidsamt löje över gångna tiders
naiva föreställningar, och de tvivlar inte på att
vi nu passerat villfarelserna och nått fram till
sanningens kunskap. Men det finns andra, för
vilka kunskapsproblemet blir en fråga på liv och
död. De måste uppbjuda all sin kraft för att
övervinna tvivel och misströstan. De tvingas att
ständigt söka vidare för att äntligen komma till
klarhet. Och för dem blir varje nytt svar en
utgångspunkt för nya frågeställningar.
Det andra spörsmålet gäller det praktiska livet,
människornas handlingsliv. Den frågan har
mindre betydelse i samhällen där traditionen härskar.
Där är svaret från början givet: du bör handla
efter sedvanornas mönster och undvika alla kolli-
Föredrag på K. Tekniska Högskolan den 16 oktober 1947.
140.8
sioner med fäderneärvda normer för rätt eller
orätt. Men läget blir ett annat i tider, då motsatta
politiska, sociala och moraliska värderingar
möter upp i förbittrad envigeskamp. Då kan vi inte
kritiklöst rätta oss efter inlärda bud. Då måste vi
taga ställning på eget ansvar och pröva tidens
förkunnelser så gott vi kan innan vi accepterar
den väg, som synes oss bäst föra till målet. Och
vill vi taga den saken på allvar, möter vi lika
stora svårigheter som i det teoretiska tänkandets
värld. Det är inte lätt att se klart på frågorna,
och det är lätt att ryckas med av suggestiva
propagandaroller. Men skall vi komma till en
lösning, fordras kritiskt tänkande, sorgfällig
prövning av idéernas bärkraft. Vi måste tillämpa
samma stränga metod, som tillämpas i de
vetenskapliga laboratorierna. I ert dagliga arbete är
ni väl förtrogna med denna metodik; man skulle
blott önska att samma anda fick göra sig
gällande i den värld där den offentliga meningen
skapas.
Den tredje frågan lydde i Kants formulering:
vad får jag hoppas? Man kan kanske uttrycka den
så: har våra livsvärden någon möjlighet att
realiseras i den värld, som vår erfarenhet känner?
Om man tror att allt är inrättat på bästa sätt
och att allting syftar till det bästa, så behöver
man inte taga detta spörsmål alltför seriöst. Men
kan man acceptera en sådan optimism utan att
förneka påtagliga erfarenhetsfakta eller
appellera till metafysiska antaganden, som inte kan
prövas på erfarenhetens väg? Ser man
förhållandena sådana de är — och att göra det är ett
ofrånkomligt intellektuellt ärlighetskrav — då kan
man inte förneka den djupa klyftan mellan de
värden, kulturmänniskan sätter högst, och de
makter, som i stor utsträckning dirigerar
historien. Har vi rätt att hoppas, har vi rätt att hoppas
på att ett meningsfullt innehåll växer fram
genom de ofta tragiska och förnuftsvidriga
omvan-lingsprocesserna? Och tanken går ännu längre.
Även om mänsklighetens utveckling en gång
skulle föra till ett tillstånd, som motsvarar våra
högsta förhoppningar, så tyder alla fakta på att
den endast är en övergående episod i den stora
naturprocessen. En gång upphör förutsättningarna
för mänskligt liv på vår planet, och alla vårt
släktes strider och strider och strävanden skall vara
som om de aldrig varit. Inför sådana utsikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
