Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 8. 21 februari 1948 - Det internationella oljeläget, av Hans Christer Wiborgh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21 februari 1948
93
Det internationella oljeläget
Direktör Hans Christer Wiborgh, Örebro
Det har med oro konstaterats under hösten 1947
att Sveriges försörjning med flytande bränslen —
främst tunga oljor för industriell och annan
uppvärmning — icke varit tillfredsställande.
Efterfrågan på dessa produkter har varit allt för stor
för att helt kunna täckas, en situation som är
allvarlig nog i nuvarande läge med brist på snart
sagt alla slag av bränslen, såväl fossila som andra.
Det nu inträdda knapphetsläget har, i vad det
avser oljan, uppstått relativt snabbt samt givit
upphov till en del diskussioner om det allmänna
orsakssammanhang, som ligger bakom de
rådande förhållandena. Det är därför av intresse att
med utgångspunkt från den internationella
oljemarknaden söka klarlägga detta sammanhang.
Världens oljeindustri som sådan är icke endast
en av modern tids största industrier både i fråga
om investeringsvolym och produktionskapacitet;
den är även av avgörande betydelse för
upprätthållandet av en hög industriell och
transportteknisk standard inom ett modernt näringsliv. Att
olja dessutom är en ytterst ömtålig produkt
politiskt sett behöver knappast ens antydas. Oljan
har trätt i förgrunden vid utarbetandet av
ekonomiska efterkrigsprogram inom alla länder, och
Västeuropa har härvid blivit "oljesinnat" i en helt
annan omfattning än före andra världskriget.
Den nuvarande oljebristen är ej begränsad
enbart till Sverige utan berör mer eller mindre
allvarligt flertalet förbrukare både på västra och
östra halvklotet, däribland även länder, som
tidigare ansetts besitta de bästa
försörjningsförutsättningar, grundade som de varit på en
omfattande inhemsk eller annan direkt kontrollerad
oljeproduktion. Denna situation har paradoxalt
nog uppstått trots att världen alltjämt förfogar
över enorma oljetillgångar och trots att för
närvarande produceras närmare 400 Mt/år olja, dvs.
en tredjedel mer än världsproduktionen år 1939.
Oljeindustrins produktionskapacitet har tidigare
kännetecknats av en stor elasticitet, tillförseln
regleras på sätt och vis med ett världsomfattande
ventilsystem. För ögonblicket äro emellertid dessa
ventiler för små, rörledningarna
underdimensio-nerade och tanktonnaget otillräckligt. Den totala
efterfrågan på olja är för stor, eller mera korrekt
uttryckt, efterfrågan på olja har stigit för snabbt,
utan att motsvarande produktionsanpassning
kunnat ske. Världens oljeförsörjning har råkat ur
338(100) : 665.5
balans. Det är en serie av samverkande faktorer
som har förorsakat detta tillstånd — faktorer som
var och en sedan länge varit uppmärksammade
men vars samlade effekt icke snabbt nog kunnat
motverkas och elimineras.
Energibehovet ur balans
Världens energibehov tillfredsställes i stort sett
av kol, vattenkraft och olja. Kolet dominerar
genomgående energibudgeten runt om i världen.
För de två sistnämnda energikällorna, vattenkraft
och olja, är däremot ordningsföljden olika inom
olika länder och världsdelar. Enligt
Marshallplanens ekonomiska rapporter uppgick medeltalet av
energiförbrukningen under 1935 till 1938,
omräknat till stenkol, för Västeuropas del — 16 till
Marshallplanen anslutna länder jämte tyska
Bi-zonen — till omkring 610 Mt. I Förenta Staterna
var motsvarande värde under samma period 740
Mt stenkol. Av den totala västeuropeiska
energiförbrukningen bestod fyra femtedelar av kol,
medan vattenkraft och olja vardera blott svarade
för omkring en tiondel av förbrukningen i fråga.
Förenta Staternas energikällor däremot utgjordes
till 54 % av kol, 6 % av vattenkraft samt till icke
mindre än 40 % av olja. Medan Västeuropa av
naturliga skäl sålunda alltjämt baserar största
delen av sitt energibehov på kol, hade det
amerikanska näringslivet — oaktat landets kolrikedom
— redan före det andra världskriget överfört en
betydande del av energiförsörjningen från kol till
olja. Denna spridning mellan Västeuropa och
USA i det relativa behovet av olika energikällor
utgör en av huvudorsakerna till det nuvarande
oljeläget.
I första hand bli de västeuropeiska länderna
mycket känsliga för variationer i
kolproduktionen på grund av nämnda försörjningsbalans —
selektiviteten är för ringa. Sjunker den
västeuropeiska kolproduktionen exempelvis med 10 %,
måste bortfallet kompenseras med antingen
vattenkraft eller olja, i nuvarande snabbt inträdda
läge olja. Enär oljans andel i
försörjningsbalansen är relativt ringa, ca 10 % mot kol 80 %,
medför produktionsbortfallet, att tillförseln av olja i
det närmaste måste fördubblas (i Sverige har
förbrukningen av tunga oljor niofaldigats i
jämförelse med år 1939). Detta är vad som inträffat
under de sista åren. Den västeuropeiska kolpro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
