Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 16. 17 april 1948 - Metod för vajerprovning, av Sten Forsmark och Denis Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
17 april 19A8
255
Metod för vajerprovning
Civilingenjörerna Sten Forsmark, Göteborg,
och Denis Olsson, Stockholm
620.179.14 : 677.72
Sedan en längre tid tillbaka har ett behov funnits att
kunna undersöka vajrar utan att påverka deras
hållfasthetsegenskaper. önskvärt vore också, i detta sammanhang,
att undersökningarna kunde utföras även på en i båda
ändarna infäst vajer (t.ex. en stagvajer) utan att denna
för den skull behövde nedmonteras från sin plats. I bl.a.
England och Tyskland har sedan flera år tillbaka olika
elektromagnetiska metoder använts, men dessa kan icke
sägas vara fullt tillfredsställande. Av dessa metoder torde
en av T F Wall2 utarbetad metod vara den bästa.
Nedanstående metod är också främst en vidarebearbetning och
förbättring av denna.
Mätapparatens utförande och arbetssätt
Apparaten består av ett laminerat järnok av det
utseende som framgår av fig. 1. Runt den nedre delen A
är en magnetiseringslindning lindad och kring de två
benen B1 och B2 två sökarspolar tt och t2. Mellan delarna
C är backar av massivt järn inskjutna. I backarna, av
vilka en sats finns för varje lindimension, är hål O
borrade. Apparatens dimensioner framgår av figuren.
Genom delen A uppstår på grund av magnetiseringsspolen
M ett flöde -f- <p, som uppdelas enligt figuren. Genom
flödet <f>, som är mycket mindre än induceras i
sökar-spolarna tx och t2 en växelspänning. Om apparaten är
symmetrisk i förhållande till mitten och sökarspolarna
identiskt lika, blir de i spolarna inducerade spänningarna
lika stora. Motkopplas spolarna och anslutes till en känslig
rörvoltmeter, kan den spänningsdifferens som uppstår vid
ett fel på vajern uppmätas. Metoden är nämligen den, att
då ett felställe på linan passerar mellanrummet mellan Bj
och C, uppstår på grund av det ändrade magnetiska
motståndet en från det normala avvikande flödesfördelning.
Härigenom kommer ett större flöde än normalt att passera
spolen tu varigenom den i denna inducerade spänningen
ökas och rörvoltmetern gör ett utslag. När felet befinner
sig mellan B1 och ß2 har jämviktsläget åter inträtt. Då det
passerar mellan ß2 och C, inträffar en med den
föregående analog spänningsdifferens.
Linans mekaniska spänning har en viss betydelse för
utslagets storlek. En undersökning av R L Sanford1 visar att
inverkan av mekanisk spänning är praktiskt taget
försumbar vid en ungefärlig mättning av B = 16 000 gauss.
Hänsyn till detta har tagits vid dimensionering av
magnetiseringsspolen M.
Vid mätningar med apparaten har det visat sig att det
är av mycket stor betydelse att vajern blir noga förd
genom backarna. Sålunda kan endast en liten vickning av
Fig. 2. Felkurva för vajer med 9 trådar av 22b avsågade.
vajern åstadkomma lika stora utslag på instrumenten som
ett fel. Denna nackdel, som redan T F Wall konstaterat,
kan emellertid så gott som fullständigt avhjälpas genom
att ett presspanrör, genom vilket vajern får löpa, inskjutes
genom samtliga hål. Vid apparatens användning i
praktiken gäller det att på så enkelt sätt som möjligt få vajern
i läge. Backarna och presspanröret är därför kluvna i sin
längdriktning. Vardera halvan av de olika backarna
fastskruvas vid en platta av något isolationsmaterial (trä.
bakelit). Sedan vajern lagts på sin plats mellan de båda
halvorna, nedskjutes det hela på sin plats i apparaten
och fasthålles av de genomgående bultarna, vilka är
isolerade från järnet genom bakelitrör. Om apparaten utföres
enligt fig. 5, blir förhållandena betydligt enklare, då ju
vajern inlägges mellan de två symmetriska halvorna.
Mätningarna kan utföras vid 50 p/s. För stationära
mätningar är lägre frekvens, t.ex. 20 p/s, lämpligare med
hänsyn till järnförluster och skineffekt. Vid en rörlig
anläggning är det givetvis en nackdel att behöva använda
20 p/s. Det har kunnat konstateras att uppvärmningen vid
50 p/s är måttlig, om vajern icke hålles stillastående
alltför länge. Någon annan nackdel har emellertid icke
kunnat konstateras vid 50 p/s.
För avläsning kan utom rörvoltmeter även en
katod-stråloscillograf användas. Denna sistnämnda har visat sig
mycket användbar, då det gäller att avgöra av vilket slag
felet är, t.ex. stark uppvärmning, stukning och
areaminskning (trådbrott, korrosion). Med rörvoltmetern kan man
däremot ej analysera felens art.
Mätning med rörvoltmeter
Då testspolarna vid de utförda försöken ej var fullt
kompenserade mot varandra, erhölls vid felfri vajer ett utslag
på 200 mV vid ca 1 650 amperevarv på
magnetiseringsspolen M och då vardera sökarspolen hade 400 varv.
I fig. 2 visas rörvoltmeterns utslag som funktion av felets
läge, då 9 trådar, jämnt fördelade runt omkretsen, avsågats
i en vajer bestående av 224 trådar (4 %). Samma resultat
erhölls även för ett inre brott av samma storlek, vilket
alltså visar apparatens stora användbarhet för praktiskt
bruk. Ett analogt utslag erhölls då vajern blivit utsatt för
så pass stark värme att man kan vänta sig att dess
mekaniska egenskaper kan ha ändrats (jfr vid en eldsvåda).
Fig. 1. Skiss av mätapparat för vajerprovning.
Fig. 3. Förstorat avsnitt av kurvan enligt fig. 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
