Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 1. 3 januari 1948 - Mänsklighet, teknik — varthän? av Emil Brunner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 januari 19A8
5
iiiskans makt över naturen är underordnad
samma vördnad och kan därför icke urarta. Den
kan framför allt inte utvecklas till ett begär efter
makt över medmänniskorna. All makt är socialt
tyglad och moraliskt inordnad, emedan den under
-lyder vördnaden inför den från vilken all makt
kommer och som slutligen all makt tillkommer.
Detta är den kristna uppfattningen av personen,
personlighetslivet. Det är lätt att se, att den varken
är individualistisk eller kollektivistisk: ansvarig
kärlek är i högsta grad personlig och i högsta grad
gemenskapsbetonad men oförenlig med vare sig
individualism eller kollektivism. Det är också lätt
att inse, varför motsatserna ande—materie eller
ande—kropp inte här kommer i fråga. Ty tillika
med att människan är kroppslig och inplacerad
i en materiell verklighet är hon kallad till kärlek
under ansvar, en kärlek som skall förmå hävda
sig just på det materiella området.
Framför allt ber jag att få betona en sak, som
troligen kommer att framkalla motsägelser från
många läsares sida. Vad vi nyss skisserat
förverkligas icke med kristlig moral, över huvud
taget icke med moral och etik. Man kan inte
under åsidosättande av gudstron tro sig kunna
böta det onda i tiden med moral, med etik.
Tvärtom. Det var det som var den skickelsedigra
villfarelsen av den liberala borgerligheten under
senaste århundradet att den trodde att det
existerade en av tron oavhängig i och för sig
begriplig, självfallen moral eller etik. Denna
vanföreställning om en autonom, av tron oberoende
etik har berett vägen för den falska autonomin
hos den tekniska människan och tekniken — och
— förlåt avvikelsen från ■temat! — för den
totalitära staten. Irreligiös moral öppnar vägen till
ansvarslösheten; ty sann ansvarighet kan icke
utan religion, utan tro på en som gör oss
ansvariga över huvud taget tas på allvar. Irreligiös
moral kan för en kort tid vara berättigad som
reaktion mot en bigott eller etiskt steril religiositet
men endast tillfälligt. En irreligiös moral är alltid
avkomling efter en ansvarighet som en gång var
grundad på gudstro; den kan bestå under en eller
två generationer — sedan är den förbrukad och
övergår i ansvarslöshet.
Det är min allvarliga övertygelse, att ingenting
annat än en återvändo till den kristna gudstron
kan rädda oss. Men denna återvändo måste
samtidigt vara ett upptäckande av något nytt. Den
kan under inga förhållanden bli en återgång till en
redan existerande tradition. Den kan det inte
redan därför, att det gäller att finna gudstrons
innehåll och mening för dagens människa, människan
i teknikens tidsålder. Detta innehåll kan endast
den tekniska tidens människa själv avslöja.
Irreligiös moral har aldrig utvecklat någon
dynamik. Den är en snittblomma i vas, inte
en blomma som har sina rötter i jorden och
därför kan förnya och fortplanta sig likt den
ansvarighet som har sitt upphov i det levande
förbundet med Skaparen. Men denna tro bör
förkunnas icke blott från predikstolen. Den måste
betygas av dem som är representanter för vår
tidsålder: vetenskapens och teknikens män. Om
Ni tekniker och vetenskapsmän frågar mig vad
Ni kan göra för att avvända ofärden, kan jag
inte säga annat än detta — och jag anser det
vara tillfyllest: Ni kan som utvalda talesmän för
vår generation bättre än någon annan göra det
som vår tid mer än allt annat behöver. Ni kan
vittna om den nya personuppfattning och det nya
personliv, som har sina rötter i den kristna tron
och vars adelsmärke är kärlek under ansvar.
Ni kan inte endast återinordna den bångstyriga
tekniken för dess mänskliga ändamål; Ni kan
bättre än någon annan medverka till att den
olycksaliga process, varigenom tekniken
blivit omänsklig, göres reversibel, så att vägen
öppnas för dit nya: att göra tekniken
tjänst-duglig för människan och hennes
självändamål, det sant mänskliga personlivet. Vi
yrkespredikanter, vi teologer, har inte mera vår
generations öra. Ni har det. Vad Ni säger i dag
kan vara den avgörande begynnelsen till en
omvändelse. Vad Ni säger resulterar i detta om Ni
talar med det allvar, den övertygelse och den
ödmjukhet som är den personliga trons
särmärke och som har en dynamik, vilken ej kan
förliknas vid något annat. Vi har under dessa år
fått erfara hur ofantligt mycket en falsk tro är
i stånd till och hur hemskt den kan fara fram;
det gäller för vår generation och framför allt för
dess utvalda talesmän att visa världen vad en
sann tro kan åstadkomma. För att säga Er detta
och för att be Er om denna stora tjänst har jag
skrivit ned dessa rader. Det återstår mig endast
att nedlägga denna min bön i Edra hjärtan.
På den under diskussionen framkastade huvudfrågan:
"Måste moralen nödvändigtvis grunda sig på religion,
räcker det inte med moral såsom sådan?’’, svarade piofessor
Brunner i sitt slutanförande:
En avbruten ros i en vas är lika skön som rosorna på
stocken. Men skillnaden är den, att rosen i vasen snart
vissnar och dör. Rosorna på stocken kommer igen nästa
år. De kan pånyttfödas och de kan också fortplanta sig.
Den moralitet, som existerar i dag och som är frukten av en
tidigare gudstro, är god och ädel. Men den äger ingen
regenerationskraft och ingen fortplantningsförmåga. Den
första generationen som har förlorat tron har "ännu"
moral. Redan hos den andra generationen har moralen sta:kt
försvagats, och den tredje generationen har ingen moral
alls kvar. Detta är facit av de senaste århundradenas
historia. Det moralisk-kulturella sönderfall, som vi bevittnar,
är en följd av att tron gått förlorad. Mänskligheten har
under de senaste två hundra åren utfört experimentet att
försöka äga kultur utan Gud. Resultatet är förkrossande
negativt. Som vetenskapsmän borde vi dra konsekvensen:
kulturen kan i längden icke bestå utan religion. Att tron
försvinner gör att mänskligheten alltmer sjunker tillbaka
ned i anarki och brutalitet. Denna process kan icke hejdas
med moral allenast, det måste ske med krafter ur de
djup, där Gud är människornas inspirationskälla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
