Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 3. 17 januari 1948 - Mineralografi — en metallografi för icke-metaller, av J Arvid Hedvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 januari 19A8
29
Mineralografi —
en metallografi för icke-metaller
Professor / Arvid Hedvall, Göleborg
Problemet om möjligheten för diffusion och
reaktion av materie i fast form hade ännu vid
sekelskiftet belysts endast genom ett fåtal
godtyckligt valda experiment med metalliska system
(ex. Spring, Roberts Austen, Marsden) utan
syftning till systematisk klarläggning. Metallernas
särställning i många fysikaliska och kemiska
hänseenden gjorde, att man vid denna tid antingen
höll omsättningar i icke-metalliska pulver för
helt uteslutna eller icke alls kom på idén att
experimentellt pröva dem. De enda försök, som före
1912 förelågo, hade utförts av Cobb (1910)1 i
blandningar av CaCO:i eller CaS04 med Si02 eller
ALO3 vid temperaturer mellan 800° och 1 100°.
Det kan numera knappast vara tvivel om, att
Cobb verkligen erhöll omsättningar, men det är
belysande för tidsläget, att han själv icke
uppfattade dem som resultat av pulverreaktioner.
Han säger: "The assumption involved is that a
solid particle heated to a temperature below its
inelting point and below the temperature at which
it exerts a vapour pressure, may become
sur-rounded by a quasi vaporous film of its own
material, which facilitates effective molecular
contact with a neighbouring particle."
Liknande uppfattningar blevo länge bestående.
Endast ett rikt skiftande förråd av systematiskt
samlade resultat, erhållna med system, där
flytande eller gasformiga faser omöjligt kunde
tillskrivas förklaringen till hastigt förlöpande
reaktioner och där lagbundenheter vid
reaktionsförloppen uppträdde, som blott kunde hänföras till
fasta faser, övertygade så småningom om en
under olika förhållanden uppträdande för
reaktions-förmåga tillräcklig rörlighet av partiklarna även
i det fasta aggregationstillståndet.
Redan de första utförda experimenten (1912—
1916)2 med omsättningar mellan ur salter
framställda oxider visade ett av utgångsmaterial och
behandlingssätt mer eller mindre utpräglat
reak-tivitetsberoende. Man kände på denna tid ännu
föga om kristallgitternas struktur. En
röntgeno-grafisk-kemisk undersökning av på olika sätt
framställda rena Fe,03-preparat (1920—1922)3a
tolkades så, att i de ur sulfat framställda
preparaten ett slags mot struktur jämvikt icke svarande
669.014
reliktstruktur (arvstruktur) existerade i
oxidpreparatet, som på grund av dylika fel — utom
fysikaliska särdrag (t.ex. färgen) — också besatt en
större aktivitet än normalt (1935)8b. Dessa
observationer och Kohlschütters tidigare topokemiska
undersökningar introducerade de irreversibla
strukturfelens teoretiskt intressanta problem och
stora praktiska betydelse.
Redan tidigare (början av 1930-talet) hade en
serie försök utförts, vilka pekade i samma
riktning, nämligen reaktioner med sig omvandlande
substanser. Omvandlingen kunde bestå i rent
kristallografiska strukturändringar eller i
termiska sönderfall3c. I bägge fallen uppkommo
hög-reaktiva faser, respektive in statu
nascendi-till-stånd. Det var visat, att den fasta materien ej
endast kunde angripas utan också angripa, och
att dess reaktivitet under lämpliga förhållanden
kunde vara ej endast stor utan också med
strukturfaktorer högst växlande. Vad redan de första
trevande försöken läto ana, nämligen att det fasta
tillståndets omsättningsförmåga med
omgivningen ej var ett problem möjligt att lösa ut ifrån
några få fastställda resultat men att dess
behandling klart krävde en betydligt vidare kemiskt
topografisk orientering, hade belagts med tydliga
illustrationer.
En jämförelse mellan reaktivitet och elektrisk
ledningsförmåga visade (1927)8d, att inträdandet
av hastiga omsättningar (det långsamma
reaktionsförloppet börjar vid betydligt lägre
temperaturer) i sådana system, där jonledningsförmåga
uppträder, kan vara förbundet med en
materietransport med tillhjälp av joner. Men det
framgick också av dessa och tidigare resultat, att en
allmängiltig förklaring till reaktionsmekanismen
via vandrande joner var otänkbar. Redan
ledningsförmågan kan variera både kvalitativt och
kvantitativt med temperaturen och t.o.m. med
strukturen. Wagner frångick efter diskussioner
därför sitt försök till en enhetlig förklaring av
omsättningar på basis av vandrande joner.
Långt tidigare (1922—1927) hade en serie
undersökningar utförts, vilka visat, att
förbluffande snabba omsättningar kunde uppkomma vid
inverkan av oxider på salter av syresyror3e, halo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
