Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 7. 14 februari 1948 - Insänt: Grundämnenas nomenklatur, av Harald Thunæus och Arne Ölander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
TEKNISK TIDSKRIFT
Som bekant är det vetenskapliga och tekniska svenska
språket synnerligen radikalt till sin stavning, och sedan några
årtionden följer denna mycket fasta regler, som ganska
konsekvent tillämpas av de stora uppslagsböckerna, medan
tyvärr många enskilda vetenskapliga författare syndar
häremot. De viktigaste riktlinjerna för denna stavning är
följande: Den latinska bokstaven c ersättes framför hård
vokal med k men bibehålles framför mjuk, såsom i
kadmium och kalcium, och det grekiska ch övergår alltid till
k, t.ex. kinin och kalcedon. Ph ersättes med f, såsom i
klorofyll och ftalsyra (och det därur härledda glyftal, som
man tyvärr alltför ofta får se skrivet glyptal efter det tyska
Glyphtal). I de grekiska rh och th faller h bort, såsom i
tiosulfat och rodanvätesyra; och det latinska æ ersättes
med e, såsom i cesium, levulos och hemoglobin, ej med
det tyskt influerade ä (för hundra år sedan skrev man
dock ännu medicinä doctor och Mariä bebådelsedag).
I övervägande antalet fall har nomenklaturutskottet
visserligen följt dessa allmänt erkända regler, men i
åtskilliga har det helt brutit med dem. Sålunda har utskottet
för rodium och torium medgivit dubbelformer med rh och
th, vilket försvaras med att så skett för erhållande av
överensstämmelse med de kemiska tecknen Rh och Th. Men
då inställer sig givetvis den frågan, varför man inte också
rekommenderar stavningarna actinium, calcium, clor,
co-bolt, crom, scandium och tecnetium för att få
överensstämmelse med den kemiska beteckningen. Och finns det
i så fall över huvud taget någon anledning att skriva
re-nium med rh bara för att namnet är härlett ur
Rhenflo-den, när den kemiska beteckningen är Re? Det är också
fullkomligt obegripligt, att de två elementen litium och
tallium begåvats med dubbelformer på h, trots att denna
bokstav inte ingår i den kemiska beteckningen, och trots
att liknande grekiska ord enligt svenskt språkbruk skrives
utan h (jfr litograf och tallofyter).
Vi kommer så till uttalsbeteckningarna. Här berör
utskottet självt det ologiska i att betona första stavelsen i
de ur grekiska ordstammar bildade ädelgasernas namn,
t.ex. ne’on, när de ur liknande ordstammar härledda
kärn-kemiska beteckningarna betonas på sista stavelsen, t.ex.
elektro’n och proto’n. Skulle inte kemisterna i detta fall
kunna gå med på att uttala de förra i analogi med de
senare, så mycket mer som neo’n, t.ex. i neonrör, och
nvlo’n i nylonstrumpor nu vunnit hävd i svenskt
språkbruk.
Beträffande alumin (best. form aluminet) konstaterar
nomenklaturutskottet rätt och slätt, att detta ord inte slagit
igenom. Avser utskottet därmed att denna förkortning av
det klumpiga ordet aluminium och det ännu otympligare
aluminiumet är oanvändbar och förkastlig? Men hur
mycket papper och trycksvärta skulle inte kunna sparas på
formen alumin i våra dagar, då denna metall blivit en
av våra vanligaste. Liknande förkortningar har ju med
fördel och utan skada för tydligheten för länge sedan
genomförts för en hel rad andra grundämnen slutande på
(i)um, såsom volfram, som från början hette wolframium,
och på samma sätt uran, titan, tellur, krom, tantal och
selen, för att inte tala om niob, som utskottet självt tagit
upp som dubbelform till niobium. Även andra
grundämnen skulle med fördel kunna förkortas på liknande sätt,
därest behov föreligger.
Att den tyska benämningen wolfram (som på svenska
givetvis skrives volfram) skulle kunna bringas att vika för
det ursvenska tungsten, som användes av engelsmän,
amerikanare och fransmän, torde väl åtminstone att döma av
nomenklaturutskottets inställning till övriga berörda
språkfrågor vara alltför förmätet att hoppas på.
Härmed är utskottets förslag sönderplockat bit för bit,
och det återstår sedan inte mycket att bygga på i det. Jag
skulle därför vilja föreslå, att frågan om elementens namn,
stavning och uttal hänskjutes till ett annat forum, som har
bättre förståelse för TNC och dess verksamhet för
befrämjande av ett riktigare, tydligare och mera logiskt ve-
tenskapligt och tekniskt svenskt språk än
Kemistsamfundet, eller att TNC tar de ovan gjorda påpekandena ad
notam. Harald Thunæus
Då en nordisk nomenklaturkommission skulle den 12—14
januari 1948 sammanträda och därvid undersöka på vilka
punkter det är möjligt att samordna de nordiska språkens
kemiska termer, skulle det vara ett slag i ansiktet på våra
grannar om vi omedelbart förut fastlade en från den
senaste tidens namnskick avvikande lista, som skulle vara
normgivande för lång tid framåt. Tidigare har jag alltid
hört att TNC var livligt intresserad av nordiskt samarbete
men erfar nu att detta ej gäller alla TNC:s medarbetare.
Ingenjör Thunæus har vid samtal med mig förklarat sig
icke kunna tänka på något samarbete med de danska
kemisterna men möjligen med norrmännen. Jag finner det
beklagligt att han hör till dem, som vill isolera det
svenska språket från grannarnas.
Ej heller kan jag godta Thunæus’ åsikt, att då
namnskicket är varierande, skall endast en grupp få göra sig hörd,
men den mera konservativa hängas i tysthet. Just de
kemiska namnen skiljer sig från den större delen av TNC:s
arbetsområde däri, att de är internationellt anknutna, och
man bör därför vara varsam vid bestämmandet av deras
svenska former. Då två namnformer är i allmänt bruk,
vilka icke kan ge upphov till missförstånd, är det enbart
pedanteri att vilja förbjuda den ena.
Thunæus räknar upp några stavningsregler, som uppges
följas av stora uppslagsböcker, vilket ger läsaren intrycket
att utskottet skulle ha syndat mot dem alla. I verkligheten
gäller hans opposition blott att utskottet velat tillåta vissa
äldre dubbelformer med rh och th (s.k.
kompromissträ-vande). Ty han vill väl icke att curium skall stavas kurium?
Ämnet är dock uppkallat efter Curie. Nordisk Familjebok,
som Thunæus vid samtal åberopat, ger i de flesta fall
dubbelformer, dock ej vid rhenium. Svensk Uppslagsbok ger
dubbla former även i detta fall.
Emedan utskottet angivit motivering för att tillåta de
gamla formerna rhodium och thorium, frågar Thunæus
varför det icke rekommenderar de horribla nybildningarna
clor och crom. Hade vi inte kunnat få slippa en sådan
dumhet?
Alumin har jag personligen sympatier för, och hade våra
grannar velat ta den formen, skulle nog utskottet ha r<°
kommenderat den. Det är dock litet löjligt att tala ojci
pappersbesparingen. Vida mer papper skulle den man
kunna utlova, som började propagera för rationalisering av
personnamns stavning (förlåt!). I Frankrike och Tyskland
har man sedan gammalt gärna strukit ändelserna i
grekiska och latinska personnamn, så det finns förebilder.
Amerikanarna, som så gärna förkortar allting, visar dock
ingen tendens att stryka -um i elementens namn.
Ett ersättande av wolfram med det svenska tungsten
skulle stå i samklang med önskemålet att svensk
namn-givning så långt som möjligt ansluter sig till de viktigaste
främmande språken. Engelska är numer viktigare än tyska.
Sedan Thunæus’ opposition sålunda sönderplockats har
man egentligen blott fått fram, att han vill likrikta språket
enligt senaste modet. Vad som är riktigt i språket växlar
nämligen från tid till annan. Tydligheten är en värdefullare
arbetsprincip. Den kemist, som huvudsakligen måste läsa
utländsk litteratur, sätter större värde på anslutningen till
internationellt bruk, än den som icke gör det. Logiken har
blott en begränsad användning här, med dess hjälp kan
man lätt få vilka galenskaper som helst (natr, kal). En
avvägning måste därför alltid göras, och inom utskottet har
olika meningar gjort sig hörda (kommittéprodukt). Vår
tvist rör sig i grunden blott om, huruvida olika meningar
skall få göra sig hörda. Om vi vill övergå från wolfram
till tungsten, är det ej då rimligare att under en
övergångstid tillåta båda namnen, än att föreskriva att från en viss
dag skall man övergå från det ena till det andra?
Arne Öländer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
