Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 27. 1 augusti 1948 - Processrättsliga synpunkter på handläggningen av patentansökningar, av Halvar Khennet - Patentansökningarnas handläggning, av Gunnar Reiland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
444
TEKNISK TIDSKRIFT
högsta instansen använts. Första lagutskottets
citerade uttalande gav upphov till debatt såväl i
Riksdagen som i Svensk Juristtidning (1947 s.
285), varvid utskottets synpunkter ytterligare
underströks. Bl.a. citerades härvid ett uttalande
från år 1876 av justitierådet Södergren: "Så länge
det i domareden uttryckta grundbegreppet av
domarens plikt är oförändrat, så att han skall ’efter
sitt bästa förstånd och samvete döma efter
Sveriges lag och laga stadgar’, lärer det icke kunna
fordras, att någon domare skall såsom för honom
bindande erkänna de prejudikat, vilka efter hans
synsätt och övertygelse icke skulle vara med
gällande lags rätta mening och förstånd
överensstämmande. Domaren har hittills icke ägt att åt
prejudikaten tillerkänna sådan giltighet,
varigenom lagstiftande makten skulle i varjehanda
ämnen tidtals överflyttas till domaremakten." Å
andra sidan underströks i samband med denna
debatt också betydelsen av en enhetlig rättspraxis.
Skulle dock hänsynen till enhetligheten på
någon punkt komma i konflikt med vad som anses
vara rättvist, så måste hänsynen till rättvisan
segra över hänsynen till enhetligheten. Och i fråga
om vad som är rätt har varje domare och
ämbetsman såsom sista instans endast att rådfråga lagen
och sitt eget bästa förstånd och samvete.
Att denna slutsats, som man torde få anse vara
det svenska rättssamhällets ståndpunkt i fråga
om prejudikatens betydelse, också måste anses
vara förnuftig, torde inses om man betänker,
huru prejudikaten tillkomma. De domare, som
fatta dessa avgöranden, äro visserligen utvalt
folk, vars kunskaper, erfarenhet och intelligens
ligger över genomsnittet. Men de är dock intet
annat än människor med människors brister och
därmed möjlighet att göra fel. — Det kan vidare
vara så, att en viss omständighet, som man själv
anser vara av avgörande betydelse i ett ärende,
man för tillfället handlägger, och om vilken man
tror att den också var av betydelse i samband
med ett tidigare ärende, icke alls i det tidigare
fallet spelade samma roll som i det aktuella.
Kanske var det i det tidigare fallet en mängd
biomständigheter, som i stället bestämde utgången.
Kanske blev den ifrågavarande omständigheten
inte alls eller endast föga beaktad i det avgjorda
ärendet. Huruvida så var fallet beror bl.a. på hur
den framlades av parterna och föredrogs av
vederbörande föredragande. Slutligen tillkommer
här en tredje omständighet, nämligen den
obenägenhet svenska ämbetsmän, däribland även
domare, visa att uttala sig klart och bestämt. Sedan
långa tider ha svenska ämbetsmän fått lära sig
att ej säga mer än som är absolut nödvändigt —
och knappt det. "Ja säjer int nå ja, så har ja int
nå sagt" — denna orsagummans bekanta levnads
regel har faktiskt också varit normgivande för
alltför många svenska domare och ämbetsmän.
Men därmed är också en väsentlig brist påpekad i
fråga om sådana utslags normbildande förmåga.
Det, som inte är utsagt, kan ju ej heller verka
vägledande för andra. Man måste därför varna
för en ej sällan förekommande benägenhet att ur
överinstansens utslag utläsa mer, än som
verkligen innehålles i desamma. Som
sammanfattning: Prejudikaten äro värdefulla såsom
vägledning i sådana fall, där tveksamhet kan råda och
det verkligen kan påvisas, att det är fråga om
likartade fall. De måste dock tillämpas med kritik.
För varje beslut måste dock rättssynpunkter, icke
prejudikat, vara avgörande.
Litteratur
1. Hasselrot, A: Domar och utslag i mål angående patent, 3:e
saml. s. 57—61; Nord. T. ind. Rättsskydd 1943/44 s. 162—167.
2. Nordling, E V: Studier inom Patentväsendet, T. Retsvidensk.
1897.
3. Herlitz, N: Förvaltningsförfarandet (SOU 1946 nr 69) Stockholm
1946; a s. 20—21; b s. 42; c s. 83; d s. 116—117.
4. Sundberg, H: Grunddragen av allmän förvaltningsrätt,
Stockholm 1943; a s. 111; b s. 132.
5. Kallenberg, E: Svensk civilprocessrätt, Lund 1927, bd 2, I.
a s. 13, 25; b s. 59—60.
6. Hartmann, J: Jura og Maaleteknik, Köpenhamn 1946 s. 10.
7. Khennet, H: Patentbarhetskriterier, Tekn. T. 74 (1944) s. 1505.
8. Khennet, H: Om öppen utövning i ett ämbetsverk i
näringslivets tjänst, Stockholm 1941 s. 143.
Patentansökningarnas handläggning
Byrådirektör Gunnar Heiland, Stockholm
De ändringar i förordningen 0111 patent, som
trädde i kraft i och med ingången av 1945,
medförde i två väsentliga avseenden förändringar i
tillvägagångssättet vid patentansökningars
handläggning. För det första utsträcktes allmänhetens
rätt att ta del av handlingar i patentansöknings-
347.771.028
ärenden. För det andra kommo vissa ändringar i
invändningsförfarandet till stånd.
Allmänhetens rätt att ta del av patenthandlingar
Enligt lagen av den 28 maj 1937 om
inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna hand-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
