Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 8. 21 februari 1948 - Det internationella oljeläget, av Hans Christer Wiborgh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21 februari 19A8
95
3:e kvartalet. Hårdast drabbades exporten av
mo-torbrännolja och eldningsolja 1, som nedskurits
med 60 %. Ett totalt förbud mot export av
eldningsolja har varslats till den 31 mars 1948. Världens
oljehandel måste därför successivt delvis
överföras till andra exportbaser än den amerikanska.
Den amerikanska oljeindustrin liksom dess
engelska kolleger ha en utbredd internationell
verksamhet med oljeproduktionen förlagd till ett stort
antal länder i Sydamerika, Främre Orienten samt
Bortre Asien. Den amerikanska
exportminskningen måste ersättas från dessa zoner, i första hand
Sydamerika och Främre Orienten — Bortre
Asiens oljeproduktion är för avlägset belägen för
att verksamt kunna bidraga till Västeuropas
oljeförsörjning.
Efterfrågan stor på Syd- och Mellanamerikas olja
Venezuela, ett av världens oljerikaste länder, har
länge tjänstgjort som försörjningsbas för en
ansenlig del av Europas oljebehov. Redan före andra
världskriget levererades en tredjedel av Europas
oljeimport från Venezuela eller från Västindien,
den lilla holländska ögrupp norr om
Maracaibo-sjön, där den venezolanska oljan förädlas.
Venezuelas oljeproduktion, som mellan åren 1939 till
1946 stigit från 31 Mt till 55 Mt, exporteras på
grund av den ringa inhemska konsumtionen till
98 %. Det förtjänar härvid framhållas, att av den
totala svenska oljeimporten år 1946 levererades
26,5 % från Förenta Staterna samt icke mindre
än 57 % från Venezuela och Västindien.
Minskningen av den amerikanska oljeexporten har
delvis kompenserats genom ökade leveranser från
Venezuela, men det är många om budet i fråga
om oljeleveranserna därifrån, icke minst från
USA, vars oljeimport till största delen erhålles
från Syd- och Mellanamerika. Karibiska havet
med dess kringliggande stater, däribland
Venezuela, Colombia och Mexico, ligger
transportgeograf iskt väl till för en oljeexport riktad mot
Förenta Staterna samt tillhöra på sätt och vis även
Monroe-doktrinens domvärjo. Med en växande
amerikansk oljeimport växer följaktligen även det
amerikanska kravet på såväl Venezuelas som
övriga Syd- och Mellanamerikas oljeresurser.
Västeuropa kan icke helt förlita sig till
oljeimporten från arean kring Karibiska havet utan
nödgas vända sig österut — till Främre Orienten.
Främre Orienten världens nya oljecentrum
Därmed äro vi inne på det område som för
världens oljeindustri utgör stommen till en ny
epok, innebärande en överflyttning av
tyngdpunkten av världshandeln med olja från västra
till östra halvklotet. Inom "red line"-området i
Främre Orienten, dvs. Iran, Irak, Saudiarabien,
Bahrein samt Kuweit, ligga världens sannolikt
största oljereservoarer med hitintills konstaterade
oljetillgångar av över 3 500 Mt, vilket är mer än
motsvarande kända tillgångar i Förenta Staterna.
Främre Orientens oljetillgångar ha visserligen
varit föremål för en mild exploatering sedan
decennier tillbaka — oljeproduktionen i Iran
upptogs redan under första världskriget; områdets
verkliga produktionskapacitet är dock många
gånger större än vad de nuvarande
produktionsresultaten redovisa. Oljetillgångarna här äro
alltjämt praktiskt sett orörda. Den hittillsvarande
produktionsutvecklingen inom området är (i Mt)
1936 1940 1946 1947*
13,0 15,5 33,8 39,0
I dessa bibliska trakter, där assyrierna redan för
4 000 år sedan tillverkade sina hushållskärl av
oljeasfalt, beräknas oljeproduktionen att inom
loppet av 4—5 år stiga till omkring 75 Mt, vilket
likväl blott medför en avtappning av de
sannolika oljetillgångarna med mer än 1—1,5 %/år.
Planläggningsarbetet för en oljeproduktion av
skisserad omfattning är emellertid mycket
omfattande och tidskrävande. Det gäller icke enbart
att utvidga oljefälten med nya brunnar, den
utvunna oljan skall även transporteras till
lämpliga utskeppningshamnar, förädlas samt skeppas
till resp. förbrukningsländer. Detta
utbyggnadsprogram beräknas till en del vara genomfört 1950.
Förevarande oljefyndigheter i Främre Orienten
ligga, med undantag för Irak, inom ett relativt
kustnära område vid Persiska Viken. Härigenom
mynnar oljan transportgeografiskt sett mot öster,
mot Fjärran Östern, Australien och Sydafrika.
För leveranser till Medelhavet skall oljan antingen
föras runt arabiska halvön till Suez — en distans
av över 3 000 nautiska mil — eller också
transporteras via rörledningar, 1 600 km, direkt till
medelhavshamnar. Världens tankflotta är dock
icke stor nog att kunna utföra en omfattande
sjötransport av olja runt arabiska halvön.
Fraktkostnaden blir även hög. Rörledningar ha visat
sig vara den mest rationella lösningen av
transportproblemet avseende oljeleveranser från detta
område till Europa. Flera stora
rörledningsprojekt äro också redan under arbete. En ledning
med en kapacitet av närmare 15 Mt/år skall dras
från Saudi Arabiens oljefält till Sidon vid
Medelhavet; denna ledning beräknas färdiglagd år 1950.
En andra ledning av samma storleksordning
planeras mellan Kuweit—SV Iran och Medelhavet;
någon uppgift när denna kan beräknas tas i
bruk föreligger i nuvarande planläggningsstadium
ej. Iraks oljefält vid Tigris ha sedan 1934 varit
anslutna till medelhavshamnarna Haifa och
Tripolis genom tvenne rörledningar med en
årskapacitet av omkring 4 Mt. Detta rörledningssystem
är under utbyggnad till en kapacitet av ca 10
Mt/år, och arbetet här är i det närmaste slutfört.
När dessa rörledningsprojekt genomförts komma
* Baserad på produktionen januari—juli 1947.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
