Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 8. 21 februari 1948 - Aktuella problem inom järngjuterierna, av Alf Öhman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100
TEKNISK TIDSKRIFT
åstadkomma att järnet trivs i formen. Man har
också fått utveckla en speciell teknik för att
avleda den luft och de gaser, som måste bort för
att järnet fullständigt skall fylla formen.
Jag kan nämna ett exempel från ett engelskt
företag, Qualcast Ltd i Derby, där man framställt
kokiller, som kunnat användas för upp till 20 000
gjutningar. Hur länge kokillerna skola hålla
bestämmes givetvis i hög grad av de gjutna
detaljernas utformning. Vad vinner man då med
denna gjutmetod? Jo, man vinner produktion och
man vinner kvalitet. Visserligen kan man ej
producera detaljer hur snabbt som helst, ty
mellan varje gjutning måste kokillen kylas med
luft och sotas med acetylengas, men om man hör
att Qualcast på sin avdelning för die-casting med
hjälp av ca 50 man, inkluderande befäl och
hantlangare, varje dag producerade ca 35 000
detaljer eller omkring 150 t per vecka med en
kassation av 5—6 %, står det klart att
kapaciteten på en sådan avdelning är mycket stor.
Kvalitativt sett har kokillgjutning den förtjänsten,
att godset blir fritt från makrosugningar,
förutsatt att kokillerna äro riktigt utformade. Man
bör använda ett järn, som stelnar i görligaste
mån eutektiskt, och som sandgjutet skulle ge en
hårdhet av 170—190 brinell vid normala
godstjocklekar. Vid gjutning i kokille springer
hårdheten upp till en bit över 200. åtminstone om
godstjocklekarna äro tunna. Godset måste därför
glödgas om detaljerna skola bearbetas.
Helt givet lämpar sig metoden endast för
enklare gods, som går i stora serier, ty
kokillkost-naderna bli ganska stora, men äro serierna
tillräckligt stora kompenseras kostnaderna
säkerligen av produktionsresultatet. Några aggregat för
järngjutning i permanenta formar finnas mig
veterligen icke i gång i Sverige, men jag kan
nämna, att vi sedan några månader i Huskvarna
utfört försöksgjutningar i ett singelaggregat
(alltså med endast ett kokillpar) men hålla just i
dagarna på att avsluta köp av ett tolvhövdat
aggregat, vari vi så småningom komma att gjuta
strykjärnsplattor, bussningsämnen,
symaskinsdetaljer osv.
Mekanisering av kärnmakerierna
Vi veta alla att kärnmakeriet är en mycket
viktig del av gjuterikroppen. Dit har mekaniseringen
endast trängt in i mindre utsträckning, och i de
allra flesta fall står man fortfarande och
handramar sanden i kärnlådorna. I vissa fall
använder man dock även där skakmaskiner.
Redan i början av 1900-talet började
amerikanaren Demmler och strax därefter även tyskarna
och schweizarna att blåsa upp kärnor med hjälp
av tryckluft. Jag vet ej, om det var det, att dessa
första kärnblåsmaskiner från början voro
ofullkomliga och ej funktionerade fullgott, eller om
det enbart var bristande intresse från de svenska
gjuterimännens sida, men om man bortser från
de gjuterier, som tillverka armaturgods, så slog
maskinerna endast i undantagsfall igenom här i
landet. Nu ha emellertid både engelsmän och
amerikanare kommit fram med vissa
förbättringar av maskinerna och själva blåsa de sina
kärnor i mycket stor utsträckning, fig. 5.
Metodens princip är den, att man på toppen av
maskinen har ett magasin för färdigblandad
kärnsand. Med tryckluft pressar man sedan
sanden genom blåshål in i kärnlådan, och dit
kommer alltså en blandning av sand och luft.
Genom särskilda kanalsystem pressas så luften
ut och sanden stannar kvar och fyller kärnlådans
innerkonturer. Principen är ju i och för sig
ganska enkel, men svårigheten ligger i att blanda
en sand, som dels är så beskaffad, att den går
bra att blåsa, och dels har tillräckligt god
hållfasthet i både rått och torrt tillstånd. Då metoden
som sagt är ganska enkel och då dessutom
anskaffningskostnaderna för dessa
kärnblåsmaskiner ej äro stora, har följden blivit, att för
närvarande de allra flesta åtminstone av de större
gjuterierna hålla på att införa kärnblåsning.
Kostnaderna för kärnframställning böra
därigenom kunna reduceras med flera tiotal procent.
Det finns givetvis många andra gjuteriområden,
där arbetet kan och håller på att förenklas, men
jag har valt ut de metoder, som äro mest
väsensskilda från vad man sedan gamla tider lagt i
begreppet gjuteriarbete. För att driva på
utvecklingsarbetet och för att hjälpa de enskilda
företagen har Mekanförbundets gjuterisektion tillsatt
ett särskilt produktionsutskott, som på ett
mycket verksamt sätt deltar i rationaliseringsarbetet.
Utskottet består av ledande gjuterimän, och då
en hel del av dem under längre eller kortare
perioder studerat gjuteriindustrin i Amerika och
England och även på den europeiska kontinen-
Jgj
Fig. 5.
Kärnblåsmaskin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
