Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 2. 10 januari 1948 - Elstandardiseringen ur driftsynpunkt, av Manne Hernberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
TEKNISK TIDSKRIFT
Transformatorstationer,
instrumenteringar, kablar
Instrumenteringar för högre spänningar utföres
numera i huvudsak utomhus och måste
anpassas individuellt efter anläggningens speciella
behov. Här kan alltså inte bli tal om någon
standardisering annat än möjligen av detaljerna. När
man däremot kommer ned till spänningar på
10 kV och därunder, som vanligen utföras
inomhus, börjar det finnas vissa möjligheter till en
standardisering för de vanligare strömstyrkorna.
Själva stativen kan utföras enligt
bygglådsprin-cipen, och de större elektriska firmorna har
också i viss mån gått in för det. I Bofors har vi
endast två typer av stativ eller järnställningar för
instrumenteringarna, ett för 8 kV och ett för
medel- och lågspänning. Vi använder exakt
samma stativ eller skåp på högspänningssidan i
transformatorstationerna såväl för motorkraft som för
ugnar. En andra något mindre typ använder vi
för 500 V fördelningsinstrumenteringar samt för
ugnsinstrumenteringar vid 220 V och för likström.
Vi har härigenom fått ned kostnaden för
instrumenteringarna högst avsevärt och fått ett
enklare planerings- och ritarbete. Vid flyttningar eller
ändringar kan man också använda de gamla
skåpen. Så som instrumenteringarna utfördes
tidigare var detta icke alltid möjligt.
Jordkablarna för 1 kV och lägre spänning kan
man också standardisera, åtminstone under
normala tider. Det är sålunda inte nödvändigt att för
trefaskablarna hålla sig med alla dimensioner
från 15 mm2 och uppåt. Vi har i huvudsak
försökt att hålla oss till 6. 16, 50 och 95 mm2.
Lagerhållningen blir på det sättet mycket enklare,
även med tanke på boxarna och övriga tillbehör.
I speciella fall måste man dock göra avsteg från
den här regeln.
På förbrukningssidan har man visserligen inte
alla gånger den grövsta materielen och de
största och dyrbaraste apparaterna och maskinerna,
men där finns det så mycket mera av allting.
Enbart av det senare skälet blir det här nödvändigt
att hålla ett öga på möjligheterna till
standardisering.
För transformatorstationerna inom industrierna,
där kraften transformeras ned till
förbrukningsspänningen, gäller i stort sett de synpunkter, som
jag anförde nyss, särskilt för
instrumenteringarna. Transformatorerna bör både primärt och
sekundärt vara utförda för standardspänning
enligt de svenska normerna. Har man det, får man
en viss lagerhållning hos tillverkarna men också
den bästa möjligheten till omkoppling till annan
spänning vid ömsesidigt lån mellan företag som
inte ha samma spänning. Man bör helst
också stanna för vissa standardstorlekar samt för
utomhusutförande på transformatorerna.
Standardiseringen av storleken har faktiskt blivit
lättare nu, sedan man har lärt sig, att man med
hänsyn till kortslutningseffekten nog i allmänhet
inte bör gå avsevärt över 1 000 kVA för att inte
få för stora påkänningar på apparaterna i
medel-och lågspänningsanläggningarna.
Transformatorerna inom samma anläggning bör också vara
utförda så, att de kan parallellarbeta, om det
någon gång skulle behövas. Vi har i Bofors 800 och
200 kVA som standard för transformatorer för
kraft och för värmebehandlingsugnar.
Spänningar
Om valet av spänning på de olika
förbrukningsapparaterna vill jag endast säga, att 220 V
huvudspänning bör bli standard vid trefasiga
motståndsugnar. Valet här är resultatet av ett
samgående mellan konstruktiva önskemål och
hänsyn till den personliga säkerheten.
För belysningen synes man tyvärr behöva räkna
med två spänningar. Man blir med hänsyn till
gasurladdningslampor och lysämnesrör allt mer
tvingad att lägga om till 220 V för
allmänbelysningen, där man inte redan har den spänningen;
för platsbelysningen måste man ha en lägre
spänning, i allmänhet 110 V, ibland klenspänning,
t.ex. 24 V. Belysningstransformatorerna bör
väljas av standardstorlek, t.ex. som vi har det, 50,
25 och 10 kVA vid trefas samt enfas 1 kVA för
vissa småbehov. De kan för att vara
gemensamma utföras sekundärt omkopplingsbara 220/110
V, där man har båda de spänningarna.
Den vanligaste spänningen för industrins
motorer är 380 eller 500 V, den senare mest inom
den tyngre industrin i Sverige, dvs. inom
järn-och gruvindustrin samt cellulosaindustrin, den
förra inom övriga industrier.
Omkopplingsmöjligheten har härvid en viss betydelse. De som har
någon av motorspänningarna 380, 220, 190 eller
110 V har i allmänhet möjlighet att koppla om
mellan de två förstnämnda och de två sistnämnda
inbördes. Vill man koppla om en 380 V motor till
190 eller 110 V, kan även detta gå genom en
enkel inre omkoppling. Vid spänningen 500 V
kan man däremot inte koppla om till någon av
spänningarna i den nyssnämnda 380 V serien.
Det är onekligen en olycka, att vi har denna
spänningsförbistring inom landet, och det har
talats mycket om, vilken motorspänning, som är
bäst, 500 V eller 380. Det kan inte förnekas, att
man med samma kabeltvärsnitt kommer
praktiskt taget dubbelt så långt vid 500 V som vid
380 V; 500 V spänningen får nog därför anses
motiverad i den tunga industrin, där man många
gånger har stora motorer och stora avstånd, och
motorerna inte är av den storleksordningen, att
de kan anslutas direkt till högspänning.
Motorerna, apparaterna och i synnerhet
uttagsplintarna börjar nog nu också bli så pass driftsäkra, att
skillnaden i det hänseendet inte är av någon
större betydelse. En fördel, som man onekligen
har åtminstone vid mindre anläggningar vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
