Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 26. 26 juni 1948 - Poregenskaper hos byggnadsmaterial, av Tor Hagerman - Utbildningen av lantmätare och lantbruksingenjörer, av W S - Skärgårdstrafiken, av W S
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 juni 1948
435
trefrontsproblemet mellan inurmaterial, vatten och luft har
en stor praktisk betydelse. Den verkliga risken för
vattenupptagning för ett material utsatt för nederbörd kan vara
mycket mindre än vad summariska försök synes visa,
beroende på att porstrukturen är sådan, att luftlåsning
inträffar i stor utsträckning av de kommunicerande porerna.
Om sambandet mellan egenskaperna hos undersökta
material har ovan endast anförts några påfallande exempel.
Vid en kritisk granskning av de framkomna
siffervärdena och strukturobservationerna kan man få fram mer
eller mindre säkra uppfattningar över dessa samband för
varje synpunkt, som kan anläggas vid jämförelsen. Sådana
jämförelser kan dock först göras i ett större sammanhang.
Syftet med utredningen om poregenskaper avser främst
att lära känna förutsättningen för den lämpligaste
användning — placering med hänsyn till exponering etc. —
av olika materialtyper i byggnadskroppen. När det gäller
principerna för ytterväggens rätta konstruktion går ännu
meningarna mången gång isär. Kännedomen om de olika
materialens porsystem och sätt att fungera kan här ge
värdefulla anvisningar och dessa frågor bör i högre grad
än hittills uppmärksammas inom byggnadsverksamheten.
Utbildningen av lantmätare och lantbruksingenjörer.
Svenska Teknologföreningen har yttrat sig om 1946 års
sakkunnigas förslag till utbildningen av lantmätare och
lantbruksingenjörer (SOU 1948 nr 68). Yttrandet har i
huvudsak utarbetats av en kommitté, bestående av byråchef T
Ågren, vice stadsingenjör N Hanzon, professor K
Hellström, stadsingenjör A Jörbeck, lantbruksingenjör N
Risberg och professor G Wästlund.
De sakkunniga har vid utarbetandet av sitt förslag
analyserat utvecklingstendenserna på fastighetsbildningens och
angränsande områden, särskilt med hänsyn till
riksdagsbesluten om jordbrukets rationalisering samt om ny
byggnadslagstiftning, och anpassat lantmätarutbildningen efter
de delvis nya krav, som härigenom kan komma att ställas
på lantmätarna. Efter undersökningar av
lantbruksingenjörernas arbetsuppgifter och med beaktande av nyligen
genomförda eller beslutade åtgärder på torrläggningens
område har de sakkunniga kommit till att
lantbruksingenjörerna behöver en grundlig teknisk utbildning, speciellt
på de vattenbyggnadstekniska, vattenlednings- och
avloppstekniska områdena, samt att deras behov av utbildning i
agronomiska och skogliga, ekonomiska, kulturtekniska och
rättsliga ämnen nära stämmer överens med lantmätarnas.
För att öka de praktiska förkunskaperna hos båda
kategorierna har man föreslagit en sex månaders förberedande
kurs på kronodomänen Färila i ’Bergslagen, som skulle
bli ett permanent övningsområde. De egentliga
högskolestudierna skall ta fyra år och, som hittills, vara förlagda
till K. Tekniska Högskolan.
För lantmäteriundervisningen har tre nya professurer
föreslagits: en i fastighetsekonomi, en i kulturteknik och
en i allmän rättslära och fastighetsrätt. För kontakten med
undervisning och forskning inom jordbruket och
skogsbruket föreslås en samarbetsdelegation, bestående av
rektorerna vid Lantbrukshögskolan och Skogshögskolan samt
föreståndaren för avdelningen för lantmäteri vid KTH.
Vidare ifrågasättes inrättandet av ett forskningsinstitut med
uppgifter på fastighetsekonomins, kulturteknikens och
fastighetsteknikens områden.
Lantbruksingenjörsutbildningen föreslås få karaktären av
en särskild "studieriktning lör vattenteknik" inom
avdelningen för väg- och vattenbyggnad. Som särskilt
avdelningsråd för studieriktningen bör fungera de
sammansatta avdelningsråden för lantmäteri- och väg- och
vattenbyggnadsavdelningarna, förstärkt med en representant för
lantbruksstyrelsen.
Då STF saknar avdelning för lantmäteri, har föreningens
yttrande begränsats till allmänna spörsmål, frågor om
läroämnen inom lantmäteriutbildningen, som är
gemensamma även för avdelningen för väg- och vattenbyggnad,
samt hela programmet för lantbruksingenjörernas utbild-
ning. Föreningen biträder de sakkunnigas förslag om
undervisningens förläggning till K. Tekniska Högskolan. Den
föreslagna examenstiteln "civilingenjör" lör såväl
lantmätare som lantbruksingenjörer har föreningen dock icke
kunnat tillstyrka, då det i princip icke kan vara lämpligt
och riktigt att utvidga civilingenjörstiteln att omfatta
ytterligare tekniska fackavdelningar, så att den ytterligare
förlorar sin yrkeskaraktär. Föreningen hänvisar härvidlag
till examenstitlarna "bergsingenjör" och "arkitekt" som
ett riktigare föredöme.
Den föreslagna benämningen "sludieriklning för
vattenteknik" kan föreningen icke finna lycklig; under
förutsättning att studieriktningen tillföres avdelningen lör väg- och
vattenbyggnad är den direkt olämplig. En mera adekvat
benämning, som dessutom äger fördelen att icke kunna
vålla något missförstånd om utbildningens ändamål, är
"studieriktningen för lantbruksingenjörer".
Förslaget om att genom forskningsarbete bidra till
lantmäteriets utveckling understöder föreningen på det
varmaste och förutsätter därvid alt forskningen skall gälla
de till lantmäteriutbildningen knutna vetenskaperna i deras
helhet. Som exempel framhålles den geodetiska
instrument-cch mättekniken, där en högskolemässigt bedriven
forskning kan bli av stor betydelse bl.a. för den industri för
tillverkning av optiska instrument, som håller på att växa
upp inom landet. Samma synpunkter kan anläggas, då
det gäller de till lantbruksingenjörsutbildningen knutna
vetenskaperna.
1 sin kritik av avvägningen av de olika läroämnena
framhåller föreningen bl.a., att den föreslagna undervisningen
i ekonomiska ämnen utan olägenhet torde kunna skäras
ned. Däremot borde lantbruksingenjörerna få
undervisning i maskinelement i samma utsträckning som övriga
studerande inom avdelningen för väg- och vattenbyggnad.
Den föreslagna professuren i kulturteknik anser sig
1’öre-eningen icke kunna tillstyrka i den form de sakkunniga
gett den. Med denna professur sammanhänger nära
undervisningen i vägbyggnad I, och förslaget innebär en
betydande dubbelundervisning inom vägbyggnadsläran.
Professuren har dessutom fått en så stor ämnesomfattning, att
den knappast kan besättas med en innehavare som
behärskar hela ämnesområdet. W S
Skärgårdstrafiken. Svenska Teknologföreningen har
genom en kommitté, bestående av civilingenjörerna E
Nordendahl och G Sehill yttrat sig om 1945 års
skärgårds-utrednings betänkande om skärgårdstrafiken m.m. (SOU
1948 nr 10).
Föreningen konstaterar med tillfredsställelse, att
utredningen i väsentliga punkter har följt de anvisningar, som
föreningen 1940 gav i sitt yttrande om 1938 års
skärgårdsutrednings förslag; bl.a. har befolkningsförhållandena i
skärgården och den sannolika utvecklingstendensen utretts
utförligt. Föreningen anser, att 1945 års utredning har
framlagt ett väl motiverat och genomtänkt förslag,
måttfullt ur kostnadssynpunkt, som bör kunna läggas till grund
för en forisatt utbyggnad av skärgårdarnas
kommunikationer. Då det gäller det svårlösta problemet om båttrafiken,
skärskilt i Göteborgs och Stockholms skärgårdar, har ic ke
heller 1945 års utredning lyckats anvisa någon utväg, som
kan tillgripas omedelbart och utan vidare. I sitt
yttrande har föreningen framfört vissa erinringar.
Utredningen har i åtskilliga fall föreslagit trafikleder, där
sunden av kostnadsskäl icke överbroas utan korsas med
färjor för bilar och bussar. Föreningen anser, att det bör
från fall till fall utredas, om icke färjorna kunde ersättas
med broar, även om detta skulle medföra en viss
kostnadsökning. Man kan ju dock icke anse en i leden inskjuten
bilfärja som en även i framtiden godtagbar länk.
De av utredningen gjorda analyserna av
skärgårdsrederiernas ekonomi tyckes visa, att båttrafik med nyanskaffat,
tidsenligt tonnage helt enkelt icke är möjlig, om man —
som sig bör — fordrar, att trafiken skall täcka sina
självkostnader. Måhända beror detta på att kraven har satts
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
