Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 8. 21 februari 1948 - Aktuella problem inom järngjuterierna, av Alf Öhman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21 februari 1948
101
ten, är det helt givet, att de kunna ge värdefulla
tips och upplysningar om olika gjuterimetoder,
som givit gott resultat i utlandet.
Förbättring av gjutjärnets kvalitet
Ända sedan mitten av 1800-talet ha
kupolugnarna varit de vanligaste smältugnarna i gjuterierna.
Eftersom det kupolugnssmälta järnets slutgiltiga
analys emellertid bestämmes av så många olika
faktorer såsom det påsatta tackjärnet och
skrotet, koksens beskaffenhet och mängd samt
temperatur och luftförhållanden, är det givet, att
analys och övrig karaktär svårligen kan
bestämmas med precision. Man får nog inom vissa
gränser tacka och ta emot det järn, som kommer
ut ur kupolugnen.
Mehariite-järn
I de allmänna strävandena att bättre behärska
kupolugnsprocessen ha amerikanarna kommit
fram till Mehanite-metoden. Detta Mehanite-järn
med dess utomordentliga fysikaliska egenskaper,
är inte direkt artskilt jämfört med vanligt
gjutjärn utan det är mera frågan om en
gradskillnad. Hela Mehanite-metoden bygger på en viss
tillsats av ympningsmedel till det smälta järnet
samt dessutom och kanske framför allt en
minutiös kontroll av de ingående råmaterialen,
alltså både skrot, tackjärn och koks samt icke minst
blästerförhållandena. Vi försöka väl även inom
våra svenska gjuterier att kontrollera dessa
faktorer, och bl.a. mäta vi de inblåsta
luftmängderna. Vid Mehanite-metoden har dock allt detta
drivits till dess spets, och man går t.ex. så långt,
att man väger både inblåst luft och den därmed
följande vattenångan. Även om betydelsen av
denna metod enligt många metallurgers
uppfattning är något överdriven, och även om många
av de utländska gjuterifirmorna trots
ofullständigt genomförande av processen annonsera om
sitt Mehanite-järn på grund av dess goda
"selling-point", så kvarstår nog i alla fall faktum, att de
noggranna kontrollåtgärderna medfört en hel del
förbättringar av både hållfasthets- och
bearbet-barhetsegenskaperna.
De vanligaste fallen, då man använder
metoden, är, då man smälter perlitiska gjutjärn. Man
kan t.ex. smälta ett så kraftigt undereutektiskt
järn, att det normalt borde stelna vitt, men
medelst ympning få det att stelna grått. På det
sättet kan man således köra med mindre tackjärn
och mera smidesskrot och därigenom förbilliga
chargen. Att ge några siffror på de förbättrade
hållfasthetsegenskaperna är svårt, då
ympning-ens verkan i hög grad bestämmes av basjärnets
analys. Ju lägre C-halterna äro, ju större blir
denna verkan, och jag kan giva ett exempel, då man
ympade med Si—Ni. Vid en C-halt av 3 % steg
draghållfastheten med ca 10 %, och vid en
C-halt av 2,25 % stego värdena med 40 %. Här i
landet har man också börjat använda metoden,
och speciellt vid SKF i Katrineholm ha
utomordentligt goda resultat nåtts. Där har man i
många år hållit på med systematiskt arbete på
området, men flera andra gjuterier börja nu
komma efter.
Elugnsjärn
För att slippa ifrån kupolugnssmältningen med
dess ofrånkomliga svängningar i smältresultatet
borde man ju kunna övergå till någon mera
precis smältmetod. Det är också vad som göres, då
kupolugnen numera på många ställen ersättes av
en elektrisk ugn. Det är därvid
högfrekvensugnen, som tycks göra sitt segertåg inom
gjutjärnssmältningen här i Sverige. Det finnes
åtminstone 10—12 gjuterier, som infört
högfrekvensugn, och flera anläggningar äro under
byggnad. Från dessa ugnar får man ett renare
järn och kan även hålla den slutgiltiga analysens
svängningar inom mycket snäva gränser. En
nackdel är emellertid, att ugnarna äro mycket
dyra i anskaffning, men i gengäld finns det
möjlighet att förbilliga järnkostnaderna, då en del
av det dyra tackjärnet kan ersättas med billigt
skrot t.ex. klippskrot, svarv- och borrspån. I
dylika fall får man köla upp järnet genom att
lägga kol- eller eventuellt kokspulver i chargen
och på det sättet koka in önskad mängd kol. Det
är väl i de flesta fall avsikten att de nu insatta
ugnarna skola användas för smältning av mera
kvalitetsbetonade järnsorter, men i den mån man
kan köra med billigt skrot bör ju denna smältning
bli ekonomiskt lönande även för vanligt
ordinärt gjutjärn. I vissa fall kan man ju tänka sig
någon form av duplexförfarade med smältning i
kupolugn och finjusteringar i elugnen.
Gjutjärn mecl rundkornig grafit
I början av 1947 meddelades i några artiklar
i dagspressen, att ett nytt engelskt högklassigt
gjutjärn sett dagens ljus. Tidningarna visste att
berätta, att detta nya järn var 2—3 gånger så
starkt som det hittills använda. Åtminstone denna
formulering av påståendet får väl betraktas som
en högst ordinär tidningsanka, då vi redan nu ha
gjutjärn med hållfastheter varierande mellan 10
och upp till 70—80 kp/mm2. Tidningarna sade
nämligen ingenting om vilken tidigare befintlig
kvalitet, som utgjorde jämförelsebas. British Cast
Iron Research Association har nu avgivit en
förklaring över det nya järnet, och det ser faktiskt
ut, som om det vore fråga om något nära nog
revolutionerande. Det har nämligen lyckats dem
att framställa järn, som är 2—3 gånger starkare
än tidigare kända gjutjärn med samma ursprung
och analys. Man har t.ex. genom behandling av
vanligt hematittackjärn kommit upp till över 40
kp/mm2 draghållfasthet. Det nya med denna
uppfinning är, att man lyckats få ett gjutjärn att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
