Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 27. 1 augusti 1948 - Processrättsliga synpunkter på handläggningen av patentansökningar, av Halvar Khennet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
442
TEKNISK TIDSKRIFT
lägga, huruvida uppfinningen fungerar på
uppgivet sätt eller inte. Det måste dessutom anses
vara principiellt oriktigt, att den, som endast är
lite för att försvara status quo — och sig själv —
skall behöva underkasta sig dryga kostnader
härför. Vi stå här inför ett typiskt fall, då myndig
heten, för att tala med Sundberg, icke kan "värja
sig med förklaringen, att den enskilde (läs här
’invändaren’) bort hava övertygat myndigheten
om oriktigheten av den företagna åtgärden och
att, då han icke lyckats göra detta, myndigheten
ägt handla som den gjort". Undantagsvis kunna
förhållandena vara omkastade, så att bevisningen
måste anses ställa sig lättare för invändaren än
för sökanden. Så är exempelvis fallet, om det
slutliga bedömandet skulle komma att vara
beroende av huru en viss, av invändaren eller
honom närstående ägd uppfinning fungerar. I
sådant fall kan det vara berättigat att ålägga
invändaren bevisbördan. Men detta undantag är ju
av sådan art, att det väsentligen bekräftar
riktigheten av huvudregeln.
Då det gäller att värdesätta och mot varandra
väga olika slag av bevisningar sjnes mig en god
och användbar regel vara den, som uppställts av
J Hartmann. Denna påpekar6 att man inom
naturvetenskapen (dit ju tekniken hör) inte tror på
en undersökning för att den är gjord av
professor N N; man tror på den för att N N, vem han
nu är, har utfört den på ett sådant sätt, att den
kan efterprövas. (Jag tillåter mig att understryka
de sista orden.) Inte det fina och välkända
namnet hos en intygsskrivare eller en
provningsinstitution bör tillåtas fälla utslaget utan i första
hand det sätt, varpå undersökningsprogrammet
upplagts och genomförts, och då i främsta
rummet dess reproduktionsmöjlighet och,
naturligtvis, relevans för den fråga det gäller. Även
sökandes resp. invändares egna uppgifter, förutsatt
att de stödja sig på reproducerbar material och
icke motbevisats, böra kunna godtas.
Bevisning 0111 uppfinningens beskaffenhet
vid ansökningstillfället
Ett patent medför vissa rättsverkningar, som
sträcka sig ända från dagen för ansökningens
ingivande. Det borde därför vara självklart, att ett
patent inte kan meddelas i större omfattning än
som svarar mot de rent objektiva förhållandena
vid ansökningstillfället. Till dessa objektiva
förhållanden hör å ena sidan teknikens ståndpunkt
vid detta tillfälle och å andra sidan den
omfat-ning, i vilken uppfinningen i fråga vid samma
tillfälle bevisligen var färdig. I t.ex. USA, i vilket
land patenträttigheten betraktas såsom en
naturlig, uppfinnarna tillkommande rättighet, är man
noga med utredningen på denna punkt. I länder
i vilka, såsom i Sverige, patent ges åt den först
patentsökande uppfinnaren eller
patenträttsinnehavaren, borde det ovan uppställda kravet vara
identiskt med ett krav på, att uppfinningen
redan vid ansökningstillfället skall vara i allt
väsentligt beskriven i de då till patentmyndigheten
ingivna handlingarna. Tyvärr har man i svensk
praxis inte tillräckligt observerat denna
konsekvens. Den praxis, vi hittills tillämpat, möjliggör
i själva verket för en patentsökande att först långt
(upp till sex månader) efter ingivningsdagen
angiva den verkliga tekniska beskaffenheten av den
uppfinnig, varpå patent sökes. Att ingå på en
fullständig diskussion av denna fråga skulle
här föra för långt, och jag skall därför nöja mig
med denna antydan jämte det uttalandet, att jag
finner det synnerligen påkallat med en ändring
snarast möjligt av denna vår nuvarande praxis.
Bevisning om rätt uppfinnare
Innan jag lämnar frågan om bevisning skall jag
ytterligare beröra ett fall, då bevisningsfrågan
kan bli aktuell. Det gäller frågan om rätt
uppfinnare. Patentförordningen § 1, st. 2 lyder: "Till
patents erhållande vare endast uppfinnare, svensk
eller främmande, eller uppfinnares
rättsinnehavare berättigad." Till följd av detta stadgande
borde ju patentmyndigheten egentligen vara
skyldig att i varje särskilt patentärende fordra
fullständig bevisning därom, att den resp. de
upp-givne uppfinnaren också verkligen är ensam
upphovsman till den patentsökta uppfinningen. Praxis
har emellertid ständigt varit den, att
patentverket utan vidare godtagit den sökandes egen
uppgift om uppfinnaren och nöjt sig med att i
förekommande fall fordra en överlåtelsehandling från
den uppgivne uppfinnaren till sökanden.
Tankegången bakom denna praxis kan möjligtvis ha
varit den, att redan det faktum, att sökanden
visat sig känna till uppfinningen och kunnat
redogöra för den, kan anses utgöra ett indicium på, att
vederbörande också är rätt uppfinnare. Man
frågar sig endast, varför ämbetsverket i så fall är så
strängt med att i förekommande fall fordra en
i laga former uppsatt överlåtelsehandling från
den uppgivne uppfinnaren till den verklige
sökanden. Varför skall en länk i en kedja behöva vara
starkare än en annan? Man torde emellertid utan
tvekan kunna medgiva, att denna praxis endast
sällan visat sig medföra olägenheter, och att en
övergång till en strängare tolkning av stadgandet
— exempelvis på det sätt, som sker i Amerika •—
skulle medföra mycket besvär utan att i det
övervägande antalet fall detta besvär kunde anses
motiverat av ökad rättssäkerhet.
Fall kunna dock förekomma — och ha också
förekommit — där stadgandet i § 1
patentförordningen lett till krav på bevisning. Det händer
sålunda, att en invändare uppträder och gör
gällande, att annan person än den i ärendet såsom
uppfinnare uppgivne är rätt upphovsman till
uppfinningen i fråga. I allmänhet har
patentverket i dylikt fall givit den uppgivne uppfinnaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
