Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 27. 1 augusti 1948 - Processrättsliga synpunkter på handläggningen av patentansökningar, av Halvar Khennet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
440
TEKNISK TIDSKRIFT
nackdel även i sådant fall, att intet yrkande i
denna riktning framkommit från motpart, är —
i motsats till vad som gäller vid civilprocessen —
icke uteslutet vid besvär hos besvärsavdelningen.
Detta är ju emellertid en konsekvens av
official-principen, enligt vilken som nämnts
patentmyndigheten — och sålunda även dess
besvärsavdelning — alltid kan anses företräda ett publikt krav
på möjligast restriktiv behandling av en
patentansökning.
Inför Regeringsrätten torde emellertid
"reformatio in peius" ej kunna ifrågakomma.
Regeringsrätten är ingen patentmyndighet och
verkställer ingen granskning. Inför denna instans
torde därför inte officialprincipen gälla. — Vid
åtminstone ett tillfälle har emellertid
Regeringsrätten i samband med en återförvisning av ett
patentärende till patentverket för dess beaktande
påpekat existensen av ett tidigare ej anfört
nyhetshinder. (R.R:s Årsbok 1932, Not. H 28.)
Bevisbördan
Gamla Rättegångsbalken 17:33 lydde på det
gamla märgfulla lagspråket: "Käranden åligger
sitt käromål lagligen bevisa; eller vare svaranden
fri. Vänder svaranden någon omständighet före,
att sig där med värja; bör ock han med bevis
den styrka." I den nya lagen får man leta
samman motsvarande stadganden från flera ställen.
I det väsentliga äro emellertid den gamla och den
nya lagen samstämmiga. Det är käranden, som
skall börja bevisföringen. Svarandens bevisning
kommer i efterhand och blir nödvändig endast
i den mån den behövs för att kullkasta kärandens.
I vad mån kan nu dessa regler anses äga
tilllämplighet inom förvaltningsrätten och speciellt
på behandlingen av patentansökningar?
Herlitz yttrar3c: "Om icke prövningen av
bevisningen lämnar erforderlig visshet om relevanta
fakta, inställer sig frågan om bevisbördan. Inom
processrätten giva sådana regler som bekant svar
på frågan till vilkendera partens nackdel det skall
lända, att något relevant faktum icke blivit på ett
tillfyllestgörande sätt bevisat. Enahanda
frågeställning uppkommer ibland också inom
förvaltningsrätten, nämligen då två enskilda intressen
stå mot varandra inför en förvaltningsmyndighet
i ett förhållande, som liknar parters i rättegång.
–-Mycket talar därför för den
uppfattningen, att man icke heller inom
förvaltningsrätten kan helt släppa begreppet bevisbörda
–-. När två parter tvista, har det i stort sett
samma betydelse som inom processrätten:
bevisbördan kan också betecknas såsom en
’skyldighet’ för parten att ’sörja för bevisningen’ vid
äventyr av ett ogynnsamt resultat." Även
Sundberg413 är inne på frågan om bevisbördan:
"Frågan uppkommer då, vem som skall bära risken
av en otillfredsställande utredning, eller med
andra ord huru bevisbördan skall fördelas. Den,
på vilken bevisbördan vilar, får bära
olägenheterna av att tillräcklig utredning ej kunnat
vinnas. Den förvaltningsförfarandet behärskande
officialmaximen medför, att det i princip måste
åligga den beslutande myndigheten att besörja
erforderlig utredning och detta oavsett, om
an-hängiggörandet skett publikt eller privat. Denna
regel torde få anses, där ej annat är stadgat,
gälla, i den mån ett allmänt intresse beröres av
förvaltningssaken. Och detta lärer alltid vara
fallet, när fråga är om en åtgärd, som angriper
värden, vilka skyddas av R F § 16, dvs.
medborgarnas personliga integritet, enskilda egendom
och hemfrid. Begär den enskilde här skydd, kan
myndigheten icke värja sig med förklaringen, att
den enskilde bort hava övertygat myndigheten
om oriktigheten av den företagna åtgärden och
att, då han icke lyckats göra detta, myndigheten
ägt handla som den gjort. Myndigheten måste i
stället äga full bevisning för åtgärdens laglighet
och ändamålsenlighet; hade nämligen dylik
bevisning ej kunnat åstadkommas, hade
myndighetens beslut bort gå till den enskildes förmån."
Det torde vara uppenbart, att vad de båda
författarna här yttrat är utan vidare tillämpligt
också på patentmyndighetens arbete.
Beträffande innebörden av senare delen av Sundbergs
uttalande vill jag endast påpeka, att "den enskilde",
om vilken författaren talar, såsom en kort
eftertanke torde ge vid handén inte kan vara någon
annan än allmänheten, resp. invändaren. Ett
patent innebär ju ett till en enskild meddelat
monopol, ett exklusivt privilegium att förhindra andra
att utnyttja den patenterade uppfinningen. Det
innebär sålunda en inskränkning i den allmänna
rörelsefriheten, en inskränkning, som i extrema
fall kan stegras ända därhän att en person kan
förhindras att utnyttja sin egen uppfinning eller
leda till att han får vidkännas betydande
kostnader för att tillkämpa sig sin rätt. Det är mot
sådana inskränkningar och skador som
allmänheten — invändaren — "begär skydd" hos
patentmyndigheten. Sundbergs citerade uttalande,
tillämpat på patentförhållanden, måste alltså
innebära, att patentmyndigheten, om den inte
äger full bevisning om lagligheten av att i visst
fall bevilja patent, måste låta sitt beslut gå till
"den enskildes", dvs. allmänhetens, förmån och
alltså avslå patentansökningen.
Jag har nu visat att rättegångsbalken stadgar,
att bevisbördan i första hand åvilar käranden och
först i andra hand svaranden; att
bevisbördereglerna också äga tillämplighet i samband med
förvaltningsförfarandet och sålunda även för
patentmyndigheten, samt att i samband med en
patentansökning sökanden är att betrakta såsom
"kärande" och allmänheten eller i förekommande fall
invändaren såsom "svarande". I
överenstämmelse härmed torde den allmänna
bevisbörderegeln i samband med patentansökningar kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
