Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 3. 17 januari 1948 - Kärnomvandlingar i Berkeley-cyklotronen, av Sigvard Eklund - Metallurgisk forskning med radioaktiva ämnen, av I Göransson - Miniatyrlikströmsmotor, av S Bt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40
TEKNISK TIDSKRIFT
energi åstadkommer klyvning av elementen vismut och
bly, deutoner med 200 MeV energi klyver elementen
vismut, bly och tallium, under det att 400 MeV heliumjoner
dessutom klyver platina och tantal. En mycket intiessant
omständighet är, att de radioaktiva klyvningsprodukterna
från dessa element med lågt atomnummer uppvisa ett
brett maximum i den kurva, som anger sambandet mellan
utbytet som funktion av masstalet hos
klyvningsprodukterna. Motsvarande kurva för klyvningsprodukterna
från uran uppvisar ett utpräglat minimum mellan två
maxima.
Även om bly kan klyvas är det inte möjligt få till stånd
en kedjereaktion i detta element. Anledningen är den, att
de vid klyvningen av en blykärna emitterade partiklarna
inte ha den höga energi, som är nödvändig, för att de i
sin tur skola kunna framkalla klyvning av en ny
bly-kärna. Erfarenheterna från reaktioner med
högenerge-tiska partiklar antyder emellertid en annan väg: man låter
klyvningsprocessen föregås av en process, som medför
avdunstning från en tung kärna av ett stort antal
neutroner. Sannolikheten för klyvning av restkärnan, för vilken
förhållandet massa : laddning sålunda minskat högst
avsevärt, blir därigenom väsentligt ökad.
Då splittringsreaktioner ofta leder till bildandet av
kärnor med mindre antal neutroner än normalt, för vilka
stabiliteten alltså återställes genom positronemission,
kommer dylika reaktioner att medföra en skörd av
positron-emitterande radioisotoper, i hög grad välkommen som ett
komplement till de betaemitterande klyvningsprodukterna
från uran och torium.
Som ett annat mycket viktigt resultat från
undersökningarna i 184" cyklotronen kan nämnas den väl
kolli-merade neutronstrålning, som erhålles då olika målskivor
bestrålas med deutoner. öppningsvinkeln hos strålknippet
uppgår endast till ca 10° (Chem. Engng News 1947 s. 2819;
Phvs. Rev. 1947, 72, s. 740K Sigvard Eklund
Metallurgisk forskning ined radioaktiva ämnen.
Car-negie-Institutets metallforskningslaboratorium har
igångsatt undersökningar för att med hjälp av radioaktiva
ämnen söka utvidga kunskapen om de grundläggande
fenomenen i metallurgin, i första hand sådana som hastigheter
och mekanismer för metallurgiska reaktioner i metallbad
samt i fasta legeringar. 1 fråga om smältor av metaller och
legeringar har till att börja med intresse ägnats åt
reaktioner i stålbad. Särskilt har man sökt bestämma
aktiviteten hos olika beståndsdelar i flytande stål och slagger
samt mekanismen vid reaktion via skiljeytan mellan
metallbad och slaggtäcke. För legeringar i fast tillstånd har
forskningsarbetet primärt inriktats på de
diffusionshas-tigheter och den värdering av interatomistiska krafter och
aktiviteter i fasta lösningar, som kan härledas från
dif-fusionsdata.
Radioaktiva preparat har använts till att söka
koefficienterna för svaveltransporten och kalciums
desoxida-tionskonstant vid försök med reaktioner genom gränsytan
mellan slagg och stålsmälta, till undersökning av järnets
självdiffusion, till studium av mekanismen vid
glödskals-bildning på järn samt till bedömning av kristallsegring.
Radioaktivt kalcium ger möjlighet att undersöka denna
metalls löslighet i smält järn och att studera kalcium—
syre-jämvikten i järn. Man kan ej med åtminstone vanliga,
kända metoder bestämma små halter av kalcium i järn
på kemisk eller spektrografisk väg. Halten av radioaktivt
kalcium, som kemiskt förhåller sig på samma sätt som
vanligt Ca, kan däremot uppskattas från dess radioaktiva
sönderfall, mätt med Geiger—Müller-räknare. I flytande
slagger och legeringar förefintliga ämnens aktiviteter kan
bestämmas genom ångtrycksmätning, varvid ett ämnes
radioaktivitet kan utnyttjas i analytiskt syfte. Man låter
det förgasade ämnet ovanför smältan strömma ut ur degeln
genom ett litet hål, varefter ämnet uppsamlas som
kondensat på en speciell, relativt kall skiva. Högt vakuum
under processen kan vara fördelaktigt. Om ångtrycket är
så starkt, att denna anordning blir opraktisk, kan man
tillämpa samma metod som för mättnings- eller
"dagg-punkts"-bestämning av t.ex. zinkens ångtryck i mässing.
Vid diffusionsförsöken söker man bl.a. att erhålla data
för bedömning av kinetiken vid den eutektoida reaktionen
"austenit—perlit". Hastigheten vid järnets självdiffusion i
såväl ot- som y-området har sålunda utforskats så gott
som fullständigt med hjälp av radioaktivt Fe. Kolets
diffusionshastighet i olika fall har fundamental betydelse och
undersökes likaledes. I diffusionsekvationen för binära
legeringar vill man kontrollera, om diffusionskoefficienten
verkligen blir oberoende av sammansättningen, när
aktiviteterna insättes i stället för halterna. Flera skäl tyder
på att Ag—Au-legeringar blir lämpligt försöksmaterial i
detta fall. Även diffusion i ternära legeringar är med i
försöksprogrammet. Ett ternärt system, där ämnena
bildar substitutionsgitter, ett annat dito, i vilket en
komponent ger additionsgitter, och ett tredje, där troligen två
komponenter kan bilda additionsgitter, är planerat att
undersökas. Förslagsvis har Cu—Ni—Zn-, Fe—Si—C- och
Fe—C—R-systemen antecknats för resp. nämnda system.
Det stora inflytande, som bor har på stålets härdbarhet,
har föranlett, att man redan börjat söka efter den effekt
bor utövar på kolets diffusion i a-järn.
För det närmaste året har följande forskningsspörsmål
uppsatts på Institutets arbetsprogram: Järnets diffusion i
oc- och y-järn för olika kolhalter samt i Cu, Ni och Co;
andra ämnens diffusion i järn, såsom C i y-järn för olika
C-halter; H, N och R i a-järn för olika C-halter samt C i
ce-järn för olika halter av dessa tre ämnen; H och B i
7-järn för olika C-halter samt C i y-järn för olika H- och
B-halter; Cr och Si i oc- och y-järn för olika C-halter och
vice versa; mekanismen för diffusion i binära fasta
me-tallösningar, såsom frågan om hur diffusionen påverkas
av hålrum i gittret (Ni—Al- och Co—Al-legeringar
lämpligt material); noggrant studium av Kirkendalls effekt
(diffusion mellan olika ytor) och kvantitativ bestämning
i samband med diffusion; naturen hos korngränser och
deras inflytande på diffusionen (t ex. utskiljningen av Bi
i korngränserna hos Cu); optiskt studium av ytdiffusionen
inom Ag—Cu-systemet; interdiffusion och självdiffusion
för guld och silver i Au—Ag-legeringar och jämförelse med
aktiviteterna; andra teoretiska studier av mekanismen för
diffusion i fast tillstånd i anslutning till i litteraturen
återgivna data; samt diffusionsundersökningar i ternära, icke
järn-system, såsom Cu—Ni—Zn och Cu—Ni—Sn.
Även om mekanismen för diffusionen vid
glödskalsbild-ning på järn och stål är det möjligt att få en säkrare
uppfattning med hjälp av radioaktivt järn, vilket t.ex. kan
elektrolytiskt utfällas på föremålet som ett tunt skikt,
innan oxideringen verkställes. Genom uppmätning av
mängden radioaktivt Fe på olika djup under ytan av det
oxiderade provet kan man sedan avgöra, om oxidskalet
uppbyggts genom diffusion av syre till järnet eller omvänt av
järn till syre. Det har framgått att mekanismen för
oxidationen är mera invecklad än vad som tidigare förmodats.
Provning med ett annat ämne, kol, har utförts genom
cementering av rent järn med radioaktivt BaC03 i
kolsätt-ningsmedlet, varvid man fått kolstål med hög halt av
radioaktivt kol, vilka stål torde bli lämpligt material för
undersökning av austenitens omvandling till perlit.
Den farliga strålningen från de radioaktiva ämnena och
materialen påkallar omständliga skyddsåtgärder vid
försöken (E S Kopeckt i Iron Age 4 sept. 1947). / Göransson
Miniatyrlikströmsmotor. I USA har man konstruerat
en miniatyrmotor med permanentmagneter, som är
avsedd för tidapparater, självuppdragande klockor och
liknande apparater, där små effekter erfordras. Motorns data
vid fullast är 1,5 V, 0,8 A, 3 000 r/m, 0,0005 hk och
verkningsgraden 34 %. Motorn väger 100 g och har
dimensionerna 38 X 26 X 38 mm (Electr. Engng sept. 1947). S Bt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
