Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 27. 1 augusti 1948 - Processrättsliga synpunkter på handläggningen av patentansökningar, av Halvar Khennet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 augusti 19i8
439
ken. Eller med andra ord: Patentmyndigheten
kan icke bevil ja en patentsökande större skydd än
vad han själv begärt och patenthavaren kan
följaktligen inte heller ha rätt till större patentskydd
än vad han själv angivit i sina patentanspråk.
Detta är en slutsats med betydelsefulla
konsekvenser i olika hänseenden, till vilka jag
återkommer. Här skall jag nöja mig med att peka på en:
av opartiskhetskravet, kombinerat med satsen
"ne eat judex" etc., torde få anses följa, att en
ledamot i patentverket över huvud taget icke bör
söka inverka i positiv riktning på omfattningen
av det skydd, sökanden anser sig böra begära.
Enligt inom processrätten gällande principer
anses det dock vara en domare obetaget att hjälpa
parterna med formuleringen av yrkandena5b. T
enlighet härmed torde det ej heller kunna
betraktas såsom ett avsteg från opartiskhetsregeln,
om en ledamot av patentverket — givetvis utan
ersättning! — biträder en sökande, eller en
in-vändare, med formuleringen av patentanspråk
eller invändningsyrkanden. Men det följer av det
sagda, att ledamoten därvid bör försöka att noga
anpassa formuleringen till omfattningen av vad
parten ifråga själv synes avse. Är ledamoten i
ovisshet om lämpligheten av att ingripa i visst
fall, torde det vara riktigare att underlåta att
handla än att eventuellt göra avsteg från
opartiskhetsregeln. Med hänsyn till det sagda torde
också parter och ombud böra pröva om och i
vilken utsträckning de böra påkalla råd och
anvisningar av patentverkets tjänstemän.
I fråga om dispositionsprincipens tillämplighet
i förhållande till "svarandeparten", dvs.
allmänheten och eventuella invändare, ligger det enligt
min mening annorlunda till än i fråga om
sökanden. Beträffande allmänheten gäller det
visserligen, att det — såsom redan påpekats — alltid
kan anses föreligga ett publikt intresse av en
restriktiv behandling av en patentansökning. Men
"allmänheten" såsom part är ju ett tämligen
diffust begrepp. "Allmänheten" kan icke antagas
ha någon bestämd uppfattning i ett visst
patentärende. Allmänheten såsom sådan kan icke
antagas vara i stånd att framskaffa fakta till
ärendenas belysning. Allmänheten har därför
uppdragit sitt partsintresse och sina partsskyldigheter
på patentverket, vilket det i första hand
tillkommer att i överensstämmelse med sina
ämbets-åligganden pröva, om och i vilken utsträckning
förutsättningar för beviljande av patent i enlighet
med sökandens yrkande föreligger. En sådan
prövningsskyldighet å ämbetets vägnar
förekommer allmänt inom förvaltningen, i motsats till
inom rättsskipningen, där den är ett undantag.
Denna princip kallas "officialprincipen".
Officialprincipen
För "svarandesidan" i ett
patentansöknings-ärende gäller alltså inte dispositionsprincipen.
Allmänheten kan inte besluta sig för att i ett
visst fall avstå från att yrka avslag eller
nedskärning av en patentansökning. Allmänhetens
"yrkande" måste betraktas såsom permanent och
alltid anses gå ut på, att patent ej må meddelas
i större omfattning än som på grund av de
objektiva förhållandena i varje särskilt fall får anses
ofrånkomligt. Såsom bärare av detta allmänhetens
krav kan ej heller patentverket godtyckligt avstå
från att i varje särskilt fall hävda detsamma. Ej
heller för patentverket gäller därför någon
dispositionsprincip.
I fråga om invändare kan måhända frågan om
dispositionsprincipens tillämplighet anses ligga
något annorlunda till än beträffande den "övriga"
allmänheten. En invändare har givetvis full rätt
att när som helst återta sin invändning, liksom
han även har rätt att framlägga — resp. att
underlåta att framlägga — vilket bevismaterial
han vill. Men eftersom patentmyndigheten
arbetar enligt officialprincipen, så är den inte bunden
av invändarens sätt att lägga sin invändning. En
faktisk omständighet, som framdragits, eller ett
övertygande resonemang, som framförts, kan inte
omintetgöras genom att en invändare eventuellt
senare — t.ex. till följd av något slags "pactum
turpe" med sökanden — skulle önska det gjorda
ogjort. Åtminstone patentverkets
anmälningsavdelningar måste anses skyldiga att, så länge
ärendet ännu ligger under dess prövning, söka till
sitt fulla värde beakta allt, vad i invändningsväg
kan anses vara bevisat, även om invändaren
sedermera skulle återtaga hela sin invändning.
För besvärsavdelningen torde frågan om
dispositionsprincipens giltighet i förhållande till
invändare få anses vara i någon mån oklar. Så
länge en ansökning, som ställts under
besvärsavdelningens prövning, är anhängig hos
besvärsavdelningen, torde avdelningen i enlighet med
officialprincipen anse sig skyldig att pröva
ansökningen i hela dess vidd, alltså helt oberoende
av ev. invändares argumentering och yrkande
(jfr K. M:ts prop. nr 176/1944, s. 86 st. 2). Om
emellertid en invändare, vilken påkallat
besvärs-avdelningens prövning, sedermera helt återkallar
denna sin begäran, har besvärsavdelningen icke
ansett sig ha annat att göra än att låta vid denna
återkallelse bero. Genom återkallelsen anses
nämligen i ett dylikt fall själva förutsättningen för
en materiell prövning av besvärsavdelningen ha
bortfallit. Huruvida detta betraktelsesätt —
liksom för övrigt hela "påkallningsförfarandet" —
är helt i överensstämmelse med
besvärsavdelningens ställning såsom en instans i ett enligt
officialprincipen arbetande verk anser jag mig
sakna kompetens att bedöma.
I fråga om ansökningar, som genom besvär av
sökande bragts under besvärsavdelningens
prövning, gäller emellertid officialprincipen till fullo.
"Reformatio in peius". dvs. ändring till klagandes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
