Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 25. 19 juni 1948 - Nya autopiloter för flygplan, av Sven Malmström - »Folkhelikoptern», av sah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
408
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 8. översiktsschema för Smith’s autopilot SFF1.
autopolit, vars prestanda är fullt i klass med de
amerikanska konkurrenternas, men vars uppbyggnad är
överlägsen i enkelhet. Vikten, ca 45 kilo, förefaller dock hög
i betraktande av de enkla elementen och får kanske
tillskrivas engelsmännens gamla förkärlek för bastanta don.
En amerikansk eller tysk konstruktör hade antagligen gett
idéerna en betydligt lättare skapnad. Fig. 8 ger en översikt
över de i instrumentet ingående delarna, fig. 9 en del
detaljer av impulsorganet, gyrocentralen.
Autopiloten är helt elektrisk och arbetar med
hastighetsreglering, dvs. rodrens hastighet göres proportionell mot
impulsernas storlek. Detta åstadkommes genom att
motverka impulserna med en återföringsspänning från en på
styrmaskinen fästad generator, vars spänning är
proportionell mot varvtalet. Impulsorganen utgöres av en
gir-indikator för varje axel och dessutom en pendel för
vardera skev- och höjdstyrningen samt en magnetkompass
för sidstyrningen. Girindikator är som bekant ett
vinkel-hastighetsmätande gyro och har endast en frihetsgrad, och
därför kan det byggas betydligt robustare än de annars
använda fria gyroskopen. Impulserna tas ut induktivt.
Girindikatorns vinkelhastighetsutslag och pendelns
vinkelutslag, som integreras till ett medelvärde, blandas och
förstärkes i en transduktorförstärkare, ledes därefter till
en kopplingsbox, vilken innehåller organ för autopilotens
anpassning till olika flygplantyper, och därifrån
slutligen till rodermaskinen. Denna består av en tvåfasmotor
med låg tröghet, en med denna fast hopkopplad
åter-föringsmotor, en koppling av lamelltyp, manövrerad av ett
elektriskt relä, och slutligen en lintrumma, vilken är fast
monterad i flygplanet. Hastighetsregleringen gör all
centrering av autopiloten före inkopplingen onödig, och den
korrigerar dessutom restlöst och snabbt snedtrimningar
och andra fel, en egenskap, som de andra autopiloterna
med proportionell reglering icke har.
Piloten har två enkla manöverorgan, en
inkopplingsanordning och en svänggivare. Då autopiloten inkopplas,
bibehåller flygplanet den kurs och den stigning det från
Fig. 9. Gyroenhet och dess detaljer.
början intagit. Föraren kan sedan manövrera det med en
liten kontrollspak, som vrides för sväng och trycks framåt
eller bakåt för planflykt eller stigning. Mekanismen för
svänggivning är originell. Alla girindikatorer och två
pendlar sitter på en kardanskt upphängd plattform. Denna står
normalt vågrätt i planet, men om piloten ställer
manöverspaken för stigning, startas en liten förställarmotor, som
lutar plattformen framåt i flygplanet. Då reagerar
autopiloten som för lutning och ger roderutslag till dess att
plattformen på nytt står vågrätt, vilket innebär, att
flygplanet lägges i stigning. Vid svängning lutas plattformen
åt ena sidan, så att flygplanet skevas. Samtidigt skickas
en signal från plattformen till sidorodret, så att planet
börjar svänga. En tredje pendel, som sitter direkt fästad
i flygplanet, ser till att roderutslagen blir samordnade för
alla flygplanshastigheter. Automatisk höjdrodertrimning
finns ej men i stället en indikator, som visar föraren,
hur mycket det mekaniska trimrodret skall justeras för
att återställa normal höjdtrimning.
"Folkhelikoptern." Sedan helikopterprincipen nu har
bevisat sin praktiska användbarhet och driftsäkerhet, har
drömmarna om "folkflygplanet", vilka det konventionella
flygplanet inte har lyckats förverkliga, fått ny näring.
Flera konstruktioner har redan kommit fram, där
människan på enklaste sätt förvandlas till fågel genom att
förses med en motordriven rotor, som man spänner på sig
ungefär som en fallskärm eller en ryggsäck. En sådan
konstruktion är "Heliofly", en glidautogiro, där en 4,2 hk
motor vid 6 000 r/m ger en tvåbladig rotor med 6 m
diameter en hastighet av 500 r/m. Då detta varvtal har
uppnåtts, ställes rotorbladen på maximistigning och motorn
kopplas ur. Apparaten med vidhängande pilot lyfter sig
då vertikalt ett stycke upp i luften och kan sedan genom
förställning av bladvinkeln förmås att i giroglidflykt åter
sväva ner till jorden; maskinen styres genom periodisk
förställning av rotorbladen. Relativt stora anspråk ställes
på flygarens fysik, då han dels under starten får ta upp
vridmomentet från den motordrivna rotorn, dels vid
landningen fungera som landningsställ.
En mera utvecklad konstruktion, som har fått en livlig
publicitet, är "Hoppi-copter", som i sitt första utförande,
fig. 1, var försedd med en 20 hk motor och två
motrote-rande rotorer för utjämning av vridmomentet; den vägde
40 kg, vilket är i tyngsta laget som ryggbörda. Nästa
utföringsform, fig. 2, försågs därför med ett trebent
gummi-fjädrat landningsställ, samtidigt som motoreffekten höjdes
till 40 hk, vilket för övrigt synes vara den minsta effekt
som erfordras för att en helikopter verkligen skall kunna
flyga. I sitt planerade serietillverkningsutförande har
Fig. 1. Hoppi-Copter i första utförandet; flygarens glada
min motsvarar inte de 40 kg som han bär.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
